tjejenA

Äldre 22 Sep 19:17

48 svar

Min sambo har få spermier

Hej alla! Hoppas jag inte tråkar ut er nu. Skulle behöva höra lite goda erfarenheter och peppande ord från någon som kanske har varit i samma sits eller liknande, för jag fick samtalet från fertilitetscentrum idag och började störtböla, då dom anser att vi borde satsa på provrörsbefruktning istället, för min sambo har för få spermier, så chansen är minimal att vi ska kunna lyckas på egen hand. Min sambo har en snart 3 åring så det känns ju hårt att han ska ha sån otur med mig. Han blev jätte ledsen och jag tänker ändå att han iaf redan har ett barn, då jag känner att klockan verkligen tickar...är 30 år och har velat ha barn länge. Kändes som att hela världen rasade och ändå är det inget fel på mina ägg. Vi har försökt i 2 år, och det känns som att det kommer ta flera år till och hur många försök måste man betala innan något händer, så står vi där panka med massa lån. Känns sådär. Ville bara skriva av mig för är så ledsen. Kram

Ellie

Äldre 26 Sep 21:13

#21

tjejenA skrev 2015-09-26 20:44:42 följande:

Aha Okej..Känns bra och veta att det inte behövs många...Låter som att det är mycket man behöver ta ledigt från jobbet när du skrev att man får gå på flera ultraljud. Hade ju varit så skönt om dom hade haft sena tider så man slapp ta ledigt. Hur många besök går man på egentligen? Har försökt tänka positivt denna veckan och har tänkt att jag kanske ändå ska berätta för chefen, men är så rädd för vet inte hur jag skulle ta upp det med hen, hur jag skulle säga och vad och om jag kanske får sån panik att jag börjar gråta för jag tycker det här är väldigt känsligt ämne. Ändå försöker jag att inte tänka att det är så farligt, men många här säger...försöka ta lite lätt på det, men just när man har längtat efter barn länge, så blir det tufft känslomässigt.

Bra med lugnande medel...hehe. Känns också skönt att många här säger att det inte är så obehagligt, så det lugnar mig väldigt.

Ajdå...lät inte skönt det där med nål i testiklarna, mste ha gjort ont. Coolt att det funkar att göra så ändå fast man är steriliserad :) Men va konstigt att första gången var så mycket dyrare...Vi funderar på hur vi ska göra om vi ska till en privat eller vänta längre tid, jag har ju ingen lust att vänta, men frågan är vad som är värt och kommer man orka vänta. Vi läste om landstinget och det stod någonting om att man inte skulle få vara under eller överviktig för att få det betalt. Jag är lite överviktigt och min sambo lite underviktig. Då förstår jag att ni inte ville vänta med att få gratis, hade ju tagit lite tid.

Föresten så ringde min sambo och sa att vi ville ha remiss, frågan är då om det blir spikat att vi ska betala, eller hur det funkar. Får fråga dom vid första besöket isf. Tack för svaren :)

Jag förstår att det fortfarande är kaos för dig just nu. För mig har det varit annorlunda i och med att jag vetat hela tiden att min man är steriliserad. Fast det var jobbigt innan jag vågade nämna för honom att jag ville ha barn :)

Jag minns inte exakt hur många besök vi gjorde. Först informationsmöte. Sedan telefonsamtal när min mens hade kommit och det var dags att börja medicinera med sprutor. Efter några dagar var det ett ultraljud, och beroende på hur det såg ut så bestämde de om ett till några dagar senare. Kan tänka mig att det handlar om kanske 2-4 gånger man behöver komma dit under 1-2 veckors tid. Sedan kommer man för äggplock (det som tar längst tid och du behöver vara ledig hela dagen) och insättning av embryot. Ultraljud och embryoinsättning kan man fixa på en lunchrast om man har nära till jobbet.

Om du verkligen inte vill berätta på jobbet kanske du kan ta semester ett par veckor i samband med detta, men det är ju lite trist att slösa semesterdagar om man inte måste. Allteftersom tiden går kommer det säkert kännas mindre dramatiskt för dig med just ivf. Det är som sagt något helt normalt nu för tiden (och egentligen helt fantastiskt). Mina barn är priviligierade att få ha kommit till på detta sätt, när de egentligen inte skulle ha kunnat finnas överhuvudtaget. De är specifikt utvalda, och de bästa barn man kan få :)
Vill du berätta för chefen så kan du ju be om ett privat samtal, sedan säga att du vill prata om att du kommer behöva vara borta några gånger de närmsta veckorna (behöver ju inte berätta förrän det närmar sig). Ni håller på att skaffa barn, men behöver göra det via ivf och då krävs en del läkarbesök. Chefen borde inte tycka detta är märkligt, men det vet ju du bäst.

Nålen i testiklarna var inget problem som tur var :) Det gjordes med lokalbedövning och kändes knappt alls. Toppen!

Första gången var dyrare eftersom vi gjorde hela proceduren med hormonsprutor och äggplock samt att de satte in spermierna i äggen under mikroskop. Andra gången tinade de bara ett redan färdigt embryo, så de var mycket mindre jobb för dem (och oss).

Att ni fått remiss betyder inte att ni behöver betala. Det innebär bara att de får kännedom om er och att de skall kalla er till besök. Det är nog bra att ringa till kliniken dit remissen skickas för att höra att den kommit fram, samt få veta hur långa väntetiderna är. Fråga även om vikten då (din sambos vikt borde inte spela roll, det är nog mest din som är viktig för hur stor chans ni har att lyckas). Är det så att du behöver gå ner några kilo i vikt så kanske det är bra med några månaders väntetid. Annars kan ni ju höra med något privat ställe och se om övervikt spelar roll även för dem.

Du kommer lära dig massor av nytt och snart vara expert på ivf :) Det som är extra kul är att man faktist kan veta när man blir gravid, redan i vecka 0. Skulle embryot inte ta sig har man ändå varit gravid ett par veckor (eftersom man räknar från sista mensens första dag). Tar sig embryot vet man ju exakt datum (och tid) som man blev gravid.

tjejenA

Äldre 26 Sep 21:15

#22

stajlish skrev 2015-09-25 09:10:47 följande:

Hej! Hittade denna tråden och hoppar in, vad glad jag blev av att läsa det ni skriver =) Vi är precis i början på vår första IVF pga att min man har för få spermier precis som TS, så det kommer bli ICSI för oss :) Inget "fel" på mig så jag försöker ha goda förhoppningar om att vi ska lyckas en vacker dag. Vi går på Sahlgrenska. Ska börja spraya med Suprecur i slutet av oktober, är sjukt nervös inför äggplock men blev faktiskt lite lugnare när jag läste det ni skrivit här inne i denna tråden... inser givetvis att det är individuellt hur det känns men ändå!

Hej! Hur känner du inför allting...är det spännande? Kul att det finns fler, för ibland känns det att man är den enda i världen, vilket man vet att man inte är. Men just att inte kunna prata med folk om det iaf vi. Vi vill hålla det hemligt för att inte bli allt för stressade. Kan även tillägga att många på jobbet och för övrigt i mitt liv ställer ofta frågan om det inte är dags för oss att skaffa barn, så man blir ju trött på det...men ändå känner jag personligen att jag skulle känna mig underlägsen om jag slängde ur mig att vi har hållit på i 2 år utan resultat. Så det känns som att det är lika bra att ta det sen om det tar sig någon gång. Hur är det för er? Håller ni det hemligt eller är ni öppna med det? Vet chefen om det osv?

Känns verkligen skönt att det har gått så bra för alla här, så hoppet finns ju :) Du får berätta hur allting är och så om du vill. Är så nyfiken...då vi inte har kommit nån vart än.

Anonym (Tummen upp)

Äldre 26 Sep 21:17

#23

Nu vill jag inte moralisera men någonstans ringer in klocka i minnet att jag läst om minskat antal utlösningar hos mannen under en längre period ökar spermieproduktionen. Jag minns inte riktigt om det var fördom eller fakta.

tjejenA

Äldre 26 Sep 21:29

#24

Humsebumsen skrev 2015-09-23 21:56:10 följande:

Precis som en skriver här så är du verkligen i värsta fasen av IVF. Ovissheten är den värsta, man vet inte hur det går till (googla, finns jättemkt info på nätet), man vet inte hur länge man måste vänta och man vet inte när man kan ha det efterlängtade barnet i famnen.
När man är inne i processen med nässpray osv då vet man att man är på g och det känns lättare.
Jag mådde som vanligt under hela min behandling. Tyckte det var läskigt att jag skulle sticka en nål i mig men det var verkligen inget farligt och gjorde inte ont. Bara första gången man satt och hade ångest va hemsk. Men när man gjort det var det som att ta ett piller vid en viss tid bara.
Jag har inte sagt ngt på mitt jobb (kanske glömde säga det men vi försöker att skaffa syskon nu och har gjort ett försök nu efter sommaren som misslyckades) och det är bara den närmaste familjen och de kompisar som jag litar på som vet. Min man är väldigt bestämd med att inte gå ut öppet med det och det respekterar jag även om jag gärna hade berättat för alla. Jo, mitt jobb då...har tagit sjukdagar och flex. Jobbet har inte med detta att göra. Så jag bara säger att det är privat eller så ljuger jag.
Äggplocket äg det som är "värst" men som de skriver ovan så får man bra med morfin så det är ok. Sist kändes det en del men bara vid vissa moment och det gick över fort. It's for a good cause brukar jag tänka:)
Vi fick remiss från där vi gjorde våran utredning, som skickades till Sahlgrenska. Utredning började februari, jag började med IVF ca ett år efter. Segt men om man skall utnyttja vårdgarantin får man snällt vänta:)

Verkligen...finns inget värre. Önskar att man hade kunnat få nåt tecken ifrån ovan. Hur kände du innan allt var igång? Hoppas jag kommer känna så med att när det drar igång så känns det lättare. Oj, jag kan tänka mig att det kommer va jobbigt och stick första gången. Ser det framför mig att jag kommer sitta där hur länge som helst och inte våga.

Ahh...va kul, att ni försöker igen, synd att ni misslyckades, men det kommer nog ta sig snart...hoppas för er skull. Skönt och ha folk man litar på och känner att man kan vara öppen med det. Men just det med jobbet...och säga att det är privat, undrar hur länge man kan säga så, för dom lär ju börja undra iaf chefen. Och för mig känns det som att ljugandet kommer ta slut med ider om vad man ska hitta på.

Hur mycket morfin får man? Tänkte på det eftersom du ändå kände nåt. Man undrar ju hur ont det kommer göra och allt efteråt när smärstillandet slutar verka.

Oj, det var länge ni fick vänta. Hur mådde du under perioden ni fick vänta? och under processen? Vet du vad man måste uppfylla för att få det gratis? Vet att jag kan googla, men känns bättre och prata såhär. Just nu orkar jag inte med att tänka på att ens googla efter fakta. Verkar kanske lat, men det är med psyket och göra att jag hellre pratar med folk som vet av egen erfarenhet.

Ellie

Äldre 26 Sep 21:32

#25

tjejenA skrev 2015-09-26 21:15:03 följande:

Hej! Hur känner du inför allting...är det spännande? Kul att det finns fler, för ibland känns det att man är den enda i världen, vilket man vet att man inte är. Men just att inte kunna prata med folk om det iaf vi. Vi vill hålla det hemligt för att inte bli allt för stressade. Kan även tillägga att många på jobbet och för övrigt i mitt liv ställer ofta frågan om det inte är dags för oss att skaffa barn, så man blir ju trött på det...men ändå känner jag personligen att jag skulle känna mig underlägsen om jag slängde ur mig att vi har hållit på i 2 år utan resultat. Så det känns som att det är lika bra att ta det sen om det tar sig någon gång. Hur är det för er? Håller ni det hemligt eller är ni öppna med det? Vet chefen om det osv?

Känns verkligen skönt att det har gått så bra för alla här, så hoppet finns ju :) Du får berätta hur allting är och så om du vill. Är så nyfiken...då vi inte har kommit nån vart än.

Om du "slänger ur dig" att ni försökt i 2 år utan resultat (ev med tillägget att din sambo har för få spermier så ni kommer behöva göra ivf för att få barn) så lovar jag att det inte är du som skall känna dig underlägsen, utan personen som ställde frågan från första början kommer känna sig illa till mods och skämmas. Du skall bara känna det som om det ni gör är naturligast i världen. Det funkar oftast bäst att vara väldigt öppen enl mig, men alla är ju olika och jag förstår att man kan vilja dölja att man inte fått barn trots lång tid av försök.

Cyanea

Äldre 26 Sep 22:08

#26

tjejenA skrev 2015-09-26 21:07:57 följande:

Ja, det gör väl det. Känns som att det finns väldans många metoder.

Aha okej, hur lång tid tog det för er innan ni fick börja behandlingen?

Låter som att man ska gå igenom om en massa innan allt sätts igång på riktigt, du hade ju tur som bor nära kliniken, jag har en bit att åka från jobbet.

Ja, det är verkligen tufft att inte veta någonting just nu. Det där med att sörja hade varit bra för mig, men med tanke på att när jag gråter längre än 5 min hemma på en vardag får jag så röda och svullna ögon att det sitter i nästa dag. Och jag har ingen lust och åka till jobbet så och se helt förjävlig ut, så det är mitt problem. En gång ringde jag och sa att jag har mensvärk för att jag hade skämts och visa mig så på jobbet. Så jag får väl lite gråtatacker hemma då och då, men försöker direkt att inte gråta och försöka tänka på nåt roligt istället. Och sen när helgen kommer så har jag inte tid och gråta för då kopplar man av på ett annat sätt och hittar på roliga saker. Så det är lite jobbigt att inte kunna gråta när man behöver det. Kan tillägga att jag är en extremt känslig person.

Hoppas jag kommer dit att jag också ska känna att det är spännande och att nu drar det igång på riktigt, och ska man föda ett barn så lär man ändå klara av lite smärta om det skulle kännas. Så typiskt att det ofta är vi kvinnor som ska gå igenom mer smärta än männen :P

Jaså...så man är groggy efter äggplock och så...Då antar jag att man inte kan köra bil efteråt vilket jag alltid gör. Åker ju bil till jobbet. Hade ju varit skönt om dom hade sånt på kvällstid så man slapp oroa sig över jobbet.

Ja det är just det, är det värt att vänta eller betala...om man ens får gratis med tanke på att man måste uppfylla vissa kriterier. Och sen som sagt att man ofta tänker att det kommer ta lång tid att bli gravid även fast dom skulle sätta igång idag, just att man inte har något facit i hand.

Tack för de sista orden...det ger hopp :)

O ja, allt är ju anpassat efter individen och problematiken :)

Både ja och nej. Vi remitterades vidare i mars/april, plocket hamnade i början av Augusti, men det berodde på att det kom en sommar emellan ;) Första mötet hade vi innan sommaren, och då planerades allt in i minsta detalj. Vi gick därifrån med en lunta papper med datum, tider, mediciner och doser skrivet så det var väldigt mycket att ta in på en gång ändå. Jag började dock medicinera i Juli, körde det så kallade "långa protokollet", så det dröjde egentligen inte jättelänge.

Åh, jag förstår :( Usch vad jobbigt att känna att du inte ens kan sörja ifred. Jag hade nog inte tagit mig igenom detta om jag inte till och från grottat ner mig i min sorg. Då känns det liksom lättare att lämna den sen. Jag förstår att det bär emot att vara hemma från jobbet en enda dag mer än man måste, men mitt råd är att du ska ta ditt psykiska mående på lika stort allvar som vilken annan fysisk åkomma som helst. Mår du inte bra psykiskt så kan du behöva en dag för dig själv. Tänk på att du ska hålla i hela livet, då får du inte fara för illa nu.

Jag tror absolut att du kommer hamna där du känner att det är spännande, för det är det verkligen! Sen kanske du inte känner det ens minuterna innan ni går in till läkaren, utan det kanske kommer under eller efter mötet. Det är ganska fascinerande. Framförallt börjar man äntligen att röra sig framåt i resan mot barn, och det tyckte jag var väldigt befriande. Men jag håller med dig till 100% - varför är det alltid vi kvinnor som ska genomlida saker XD

Jag blev i alla fall groggy...! Jag var rädd för plocket och har tidigare svarat dåligt på smärtstillande (opererade bort en blindtarm för inte så länge sedan så jag hade lite erfarenhet ;) ) så jag berättade det och förklarade att jag var väldigt rädd. Då gav de mig lite allt möjligt, så plocket var ju inte så farligt men jag var påverkad efteråt ;) Din man/sambo/partner måste ändå vara i närheten när man plockar äggen, så kanske kan han hjälpa dig med skjuts om du skulle vilja?

Alla kliniker har kriterier. Kriterierna beror helt enkelt på om man ska ha en chans att bli gravid med metoden eller inte. Ett för högt BMI kan dra ner chanserna drastiskt och även riskera mammans och barnets hälsa, så därför har nästan alla kliniker ett sådant kriterium. Jag resonerade mycket som att jag ville ha råd med ett syskon, därför ville jag inte börja med att betala för försöken på en gång. Jag hade väntat om det inte fanns ett särskilt skäl till att det är väldigt bråttom.

Är det några kriterier som du är rädd att inte klara? Och i vilken region bor du? (Du behöver självklart inte berätta om du inte vill :) )

Humsebumsen

Äldre 29 Sep 21:42

#27

tjejenA skrev 2015-09-26 21:29:32 följande:

Verkligen...finns inget värre. Önskar att man hade kunnat få nåt tecken ifrån ovan. Hur kände du innan allt var igång? Hoppas jag kommer känna så med att när det drar igång så känns det lättare. Oj, jag kan tänka mig att det kommer va jobbigt och stick första gången. Ser det framför mig att jag kommer sitta där hur länge som helst och inte våga.

Ahh...va kul, att ni försöker igen, synd att ni misslyckades, men det kommer nog ta sig snart...hoppas för er skull. Skönt och ha folk man litar på och känner att man kan vara öppen med det. Men just det med jobbet...och säga att det är privat, undrar hur länge man kan säga så, för dom lär ju börja undra iaf chefen. Och för mig känns det som att ljugandet kommer ta slut med ider om vad man ska hitta på.

Hur mycket morfin får man? Tänkte på det eftersom du ändå kände nåt. Man undrar ju hur ont det kommer göra och allt efteråt när smärstillandet slutar verka.

Oj, det var länge ni fick vänta. Hur mådde du under perioden ni fick vänta? och under processen? Vet du vad man måste uppfylla för att få det gratis? Vet att jag kan googla, men känns bättre och prata såhär. Just nu orkar jag inte med att tänka på att ens googla efter fakta. Verkar kanske lat, men det är med psyket och göra att jag hellre pratar med folk som vet av egen erfarenhet.

Grejen är ju den att redan innan man börjar försöka den "vanliga" vägen så är man ju ganska sugen på barn. Så det var två år med känslorna utanpå kan man säga. Det var skönt när man kunde berätta för de närmsta:) Tiden innan var skitjobbig. Varje gång nan fick mens var man bedrövad, många kompisar fick barn innan oss. Vissa hann tom få två, men de var snabba;) Iaf så vet jag att när vi väl tog tag i det och gjorde utredningen så kändes det mkt bättre:) Sen var det ju en lååång väntan. Men då var man ju ändå lite på väg. 2 år är ingenting i väntetid. Vet många som fortfarande kämpar:(

Vet inte hur mkt morfin jag fick. Men det hjälpte absolut. Det jag kände som gjorde ont var när de var tvungna att komma åt i äggledaren. En av dem låg lite trixigt till. Efteråt är man rätt öm och stor om magen så man skall absolut inte jobba, det är farligt efter all smärtstillande man fått. Man kan ta alvedon eller panodil om man tycker det är för jobbigt:)

För att få det gratis måste ni ha gjort en utredning som sen skickas på remiss till närmsta IVF klinik. Eftersom det är gratis är det många som står på kö och därför kan man få extra väntetid. Det finns ju vårdgaranti nu så då kanske det går fortare eller då blir ni hänvisade till en annan klinik:)

Håller med:) Skönt att hitta några som är i samma situation och prata med här. Det höll mig uppe under min vänteperiod:)

tjejenA

Äldre 3 Oct 10:28

#28

Ellie skrev 2015-09-26 21:32:20 följande:

Om du "slänger ur dig" att ni försökt i 2 år utan resultat (ev med tillägget att din sambo har för få spermier så ni kommer behöva göra ivf för att få barn) så lovar jag att det inte är du som skall känna dig underlägsen, utan personen som ställde frågan från första början kommer känna sig illa till mods och skämmas. Du skall bara känna det som om det ni gör är naturligast i världen. Det funkar oftast bäst att vara väldigt öppen enl mig, men alla är ju olika och jag förstår att man kan vilja dölja att man inte fått barn trots lång tid av försök.

Jo du har rätt...men det känns ändå lite personligt tycker jag. Men blev stolt över mig själv igår för jag berättade för min chef, det kändes ändå lite konstigt, men jag är lättad så slipper hen undra om jag behöver va borta. Förra helgen berättade vi för min syster som var på besök och tanken är att vi ska åka till våra föräldrar och berätta idag. Det är lite nervöst med tanke på hur dom kommer reagera. För dom vet ju inte alls att vi ens har försökt bli gravida. Hoppas det kommer kännas bra efteråt. Tack för peppandet :)

tjejenA

Äldre 3 Oct 11:01

#29

Cyanea skrev 2015-09-26 22:08:50 följande:

O ja, allt är ju anpassat efter individen och problematiken :)

Både ja och nej. Vi remitterades vidare i mars/april, plocket hamnade i början av Augusti, men det berodde på att det kom en sommar emellan ;) Första mötet hade vi innan sommaren, och då planerades allt in i minsta detalj. Vi gick därifrån med en lunta papper med datum, tider, mediciner och doser skrivet så det var väldigt mycket att ta in på en gång ändå. Jag började dock medicinera i Juli, körde det så kallade "långa protokollet", så det dröjde egentligen inte jättelänge.

Åh, jag förstår :( Usch vad jobbigt att känna att du inte ens kan sörja ifred. Jag hade nog inte tagit mig igenom detta om jag inte till och från grottat ner mig i min sorg. Då känns det liksom lättare att lämna den sen. Jag förstår att det bär emot att vara hemma från jobbet en enda dag mer än man måste, men mitt råd är att du ska ta ditt psykiska mående på lika stort allvar som vilken annan fysisk åkomma som helst. Mår du inte bra psykiskt så kan du behöva en dag för dig själv. Tänk på att du ska hålla i hela livet, då får du inte fara för illa nu.

Jag tror absolut att du kommer hamna där du känner att det är spännande, för det är det verkligen! Sen kanske du inte känner det ens minuterna innan ni går in till läkaren, utan det kanske kommer under eller efter mötet. Det är ganska fascinerande. Framförallt börjar man äntligen att röra sig framåt i resan mot barn, och det tyckte jag var väldigt befriande. Men jag håller med dig till 100% - varför är det alltid vi kvinnor som ska genomlida saker XD

Jag blev i alla fall groggy...! Jag var rädd för plocket och har tidigare svarat dåligt på smärtstillande (opererade bort en blindtarm för inte så länge sedan så jag hade lite erfarenhet ;) ) så jag berättade det och förklarade att jag var väldigt rädd. Då gav de mig lite allt möjligt, så plocket var ju inte så farligt men jag var påverkad efteråt ;) Din man/sambo/partner måste ändå vara i närheten när man plockar äggen, så kanske kan han hjälpa dig med skjuts om du skulle vilja?

Alla kliniker har kriterier. Kriterierna beror helt enkelt på om man ska ha en chans att bli gravid med metoden eller inte. Ett för högt BMI kan dra ner chanserna drastiskt och även riskera mammans och barnets hälsa, så därför har nästan alla kliniker ett sådant kriterium. Jag resonerade mycket som att jag ville ha råd med ett syskon, därför ville jag inte börja med att betala för försöken på en gång. Jag hade väntat om det inte fanns ett särskilt skäl till att det är väldigt bråttom.

Är det några kriterier som du är rädd att inte klara? Och i vilken region bor du? (Du behöver självklart inte berätta om du inte vill :) )

Jaha...Det gick ju fort för er då, frågan är om vi kan göra så...skicka egenremiss även fast FC redan har skickat remiss. Verkar ju att det går fortare då, för de flesta här har fått vänta ett år. Försökte leta på nätet efter nåt nummer till sahlgrenska för det är dit de har skickat remiss...men man kanske måste ringa växeln för att de ska koppla vidare till IVF eller frågan är vad den avdelningen heter dit den är skickad. Tänkte att jag skulle fråga hur långa väntetider dom har och om dom har fått remissen. Det lät ju ändå bra att man fick alla tider och så på direkten så att man slipper fundera mer på när allt kommer och ske :) Vad betalade ni för det? Kanske har frågat redan, men är ju så mycket text och läsa igenom om man ska bläddra tillbaka på ditt tidigare svar. så du får ursäkta mig.

Ja, det är lite jobbigt det där, men jag har sagt till min sambo att jag behöver mer egen tid, tror det kan va bra för mig...för har inte haft egen tid på länge så han förstår att jag måste va för mig själv ibland. Men känns bättre nu då jag berättade för in chef igår.

Jag känner ändå att jag är på god väg med mitt mående, i alla fall känns det så just nu, får se hur det känns allt eftersom, men det är klart man har sina nedgångar också. Är det samtidigt med äggplocket som mannen ska lämna sperma? Tänkte hur det funkar...ska han göra det på plats eller ska han göra det hemma? Men vad bra ändå...då kan ju han köra mig :)

Mitt BMI låg på 25,3...så måste gå ner lite, så jag håller på och tränar och tänker på vad jag äter...just ja, där fick jag svaret med att ni inte betalade....så man kan fixa egenremiss fast man får det gratis. Det är väl min vikt, och sen att jag snusar som gör mig orolig att dom kommer neka oss. Och just nu känner jag att jag inte klarar av att sluta för det är så mycket som händer känslomässigt. Min sambo håller på att sluta snusa nu, men har röker lite istället så får se hur detta går. Vi bor i göteborg.

tjejenA

Äldre 3 Oct 11:18

#30

Humsebumsen skrev 2015-09-29 21:42:10 följande:

Grejen är ju den att redan innan man börjar försöka den "vanliga" vägen så är man ju ganska sugen på barn. Så det var två år med känslorna utanpå kan man säga. Det var skönt när man kunde berätta för de närmsta:) Tiden innan var skitjobbig. Varje gång nan fick mens var man bedrövad, många kompisar fick barn innan oss. Vissa hann tom få två, men de var snabba;) Iaf så vet jag att när vi väl tog tag i det och gjorde utredningen så kändes det mkt bättre:) Sen var det ju en lååång väntan. Men då var man ju ändå lite på väg. 2 år är ingenting i väntetid. Vet många som fortfarande kämpar:(

Vet inte hur mkt morfin jag fick. Men det hjälpte absolut. Det jag kände som gjorde ont var när de var tvungna att komma åt i äggledaren. En av dem låg lite trixigt till. Efteråt är man rätt öm och stor om magen så man skall absolut inte jobba, det är farligt efter all smärtstillande man fått. Man kan ta alvedon eller panodil om man tycker det är för jobbigt:)

För att få det gratis måste ni ha gjort en utredning som sen skickas på remiss till närmsta IVF klinik. Eftersom det är gratis är det många som står på kö och därför kan man få extra väntetid. Det finns ju vårdgaranti nu så då kanske det går fortare eller då blir ni hänvisade till en annan klinik:)

Håller med:) Skönt att hitta några som är i samma situation och prata med här. Det höll mig uppe under min vänteperiod:)

Jo det är ju det...och tjejer är ju mer känsliga än killar...så det är tufft. Kan tänka mig att det kändes skönare när ni berättat...jag har lyckats berätta för chefen och min syster. Snart ska vi berätta för föräldrarna, så får se hur det går. Samma här, många får barn till höger och vänster och de tror ju att det är typ det lättaste i världen och göra. Nä 2 år är ju egentligen ingenting, men när man väntar så vill man ju bara vara där NUUU :)

Oj..låter som att det känns en del ändå. Var du borta bara en dag? Hur kändes det dagen efter? Var du som vanligt då? Alvedon och panodil hjälper inte mot enorm smärta vad jag vet...brukar knappt hjälpa mot mensvärk. Jag brukar ha extre värk.

Är vårdgaranti att om det är för lång väntetid, att man skickas vidare? Ja riktigt skönt och få ventilera här så man orkar med detta :) Tack får svar och pepp :)

Min sambo har få spermier

INNEHÅLL