Kan inte komma över förlusten av min dotter...

Undrar om det finns någon mer här inne som är i en liknande situation. Hade varit skönt att få "skriva" av sig...
För att göra en lång historia kort:

Jag har en son som är snart 5 år och resan mot ett syskon har varit lång och hård. När han var 7 månader blev jag gravid igen och denna graviditet - precis som  flera efter den - resulterade i missfall. Vi blev väldigt lätt gravida. Till slut lyckades jag äntligen behålla barnet, trots att jag mådde oerhört dåligt och hade mycket smärtor i livmodern. Hade även en blödning i vecka 13.
På KUB-testet fick vi högrisk och fick göra ett fostervattensprov. Då hade jag blod i fostervattnet och blev sjukskriven beordrad sängliggande. De första proverna visade dock positivt och vi fick reda på att vi skulle ha en liten flicka. Sådan lycka. I början av vecka 21 ringde dock telefonen och de sista proverna hade kommit....De påvisade 3 olika kromosomavvikelser som ingen tidigare sett. Odlingen av dessa hade också tagit 4 veckor längre än normalt. Genetikerna i Lund stod helt rådlösa - de hade aldrig sett denna kombination tidigare och kunde inte råda oss. Men de sa att det troligtvis skulle bli grova mentala fel på vår tjej. Vi fick 1 dag på oss att bestämma hur vi ville göra. Det var det svåraste beslut jag nånsin tagit. PÅ grund av vår son och för att skona vår flicka, så valde vi att avbryta graviditeten. I vecka 22 födde jag ut henne och hon var det vackraste jag nånsin sett. Vi valde att ge henne till forskningen - om det kunde hjälpa par i samma situation i framtiden. Jag tog inte ens ett foto och var så avtrubbad känslomässigt efter alla droger jag fått att jag bara gick hem utan att egentligen känna någonting. Klockan 23 samma kväll var alla droger ur kroppen och sen sorgen och paniken går inte att beskriva, Jag skrek: Var är mitt barn" om och om igen.....Följande månader kan jag inte komma ihåg, jag bara stängde av och försökte gå vidare. Vi försökte bli gravida igen och jag fick fler missfall.

Till slut förra våren blev jag gravid igen och fick behålla barnet med mycket hjälp och stöd från både mina läkare och en specialklinik i Köpenhamn. Jag var helt säker på att det skulle bli en flicka. Jag skulle äntligen få den dotter jag mist. På ultraljudet i vecka 18 skulle vi få reda på kön och när barnmorskan säger att det är en pojke så rasar allt. Jag skulle ju få en flicka. Jag blev helt knäckt och allting inom mig brast. Allt jag hade burit på i alla år. Jag blev totalt utbränd och alla känslor gjorde mig helt utmattad. Men till slut så kändes det bättre. När jag fick se min son så var/är han en kopia av min dotter. Jag kommer aldrig glömma hennes ansikte. Men han gick rakt in i mitt hjärta och jag älskar honom så. Båda mina barn såklart. Jag är lyckligt lottad.

Men....jag vill så gärna ha min dotter. Min man och jag hade bestämt oss för 3 barn, men efter allt jag/vi gått igenom och efter allt min kropp har fått tåla, så vill han inte längre. (Jag bröt/förflyttade även min svanskota under sista förlossningen och var helt handikappad de första 3 månaderna) Jag har tjatat och förklarat hur mycket jag vill, men han har bestämt sig. Inga fler barn. Punkt.
Men jag kan bara inte acceptera det. Jag vill så gärna försöka.

Fler som känner som jag? Som varit i samma sits? Jag har svårt att prata med någon, för jag känner att ingen förstår mig. Och jag behöver prata.
Om DU finns där ute så svara gärna. Dela din historia med mig, Kanske kan vi hjälpa varandra!
Kram