Väntar på IVF behandling
Hej
Jag skulle gärna vilja höra era erfarenheter av IVF. Jag står på kö med min sambo och vill höra mer om hur det känns under själva behandlingen och era känslor under processen.
Inlägg från: celavie1
|
-
-
Svar på tråden Väntar på IVF behandling
-
Ok jag förstår. Jag tror också det fysiska biten kommer gå men jag upplever precis som du skriver att väntan och ovissheten kommer bli så jobbig.
Hur gick det för dig? Är du mitt uppe i det hela? -
Vilken resa du gjort. Jag är så imponerad över att du orkat kämpa på. Jag är ju bara i början av detta och känner först och främst stress över att jag fyller 40 nästa år så då får vi fortsätta försöka privat om det inte tar sig innan dess. Är så frustrerad över att vi inte tog tag i problematiken tidigare.....Jag är bara jag skrev 2015-10-23 17:56:44 följande:
Gjorde 7 behandlingar, 5 ÄP och endast 2 ET -08-10. Övergick till ED -13 och är nu gravid efter den 6:e!
Provat alla metoder och alla mediciner och tatt säkert tusen sprutor. Är man osäker på dom så låt mannen ta-så gör vi och det funkar jättebra.
-
Ja man lär väl bli som en nåldynaFiorenza skrev 2015-10-24 09:08:57 följande:
Jag tyckte nog att själva stimuleringen med sprutor och flera ultraljud gick väldigt bra och fort. Att ta sprutorna var mycket enklare än jag hade trott (var rätt spruträdd innan, men det har så att säga gått över nu
), det får man även träna på under första besöket på kliniken. Var rätt avslappnad under första ruvarveckan, tills det började närma sig testdag. Det var det värsta faktiskt, att gå och vänta och fundera på om vi skulle våga hoppas.
Jag har inte riktigt grepp ännu om hur det ska gå till. Hur länge ska man gå med ägget tills det är dags att testa? -
Känns skönt och höra att det kanske finns hopp för ossJag är bara jag skrev 2015-10-25 11:29:05 följande:Jag är 47 snart så du är relativt ung ändå. Alltid gått privat. Men får vi nu barn så kommer det vara värt alltihopa.
Kan tycker precis som du att det är värt alla vedermödor om vi tillslut får uppleva vår högsta dröm. Vad gör du för att orka med allt detta? Jag förstår att det måste ha varit en pärs och gått igenom alla dina behandlingar. Man måste ju försöka tänka på annat istället och försöka leva -
Men vad härligt för dig. När var det du gjorde detta? Har du redan fått en liten nu?Fiorenza skrev 2015-10-25 12:08:24 följande:Antalet dagar till test tror jag beror lite på vilken klinik man går hos och hur länge embryot har odlats innan det återförs. Jag fick ett tvådagarsembryo och testade på ruvardag 16, så plusset kom i vecka 5 (4+4).
-
Hej och tack för ditt långa inläggCyanea skrev 2015-10-26 19:35:47 följande:
Jag instämmer med de andra som skrivit. Jag tyckte att det var skönt att komma igång och kunna försöka på riktigt. Vi har extremt dåliga chanser att lyckas på egen hand, förmodligen har spermier och ägg aldrig ens träffats, så att komma över det hindret kändes fantastiskt.
Jag gillade märkligt nog att genomföra behandlingen. Jag fick en del biverkningar av nässprayen man tar först, men ingen fara. Var också fruktansvärt spruträdd, så när jag väl började spruta mig själv kände jag mig enormt stark. Sen kändes de knappt ;) Nu är jag inte det minsta rädd för sprutor och skulle lätt göra om det igen.
Det var väldigt nervöst efter äggplocket när vi inte visste hur många embryon det skulle bli eller om vi ens var "kompatibla". För vår del gjorde de ICSI, alltså mikroinjektion, så i slutänden fick vi 7 finfina embryon.
Känslan att få tillbaka ett embryo är magisk, tycker jag. På min klinik kikar man under tiden man för in med ultraljud som man själv håller mot magen, så man ser på skärmen när katetern förs in och luftbubblan som kommer med embryot. Kvar lämnas en liten prick. Helt underbart.
Första veckan är jag lugn och lycklig. Sen kommer mardrömmen. Det är jobbigt att vänta på testdag, för då bubblar all gammal ångest upp, åtminstone för mig. De dagarna rekommenderar jag verkligen att du försöker planera in trevliga saker som kan hjälpa dig att koppla bort tankarna, åtminstone för en liten stund.
Jag har gjort 1 ÄP, 1 ET och 3 FET varav ett med 5-dagars blastocyst (annars odlade i 2 dagar). ÄP var mindre trevligt (dock inte helt otrevligt heller), men återföringarna är inga problem alls.
Ursäkta längden på inlägget, jag vill bara säga att min erfarenhet kort och gott är mycket positiv :) Av 4 återföringar har jag plussat 2 gånger, varav 1 missfall. Aldrig plussat alls innan, så för mig känns det fantastiskt att ha gjort det 50% av alla IVF-försök hittills :) Det sista försöket har hittills gått strålande. Jag är nu i v. 27 med en liten sprattlande dotter <3
Så grattis till att ni snart påbörjar er resa, jag håller tummarna för att det blir en positiv resa för er också och att ni får högsta vinsten i slutänden ;)
Blev alldeles tårögd när jag kom till slutet. Du måste vara alldeles lyrisk! Jag får helt enkelt försöka ta varje dag som kommer och glädjas åt att man kan få så fin hjälp av sjukvården.
Jag har blivit så besviken varje månad av mensen så jag har stängt av känslorna lite så jag är livrädd för att börja hoppas igen. Men som du skrev det känns skönt att prova något nytt som kanske kan leda till något. -
Så glad för din skull och grattis till din lilla sonFiorenza skrev 2015-10-26 20:07:16 följande:Det är ganska precis ett år sen nu, så nu har vi en liten son på tre månader.
Kan instämma i det mesta här. Vi gjorde ICSI eftersom min mans spermier är få och av dålig kvalitet (riktigt hur få och dåliga vet vi inte), men det räckte i alla fall till att befrukta sju av 11 ägg. Sprutorna kändes läskiga i början, men efter några dagar tog jag dem utan något som helst problem. Vi fick också se det lilla embryot med ultraljud och det var en helt fantastisk känsla att se den lilla pricken landa i livmodern.Cyanea skrev 2015-10-26 19:35:47 följande:Jag instämmer med de andra som skrivit. Jag tyckte att det var skönt att komma igång och kunna försöka på riktigt. Vi har extremt dåliga chanser att lyckas på egen hand, förmodligen har spermier och ägg aldrig ens träffats, så att komma över det hindret kändes fantastiskt.
Jag gillade märkligt nog att genomföra behandlingen. Jag fick en del biverkningar av nässprayen man tar först, men ingen fara. Var också fruktansvärt spruträdd, så när jag väl började spruta mig själv kände jag mig enormt stark. Sen kändes de knappt ;) Nu är jag inte det minsta rädd för sprutor och skulle lätt göra om det igen.
Det var väldigt nervöst efter äggplocket när vi inte visste hur många embryon det skulle bli eller om vi ens var "kompatibla". För vår del gjorde de ICSI, alltså mikroinjektion, så i slutänden fick vi 7 finfina embryon.
Känslan att få tillbaka ett embryo är magisk, tycker jag. På min klinik kikar man under tiden man för in med ultraljud som man själv håller mot magen, så man ser på skärmen när katetern förs in och luftbubblan som kommer med embryot. Kvar lämnas en liten prick. Helt underbart.
Första veckan är jag lugn och lycklig. Sen kommer mardrömmen. Det är jobbigt att vänta på testdag, för då bubblar all gammal ångest upp, åtminstone för mig. De dagarna rekommenderar jag verkligen att du försöker planera in trevliga saker som kan hjälpa dig att koppla bort tankarna, åtminstone för en liten stund.
Jag har gjort 1 ÄP, 1 ET och 3 FET varav ett med 5-dagars blastocyst (annars odlade i 2 dagar). ÄP var mindre trevligt (dock inte helt otrevligt heller), men återföringarna är inga problem alls.
Ursäkta längden på inlägget, jag vill bara säga att min erfarenhet kort och gott är mycket positiv :) Av 4 återföringar har jag plussat 2 gånger, varav 1 missfall. Aldrig plussat alls innan, så för mig känns det fantastiskt att ha gjort det 50% av alla IVF-försök hittills :) Det sista försöket har hittills gått strålande. Jag är nu i v. 27 med en liten sprattlande dotter <3
Så grattis till att ni snart påbörjar er resa, jag håller tummarna för att det blir en positiv resa för er också och att ni får högsta vinsten i slutänden ;)
Den första halvan av ruvandet gick utan problem, sen började jag analysera precis allt, noja och bli otålig. Tyvärr får man ju en massa spännande symptom av progesteronet, så jag vågade inte ta något för seriöst. Kanske borde ha anat när jag plötsligt blev illamående runt dag 13 (när jag alltså gick in i vecka 5), men det var ändå svårt att ta in när testdagen kom och två test blev positiva på jättekort tid.
Ni har något väldigt spännande framför er, håller tummarna för att det går bra och du är gravid snart.
Så skönt och läsa om er historia och hur bra det gick tillslut. Tror du att ni kommer försöka få fler barn? -
Tack så mycket för ditt inlägg. Fick i förra veckan en kallelse till sjukhuset om gruppinformation inför IVF behandling plus ett häfte om själva behandlingen så nu börjar det kännas som det är på gång på riktigt. Jag blev förvånad att det blir så snart för de pratade om december förut men ju snarare ju bättre. Läste om behandlingens alla faser med både förväntan och skräck. Hoppas så att jag ska klara av det och att det leder till något gott. Försöker tänka på annat och leva mitt liv men visst upptar det mycket av ens energi....Cyanea skrev 2015-10-27 13:55:04 följande:Vad gullig du är :) Det är ju faktiskt precis den resan du är på nu - mot ditt alldeles egna lilla barn. Jag tror att du tänker helt rätt, att ta en dag i taget och att glädjas åt varje liten sak som går vägen. Det kommer att komma tuffa perioder, och då är det viktigt att man fokuserar på det som är bra när man kan så inte alla dagar är mörka.
Jag hade kunnat skriva dina ord, den där besvikelsen över mensen månad efter månad. Hur man stänger av och blir cynisk och den där rädslan för att hoppas och bli besviken igen. Det tär fruktansvärt på en. Därför menar jag att du på många sätt passerat en av de värsta perioderna i resan redan, perioden innan man får hjälp och det sjunker in alltmer att det där med barn kanske aldrig händer. Har du klarat dig hittills kommer du klara resten galant för nu kan det verkligen hända grejer.
Ett litet råd... Hur tufft det än blir, vad som än händer - ge inte upp. Jag trodde att det skyddade mig att sluta hoppas, för då skulle jag inte bli så ledsen varje gång det inte fungerade, men jag hade jättefel. När jag gav upp hoppet gav jag upp allt annat på kuppen. Jag har mått så fruktansvärt dåligt och varit inne på att ta mitt liv när det var som värst, just för att jag inte längre ens hoppades på en lösning, och jag kan säga i efterhand att det inte var värt det.
Man klarar besvikelsen och att bli ledsen. Det gör ont, det kan till och med göra sjukt ont, men tar man itu med sorgen där och då kommer man snabbt vidare och kan blicka framåt igen. Man behöver en drivkraft när det är tufft, så det kan vara förödande att tappa den. Oro hjälper en tyvärr inte att hantera tråkigheter bättre, utan äter bara upp onödig energi på vägen. Våga hoppas. Våga framförallt drömma. Ta inget för givet, men försök heller inte att "mentalt förbereda dig för det värsta". Som du skriver - en dag i taget :) Förhoppningsvis är det alldeles snart din tur! -
Ja det kommer bli jättetufft och gå och vänta och hoppas. Men vad häftigt att du "kom igång" efter IVF. Vad härligtTingelii skrev 2015-11-01 10:52:12 följande:
Det jobbigaste var att vänta, hoppas inte hoppas. De hade svårt att få till ägg som var värda att ha hos mig så det drog ut på tiden. Blev gravid på första försöket och det blev en son. Sedan var jag så överstimulerad så jag fick två barn till på köpet utan IVF :) Lycka till med allt