Väntar på IVF behandling

Jag instämmer med de andra som skrivit. Jag tyckte att det var skönt att komma igång och kunna försöka på riktigt. Vi har extremt dåliga chanser att lyckas på egen hand, förmodligen har spermier och ägg aldrig ens träffats, så att komma över det hindret kändes fantastiskt. 

Jag gillade märkligt nog att genomföra behandlingen. Jag fick en del biverkningar av nässprayen man tar först, men ingen fara. Var också fruktansvärt spruträdd, så när jag väl började spruta mig själv kände jag mig enormt stark. Sen kändes de knappt ;) Nu är jag inte det minsta rädd för sprutor och skulle lätt göra om det igen. 

Det var väldigt nervöst efter äggplocket när vi inte visste hur många embryon det skulle bli eller om vi ens var "kompatibla". För vår del gjorde de ICSI, alltså mikroinjektion, så i slutänden fick vi 7 finfina embryon. 

Känslan att få tillbaka ett embryo är magisk, tycker jag. På min klinik kikar man under tiden man för in med ultraljud som man själv håller mot magen, så man ser på skärmen när katetern förs in och luftbubblan som kommer med embryot. Kvar lämnas en liten prick. Helt underbart. 

Första veckan är jag lugn och lycklig. Sen kommer mardrömmen. Det är jobbigt att vänta på testdag, för då bubblar all gammal ångest upp, åtminstone för mig. De dagarna rekommenderar jag verkligen att du försöker planera in trevliga saker som kan hjälpa dig att koppla bort tankarna, åtminstone för en liten stund. 

Jag har gjort 1 ÄP, 1 ET och 3 FET varav ett med 5-dagars blastocyst (annars odlade i 2 dagar). ÄP var mindre trevligt (dock inte helt otrevligt heller), men återföringarna är inga problem alls. 

Ursäkta längden på inlägget, jag vill bara säga att min erfarenhet kort och gott är mycket positiv :) Av 4 återföringar har jag plussat 2 gånger, varav 1 missfall. Aldrig plussat alls innan, så för mig känns det fantastiskt att ha gjort det 50% av alla IVF-försök hittills :) Det sista försöket har hittills gått strålande. Jag är nu i v. 27 med en liten sprattlande dotter <3 

Så grattis till att ni snart påbörjar er resa, jag håller tummarna för att det blir en positiv resa för er också och att ni får högsta vinsten i slutänden ;) 

Vad gullig du är :) Det är ju faktiskt precis den resan du är på nu - mot ditt alldeles egna lilla barn. Jag tror att du tänker helt rätt, att ta en dag i taget och att glädjas åt varje liten sak som går vägen. Det kommer att komma tuffa perioder, och då är det viktigt att man fokuserar på det som är bra när man kan så inte alla dagar är mörka. 

Jag hade kunnat skriva dina ord, den där besvikelsen över mensen månad efter månad. Hur man stänger av och blir cynisk och den där rädslan för att hoppas och bli besviken igen. Det tär fruktansvärt på en. Därför menar jag att du på många sätt passerat en av de värsta perioderna i resan redan, perioden innan man får hjälp och det sjunker in alltmer att det där med barn kanske aldrig händer. Har du klarat dig hittills kommer du klara resten galant för nu kan det verkligen hända grejer. 

Ett litet råd... Hur tufft det än blir, vad som än händer - ge inte upp. Jag trodde att det skyddade mig att sluta hoppas, för då skulle jag inte bli så ledsen varje gång det inte fungerade, men jag hade jättefel. När jag gav upp hoppet gav jag upp allt annat på kuppen. Jag har mått så fruktansvärt dåligt och varit inne på att ta mitt liv när det var som värst, just för att jag inte längre ens hoppades på en lösning, och jag kan säga i efterhand att det inte var värt det. 

Man klarar besvikelsen och att bli ledsen. Det gör ont, det kan till och med göra sjukt ont, men tar man itu med sorgen där och då kommer man snabbt vidare och kan blicka framåt igen. Man behöver en drivkraft när det är tufft, så det kan vara förödande att tappa den. Oro hjälper en tyvärr inte att hantera tråkigheter bättre, utan äter bara upp onödig energi på vägen. Våga hoppas. Våga framförallt drömma. Ta inget för givet, men försök heller inte att "mentalt förbereda dig för det värsta". Som du skriver - en dag i taget :) Förhoppningsvis är det alldeles snart din tur! 

Härligt!! Hoppas det fortsätter att rulla på så det känns som att ni verkligen är på väg. 

Det är tufft, ja, men jag tvivlar inte ett ögonblick på att du klarar av det. Har du klarat dig hittills klarar du detta. Allra minst leder det vidare, skulle det mot all förmodan (vilket är ovanligt) inte leda till barn så vet ni att detta inte var er väg och kan se er om efter andra lösningar, t.ex. adoption. 

Varje liten minut du lyckas tänka på annat är jättebra. Det räcker långt. Det behöver inte vara mer än så, bara en liten stund om dagen. Det är något ofattbart stort i ens liv, så det är klart tankarna är där. Men varje liten minut är jättebra av dig :) Små steg!