När man vill olika- Abort

Olycksssyster

Vi är gravida i vecka 13 nu och ett lyckat kub i ryggen. Vi hade 2 jäkligt tuffa månader jag och sambon. Mitt hjärta sa nej. Han hade panik. Men tillslut la sig lugnet och han insåg att vi satt i båten tillsammans och nu gör vi det bästa av saken. Han har verkligen accepterat och vi har precis bytt till större bil inför de som komma skall. Så i vårt fall slutade de lyckligt.

Ett sista rop på hjälp. Det har varit hemska dagar. Har försökt prata med min man om hur vi ska göra. Han har i panik slängt ur sig elaka saker som att han ska lämna mig om jag behåller barnet vilket gjort mig väldigt ledsen och arg förstås. Igår och idag har vi iaf kunnat prata mer sansat men vi kommer ändå inte fram till något eller iaf inte jag. Min man vill verkligen inte ha fler barn. Han säger att han inte orkar. Han tycker det är taskigt mot de barn vi har vilket såklart är en öm punkt för mig. Han tror inte heller att jag skulle orka ett barn till. Han tycker knappt jag orkar med de barn vi har, att jag bara är trött och skriker åt dem. Så illa tycker jag inte det är men visst det är jobbigt att ha tre barn tätt. Klart att det blir mest bekvämt att göra abort men mitt hjärta säger nej, jag velar hela tiden. För en tid sedan fantiserade jag mycket om en liten, kände bebissug och skojade med min man om det. Sedan gick det över och jag kände att jag är nöjd som vi har det. 
Sedan kom pluset....och nu vet jag varken ut eller in. Det kan ses lätt att bara göra den jävla aborten så att allt kan bli som vanligt men blir det det?? Kommer jag att bli bitter och för evigt ångra att jag tog bort det lilla livet?
Har bara ett par dagar på mig att bestämma mig nu sedan ska vi till gyn. Hinner inte få till någon kuratorstid heller då det är helgdagar. 
Olyckssyster: Förstår att du mår piss efter aborten. Hur kände du innan? trodde du ev skulle känna så efteråt eller kom det som en chock?