Drömmer om ett syskon till vårt änglabarn. Någon mer?

Hoppas det blir positivt på tisdag då! :)

Maken försöker vara positiv, att vi har ett mål nu för fyra veckor framåt. Mensen har varit regelbunden efter varje missfall så hoppas på det nu med!

Antar att frågan om dotterns ålder var till Skiz? Vår son skulle inte varit född än...

Jag känner också att det är jobbigt när de inte säger något. Jag förstår ju att det är svårt att veta hur man ska förhålla sig, men ändå... Konstigt att de inte iaf gratulerade till förlovningen!

Ikväll har vi umgåtts med vänner som också förlorat sitt barn. Hemskt, men skönt när man vet att vi inte är ensamma... De blev gravida 1,5 månad senare...

Jag har sagt det med, att nästa gång jag blir gravid ska jag njuta och tänka att det kommer gå bra! Sedan är det väl lättare sagt än gjort så klart. Nu var jag orolig i 30 veckor och vad tjänade det till? Självklart njöt jag ju oxå, men det var mycket oro. Nu har vi haft så mycket otur så vi MÅSTE fyllt upp vår kvot!

Jag har tänkt på det där med att vara uppkopplad. Flera har frågat om jag inte var det, och visst, man kanske skulle hunnit se en tendens att något inte stod rätt till, men jag har bestämt mig för att tänka att de hade ändå inte hunnit få ut honom. Det är ju inte så att man var i en operationssal med läkare redo att plocka ut honom. Jag tänker att de ändå inte skulle hunnit, och då skulle jag också få tänka på att ha ett kejsarsnitt som jag behövde tänka på att läka. Och jag är väldigt glad över att jag födde honom. Det var en häftig känsla och jag skulle nog inte alls knutit an på samma sätt annars. Känns som det är svårare att förstå att det är mitt barn annars, men vad vet jag.

Jag hade ju egentligen velat hälsa på först, men nu är det ju ingen där från vi börjar jobba efter helgerna... Men jag får prata med rektorn om hur vi ska göra första dagen. Jag vet inte om jag vill börja samtidigt som de andra eller senare eller vad jag ska göra. Det känns som rektorn är flexibel och lyhörd iaf.

Ja, i snitt ska det väl ta sju månader tror jag, men det känns ju som det går fortare för de flesta. Särskilt om man verkligen försöker. Men de månader mensen kommer är ju riktigt hemska! Även om det bara är en gång man får uppleva det... Får hoppas att det är som du säger med kroppen :) jag är ju fortfarande helt tokig i barn på ett sätt som jag inte var innan. Vill mycket mer krama på dem och leka med dem än vad jag velat tidigare. Tänker att det är att kroppen längtar så efter det där barnet den gjorde sig redo för...

Funderade lite på Dublin. Det får blir det nästa gång då! Jag har bara varit i London en gång och då var det inte så länge, så det känns som jag har mycket kvar att se. Dessutom har vi fyra hela dagar nu, så det känns som man inte behöver stressa runt till allt, utan kan slappa lite också. Vi är dock inte mycket för att ta långa fikastunder eller liknande tillsammans.

Precis det jag menar med ctg där - vad är oddsen att man ligger så pass redo att läkare hinner få ut barnet under de första kritiska minuterna för att barnet ska kunna överleva - det finns liksom inte på kartan. Om hjärtat slutar så slutar det, tror inte det finns en möjlighet att kunna rädda det underbara lilla livet då. Så därför känns det ännu mer onödigt att gå runt och vara orolig...
Men som du säger - nu har vi ändå uppfyllt våran kvot (framförallt ni...) när det gäller hemskheter så nu är det våran tur att få njuta av en underbar graviditet och få se våra barn växa upp!

Jag fick panik först och ville absolut inte alls föda, ville att de bara skulle plocka ut henne, men efter en tag insåg jag att varje barn har rätt att födas - och det var nog det mest underbaraste jag någonsin upplevt - samtidigt som det var det hemskaste jag vart med om...
Har alltid haft en extrem förlossningskräck, redan sedan tonåren, men den rädslan försvann och kommer nog aldrig att komma åter igen. Just nu kan jag inte mer än längta till förlossningen av lillasyster/lillebror!

Kanske du kan få enbart arbeta ngr timmar första dagarna där s du får en mjukstart så att säga... eller så kanske allt bara känns så rätt att du vill köra all in redan första dagen - skönt att rektorn är lite medgörlig då får du nog göra det som känns bäst för dig!

4 heldagar hinner man med att göra en hel del på! Vi är likadana, är inte så intresserade av att bara sitta och fika i flera timmar, vill hellre se och uppleva saker :) 

Ja, nu förtjänar vi en lycklig graviditet och en förlossning där vi får föda levande bebisar som vi får lära känna och se växa upp! Jag längtar också till jag får föda ett syskon. Visst det gjorde ont, men det är ju verkligen, precis som man hört, något man glömmer direkt! Det var ju en fantastisk känsla!

Jag är sjukskriven på halvtid de tre första veckorna, så det känns bra. Sedan kommer jag nog fortsätta jobba halvtid fram till sportlovet i slutet av februari. Jag har mina 10 sorgedagar kvar, så tänkte ta dem som 20 halvdagar. Ger ju lite mer pengar än sjukskrivning... Började du jobba heltid direkt? Sedan får jag väl se hur det känns. Just nu känns det som det vore skönt att få börja jobba, även om det känns jobbigt att träffa alla, men jag tror det kan vara bra att börja lite försiktigt har jag och maken diskuterat. Han sa att han blev väldigt trött de tre dagarna som han har jobbat. Dumt att göra så man mår ännu sämre igen också...

Hur går det för dig på jobbet med foglossningen? Är du hemma så du kan vila nu i mellandagarna?

Jo, vi brukar vara effektiva med att se och uppleva saker på våra storstadssemestrar. Brukar promenera mycket också så man ser mycket då med.

Jag tyckte faktiskt inte att det gjorde ont... visserligen hade jag epidural men tyckte inte att det gjorde ont att föda... fick en hemsk smärta i mitt högra höftben pga foglossningen men det gick över rätt fort som tur var, är den enda smärtan jag kommer ihåg från hela förlossningen.

Är nog bra att du bara jobbar halvdagar den första tiden, jag började heltid med detsamma - men sen var jag ju hemma mkt längre än vad du kommer ha varit.. och jag kände att om jag inte orkar så kommer jag bara jobba halvtid och jobbar resten av tiden hemifrån. Min chef är väldigt flexibel och förstående så det var han som sa att jag kommer och går som jag vill, det var en stor trygghet för mig.
Tröttheten kommer rätt fort, då man är van att inte göra så mkt till att börja använda både kropp och hjärna så pass mkt tar hårt på krafterna framförallt när sorgen också finns där som är väldigt krävande...

Jag jobbade förra veckan (3 dgr) och denna vecka (3 dgr), arbetar dock hemifrån idag och imorgon då vi har det väldigt lungt på kontoret och jag ska även till läkaren idag med min hand.
Så jag får lite tid att vila upp mig på. Men foglossningen ger ju som sagt inte med sig.. så blir bara värre och värre, nu har hela höger ben blivit påverkat samt att jag har ont i högra höftbenet, vänster knät och strålningar upp mot ryggen.
Så inser ju att efter resan kommer jag inte kunna jobba heltid, hoppas att jag kan jobba hemifrån varje onsdag annars får jag ta en sjukskrivning, men då är jag lite längre gången också så inte lika lång tid kvar så känns bättre om jag kan "hålla ut" tills dess.
Sen är min make helt underbar - masserar och knådar både ben, rygg och fötter varje kväll! Att han orkar är helt otroligt i mina ögon, men har även märkt att det hjälper mot illamåendet som är som värst på kvällarna för min del. Så är ju inte så att jag tackar nej direkt ;) Han känner väl även att det är väl det minsta han kan göra då jag  har ont konstant och mår illa hela tiden. Kan inte sluta att älska honom mer och mer för varje dag som går!

Hoppas ni får fint väder under resan, så det blir lite "vår" känslor kanske ;)

Ja, hoppet finns ju alltid :/ både bra och dåligt. Jag har haft så oregelbunden mens så känner mig jätte förvirrad, borde fått mensen 24, men inget tecken på det alls, men hade jag haft regelbunden mens ska jag få de den 3/1, men ska ta ett testa tidigt - test på tisdag så får jag se :)

Hur gammal skulle din dotter varit nu? Tänker även jag på hur våran tjej skulle haft sin julklänning som vi köpte till henne, och en till mig. Träffade släkt igår och de låtsades som ingenting, fick varken grattis till förlovningen eller någon kondolens för Julies död, blev så ledsen! Hon skulle ju varit med..

Kram

Hur har det gått med testet?! :D

Det gjorde ont när det satt igång, tycker jag, även om jag hade ryggbedövning. Jag hade en väldigt bra BM också som förlöste mig. Hon hjälpte väldigt mycket. Maken satt bredvid och höll min hand. Precis där jag ville ha honom just då. Min förlossning gick ju väldigt fort dessutom. Kan inte förstå hur det är för dem som håller på ett dygn...

Det skulle vara skönt att kunna jobba hemifrån ibland, men den lyxen har ju inte jag. Hoppas det kommer gå att lösa för dig! Hoppas också du kommer kunna njuta av resan trots smärta!

Jag har också haft framförallt illamående på kvällarna när jag varit gravid... Nu hängde det i fram till ca v 18, men alla sa att det var bra att jag mådde så illa, det tydde på mycket hormoner...

Männen är ju ofta så. Det är vi som har själva graviditeten så de känner väl att de gör det lilla de kan. Maken fick hämta saker på övervåningen måååånga gånger! Låter som vi har fantastiska män, båda två! Jag har nog blivit lite nykär i maken igen efter allt... Han kommer bli en sådan fantastisk pappa en dag!

Hoppas det inte kommer regna hela tiden iaf! Imorgon åker vi för depåstopp i Arlanda! :)

Tog ett imorse men tyvärr negativt :( vet inte om jag ska ha hoppet kvar, då det kanske är för tidigt eller Om mensen bara är "normal" nu.. :/ <3

Tog ett imorse men tyvärr negativt :( vet inte om jag ska ha hoppet kvar, då det kanske är för tidigt eller Om mensen bara är "normal" nu.. :/ <3