40+ och gravid? Se hit!

Blir det ert första barn? Jag har hört genom denna tråden att akupunktur och alternativa hjälpmedel kan eventuellt hjälpa till på traven, att alla piller och tabletter inte alltid behöver vara den rätta vägen om man nu heller inte får hjälp av sjukvård och kliniker. Det är trots allt en ärlighet hos dem att inte ge oss falska förhoppningar och ruinera folk på pengar när dem anser att chanserna är såpass små i vår ålder, så frågan är hur de privata klinikerna utomlands ser på det eller om det endast för dem handlar om att håva in pengar för sin egna vinnings skull.
Har du gjort AMHprov? Jag hade ju ett nästan obefintligt värde när jag tog detta för nu 7 månader sedan och kände att jag rätt så snabbt försökte vända mina tankar för att inte bli alltför deprimerad och besviken och tänkte att då är det kanske inte meningen att vi skall ha fler barn, kan numera känna att det är ödet som får avgöra med tanke på dem små chanserna trots allt. 

Får man lov att fråga hur gammal du är? Äl test kan ju vara bra att ta ändock också för att få ett hum. Min mens har börjat bli väldigt oregelbunden från att för ca 1 år sedan varit hyfsat regelbunden, men detta har nu ändrats rätt så drastiskt bara på 1 år här tyvärr. Tror att chanserna är minimala om man inte i vår ålder prickar in rätt dagar och under ÄL. 

@Totiki. Nu vet jag inte om ni försöker att få ert första barn men uppfattar inte heller om du provat tabletter som exempelvis Letrozol och fått utskrivet för att stimulera äggproduktionen. Jo som du säger att dem få ägg man har är ju av sämre kvalitet dessutom, och det är väl den biten som oroar mig, att om man mot förmodan äntligen skulle + så blir det massa komplikationer på vägen som väntar en och det är ju en enorm inre stress också att veta från början att utgångspunkten är långt ifrån den bästa. Är det något du själv tänker på mycket? Tyvärr så kan jag inte svara på de andra frågor du ställer men hoppas någon annan snäll själ kan göra det. 

Halsbränna kan även bero på för mycket och fet mat, kanske en kombination av detta?

@Tootiki. Ja det är samma som Pergotime men Letrozol vad jag uppfattade det som av min läkare var något som kommit senare till Sverige och är nyare.Jag är idag 43 år och närmar mig 44 med stormsteg. Vet inte men tror det ändock kan vara bra att mäta ditt AMHvärde och även kanske testa åtminstone en omgång av Pergotime eller Letrozol. Är inte så insatt i den krämen du nämner men varför ta krämen och inte istället satsa på ett läkemedel som stimulerar äggproduktionen med tanke på din ålder. Vet dem som även spolat äggledarna men inte alla som behöver. 

@Maran73, Jo 44 år känns som en gräns för mig också, hade absolut inte ens trott att jag skulle bli "tvingad" att vänta tills såhär sent men pga många olika anledningar så fick vi "pausa" och åren gick och nu äntligen så känner vi att vi återigen är på fötter för att kunna skaffa barn nummer 2.
Men med detta sagt så efter att bestämt mig att göra en djupdykning igen trots ålder så ser chanserna obefintliga ut.
Vi har varit hos läkare nu i förra veckan som gjort ultraljud (8 månaders sedan sist när jag fick mitt låga AMHvärdebesked 0,2!!) och det konstaterades att min äggreserv är slut!
Med andra ord ingen idé att ta Letrozolen, det tåget har redan gått. Han hittade bara 1 stackars ägg. Fick tabletter att ta för att det skulle växa till sig något mer och när det delas så är det dags att praktisera på naturlig väg, delas det inte så kommer jag få en spruta. Alternativet läkaren pratar om är annars äggdonation vilket vi inte alls är sugna på. 
Detta är alltså svart på vitt vår sista chans nu och det enda vi kan hoppas på. Med detta även sagt så vet vi ju dessutom inte kvaliteten heller på ägget, vilket jag önskade man kunde göra i förväg såklart. Kan inte säga att jag inte hoppas för mycket, för det är svårt när man genomgår en massa procedurer med undersökning osv, då kommer hoppet automatiskt även om man är medveten om att det förmodligen är kört! Men jag kommer att ångra senare i livet om jag aldrig ens försökte oavsett dem minimala chanserna, så vet jag att jag in i det sista gjorde allt jag kunde. Skulle detta mot alla odds fungera så får jag nog betrakta detta ägg som "the golden egg", ett stort mirakel och ett stort Guldägg! Och vi alla kvinnor som hamnat i sådana här lägen i livet där åren tyvärr sprungit ifrån oss för fort......önskar vi väl alla på ett stort mirakel. 

Jo, det skulle man önska, en riktig stark och kry champion, man kan inte annat än hoppas, ibland är hoppet det enda man har kvar.
Håller nog med, grubbla över precis allt hjälper inte och gör inte tillvaron lyckligare, vissa saker är som det är och kan inte påverkas till det oändliga.
Önskar även dig all lycka med ert sista försök och om det inte fungerar så verkar ni ju ha en bra Bplan, och välkomna äggdonation. Nu uppfattade jag nog aldrig om det var ert första gemensamma barn, men oavsett så förstår jag längtan och det är svårt att tänka på annat om det är en stark längtan man har. Styrkekram tillbaka. 

Något sent svar....det gick ej bra....drabbades av utomkveds...så det var nog inget Golden egg eller Champion...men det är aldrig något jag får veta eftersom jag drabbades av utomhavandeskap. Det är ingen psykiskt rolig resa man genomgår, och inget jag kanske hade räknat med att drabbas av, men turen var ej på vår sida. Orkar ej skriva så mycket mer om detta, processen fortgår fortfarande, har tagit cellgiftsspruta som gör mig väldigt trött och det går väl åt rätt håll nu (men inget helt säkert än) förhoppningsvis. Nu kan man dock ej bli gravid igen förens om 6 månader, och det är frågan om jag orkar ta upp det då vid 44 års ålder som jag hunnit bli då!! Hade tänkt att försöka i 6 månader fram tills i början av 44 år...och hade det ej fungerat då hade vi nog lagt ner då, inte försöka vid 44 års ålder, det är ju så många risker vid den åldern också och det har jag ju även fått bevisat nu, den oro och stress jag blivit utsatt för är inte att leka med, känns inte ett dugg nöjsamt! Hur går det själv med era planer och ÄD?? 

Jag önsker er all lycka och jag kan verkligen känna hur mycket du vill detta. Får jag lov och fråga hur gammalt ert första barn är, med tanke på syskon osv. och hur mkt vill du själv ha barn vid din ålder och hur mkt är det för att få syskon?? Och med detta vill jag säga att ingen känsla är rätt eller fel här. Jag känner både och men nog något mera för min dotters skull också, att hon ej skall behöva vara ensambarn, få leka med någon, ha sällskap, ha stöd och allt det där man kan få av sina syskon (inte sagt att alla får den goa kontakten heller och även åldersskillnaden spelar ju roll, blir det för stort gap så kan det bli svårt också). En del av mig vill kanske inte vid min ålder gå igenom flera år av sömnlöshet, blöjbyten, och kämpande med den biten igen, givetvis är inte orken densamma som när man är i 20 eller 30 årsåldern heller(hade kolikbarn och fick stora problem i början med sömnen). Vill också säga att efter att pratat med dig härinne så har du öppnat upp mitt sinne för ÄD! Absolut inget jag ens reflekterat över innan, men lälkaren nämnde den möjligheten men vi avslog den tanken direkt, men även när jag pratat med dig lite så kan jag känna lite att oavsett så vet jag att jag kommer älska det barnet precis lika mkt och ta hand om det som om det vore min egen samtidigt som vår dotter får ett syskon.
Det är ju också vår enda chans känns det som, men jag har 6 månader nu att verkligen fundera och se hur livet ser ut då och känns med allt, men att gång på gång chansa att äggen skall vara av kvalité vilket dem oftast inte är i denna åldern och gå igenom MF och utomkveds gång på gång är ju oerhört deprimerande, har också känt att jag har försakat min dotter i detta samtidigt och ej kunnat vara mentalt närvarande och nästan stött bort henne pga oro, rädsla och besvikelse och inte tala om alla läkarbesök vi har varit tvungna att springa på och hon ifrågasatt. Du får jättegärna dela med dig om din resa och hur det går för er. Lycka till kramar tillbaka. 

Ok, förstår att det inte handlar om syskonbiten då i detta fallet :). Men att skaffa er ett kärleksbarn tillsammans, vilket är nog så fint och speciellt såklart, att man kommer ytterligare närmare varandra på ett helt annat sätt med ett barn. Sen kan jag mycket väl förstå den där känslan med att "börja om" igen, även om det var ett bra tag sedan för din del, så dem där tuffa bitarna kommer du få gå igenom igen 20 år senare. Tyvärr så blir vi som träffar våra kärlekar (även jag) sent i livet straffade på det viset...just med den stora biten som också spelar stor roll, att hinna skaffa barn. Men är så tacksam att vi fått ett kärleksbarn, och vi är samtidigt väldigt lyckliga och nöjda i detta nu, men jag kan ibland känna en tyngd i hjärtat tyvärr när jag ser min dotter sitta och leka ensam på golvet eller inte ha någon att prata med och busa/leka med på samma nivå, vi måste ju ständigt vara närvarande som föräldrar på ett annat sätt för att tillgodose hennes sociala behov.Hur har du själv upplevt det med att fostra och ha ett ensambarn? Känns bra att höra det du skriver, att man faktiskt bär barnet som sitt eget, föder, ammar, och det egentligen bara är det genetiska som kommer att saknas men som du även säger och som även jag tänkt så kommer ju pappas genetik in åtminstone. Jag ser ju mkt mig själv i vår dotter när jag var liten, vilket givetvis är så väldigt speciellt den biten också, men mest genetiskt är nog ändå från hennes pappa sida. Nej er resa är ju fortfarande ej definitiv och långt ifrån färdig, vi får ju hoppas på att detta nu går vägen, och man vill nog ha den där känslan också att man faktiskt försökt och gett allt först på den naturliga vägen, för då behöver man inte titta tillbaka och känna att man ångrar sig eller "varför försökte vi inte" osv. 

Du vet du vad....vi föräldrar kan nog aldrig vinna :)...det är nog alltid någonting man borde ha gjort annorlunda, något som barnen ej gillade eller blivit besvikna på osv....är nog svårt att leva upp till att vara en helt perfekt förälder på alla plan. Jag håller helt med, just det där med att sitta och leka på golvet med bilar (min dotter älskar tåg o bilar osv) bygga lego är kanske inget man alltid får ro till. Däremot har vi också målat mkt, klistrat, spelat boll och mängder av andra aktiviteter. Jo som jag förstått så kanske det väger något tyngre åt det hållet att dem som är ensambarn ändå saknat att ha ett syskon vid sin sida att dela sorg och glädje med, sen är det inte alla som kommer bra överens heller, flyttar långt ifrån varandra i vuxen ålder och bara har sporadisk konstakt osv. Tror att om barnet har en riktigt nära vän eller vänner som dem kan träffa ofta så kan även vännerna bli som syskon och beroende på hur aktiva föräldrarna är också. Svårt det där eftersom man aldrig kan veta i förväg hur allt kommer att utvecklas heller och så är det alltid säkrast att skaffa ett syskon till, men föräldrarna skall också orka. Kan känna just idag att vi har en sådan otroligt fin kontakt med vår dotter och vi kan fokusera totalt på henne, ge henne väldigt mycket kärlek, jag vet att vi hade varken orkat och varit tvungna att fördela vår uppmärksamhet på ett helt annat sätt om hon haft ett syskon, samtidigt som hon kanske själv fördelat sin uppmärksamhet mera på syskonet (förmodligen) och inte då kommit oss lika nära som vi gör idag. 
Kan förstå att det på ett sätt nästan blir tyngre att börja om med sådant stort gap,starta om totalt då man kommit ifrån den biten och det tänket helt och hållet, samtidigt! som du säger, så kanske du fått såpass mycket egentid nu och distans att det nästan blir lite häftigt och en gåva att faktiskt kunna få ett barn till så mycket senare, blir lite speciellt, särskilt med den stora kärleken som du äntligen hittat. Inte alla som faktiskt får den där känslan att dem vill "äntligen leva sitt liv" när barnen flytt hemmet, utan finns ju dem som vill ha barn omkring sig och sin familj nära sig hela sitt liv också, för annars känns det tomt. Du får ännu en chans till i livet att skapa något fint och inte alla som får, se det som en gåva 
Tror säkert du gjort ett fint jobb med din son och gjort allt du kunnat, du låter ju förståndig så kan inte tänka mig annat, och att även vara ensamstående mamma är allt annat än enkelt att få ihop livspusslet, är inte alla gånger enkelt. är man 2 som teamworkar så blir det givetvis lättare och inte samma konstanta belastning. Istället för att fokusera och tänka på det som var bristfälligt och känna hugg i hjärtat och känna att du var otillräcklig i vissa sammanhang (det känner nog alla föräldrar idag i vårt stressade samhälle ) så var stolt att du har en så fin vuxen son idag som klarat sig bra och mår bra 

Jasså...haha...ja kanske han fick mammas uppmärksamhet och kärlek helt för sig själv...inte fy skam förstås ;). Oj, spännande, får önska dig lycka till så får du givetvis gärna rapportera om hur allt fortskrider. Skall själv till läkaren imorgon och ta blodprov och se om hcg sjunkit drastiskt eller inget kanske....känner mig dock inte gravid längre, känns som grav.hormonerna gått ur kroppen men man kan aldrig säkert veta utan få allt svart på vitt. Hoppas det går bra nu imorgon med ÄP!

Ja men du låter inte som en tråkig gammal tant iaf, låter som det är go i dig med massa framtidsplaner och Bplaner :).
men hur går det för dig nu...förstår att det är nervöst och givetvis jättesvårt att koppla bort och tänka på annat då det är så avgörande denna omgången, vet du först om 3 veckor om det kommer att lyckas eller kan du få veta resultatet fortare?
Ja mina värden hade gått ner ytterligare nu och låg på 200...skall givetvis ner på 0 men enligt läkaren så behövdes ingen mer spruta nu och nu verkar det som att det kommer fortsätta nedåt enligt honom och att jag kunde nu sluta att oroa mig, inte helt ute ur kroppen än dock. Det enda som varit är att jag haft en väldigt dålig mage, totalt förstoppad och tarmarna verkar vara helt ur balans och massa gaser med gravidmage och uppsvullen.Verkar ha att göra med cellgiftet eftersom förstoppningen kom direkt efter jag tagit den,så ej varit helt bra här men läkaren sa att det inte handlade längre om utomkvedet utan andra orsaker som gaser m.m

Vad fint att det gått så smidigt och gick så fort på naturlig väg, är ju inte alls självklart vid nästan 43 års ålder, grattis verkligen! Var du orolig innan med tanke på åldern? Åt du någon speciell kost, motion, akupunktur eller dylikt med tanke på dina fina värden? Tog du bara blodprover, inget Amh-värde och UL för att se äggreserv osv?

Ja det är ju fullt förståeligt, inget man kan bara koppla bort såklart. Ja det låter ju väldigt dåligt om dem ej följer upp ordentligt, du får informera dem om din stora missnöjdhet om det fortsätter. Vi är väl dessutom vana i Sverige att dem lever upp till dem löften man får, är säkert si och så med sådant på vissa håll utomlands och inte som i Sverige. 
Cellgifterna skall krympa och torka ut det som finns där, så det "luckras" upp i kroppen och kroppen tar hand om det, så det blir inte som ett vanligt missfall men det blir blödningar däremot. Ja operation sker ju oftast när det blir akut, eftersom man många gånger inte vet att man har utomkved eller hinner göra ultraljud innan då det brukar ske mellan vecka 5-8 när det brister. Sen kan man få välja som jag gjorde (jag gjorde VUL i v 7 när det upptäcktes)men ta en risk samtidigt, eftersom sprutan inte alltid ger effekt. 
Hoppas du fått lite mer information idag som lugnat dig något. 

Låter som att du är rätt så kostmedveten och kanske ej proppar i dig onyttigheter heller, om man läser mellan raderna (men kan ha fel). Tror att citronvatten i sig är bra pga reningseffekten osv, om honung i sig har inverkan ingen aning och det är ju just det, att det finns säkert kost som har lite påverkan men frågan är vilken.Det gäller ju även att ta just den kosten regelbundet då dessutom. 

beklagar verkligen, mycket tråkigt samtidigt så om du ställt in dig på att det kanske ej kommer att fungera (men hoppet finns ju alltid där) så faller man inte lika tungt och ni har ju faktiskt en plan som ni reflekterat över och undersökt under en tid så är ju ej främmande för er. Låter så vettigt och sunt det du nu gör, att du direkt börjar hoppa på den andra möjligheten nu i dina tankar och måste ju ändå någonstans vara lite glädje i det nu ändå Jag var också förberedd (lite väl mkt kanske) om att det kunde bli mf, bli komplikationer och kanske ej fungera, kändes nästan för bra för att vara sant om det enda ägget vi hade att jobba på på naturlig väg skulle vara "the golden egg" och jag gick största delen av tiden faktiskt och oroade mig över att något skulle gå fel än att känna mig avslappnad och trygg i min graviditet. 
Men då behövde du heller inte vänta i hela 3 veckor, det var därför jag ifrågasatte det eftersom dem redan började ge besked om kvaliten på embryon. 
Däremot så har jag en fråga, varför har ni gjort detta i Riga? (är inte så insatt i just denna biten) Har det med kostnad att göra eller för att Sverige har en åldersgräns på detta?
Ja själva har vi nu 6 månader på oss att fundera, men det är ju alltid kvinnan som skall gå igenom den fysiska processen, det jag känner spontant redan idag med tanke på min ålder är att jag också vill först göra ÄP och kolla kvalitén först om jag nu lyckas producera mer ägg mot all förmodan (men är ju givetvis en kostnadsfråga också), inte bara köra på naturlig väg och chansa när man vet att oddsen kan vara obefintliga. Vill ej gå igenom den oron, psykiska påfrestningen och även fysiska, och allt som kommer omkring med ett förhållande som får sig rejäla utmaningar då man kommer helt i obalans. Sen har vi också tid att verkligen undersöka och fundera möjligheterna med insemination som en Bplan även för oss. 
Lycka till med framtida planer, önskar er allt gott, och givetvis får du gärna uppdatera läget när du har tid och om du orkar.