Tomhet

Hur mår du nu ts?

Jag gjorde en abort för 1 1/2 månad sedan. Anledningen var att min man inte ville ha barnet och såg bara negativt på allt. Det påverkade mig jättemycket, så jag kände samma sak.

Det slutade med en abort, som jag ångrar så otroligt mycket.

Denna graviditeten var planerad från min sida. Vi har 2 pojkar, 6 o 8 år. Och jag kände att jag saknade de där småbarnsåren. Min man visste om att jag planerat in detta och lät det hända. Visst, han avbröt precis när det var dags(båda gångerna). Men det tog sig visst ändå. Vilket han förmodligen blev väldigt chockad över, och så även jag.

Någon vecka innan aborten sa han till mig att han skulle verkligen inte orka med ett barn till och att om jag behöll så skulle jag antagligen förlora honom.

Det sista jag vill är att förlora min familj. Så där och då fick jag bestämma mig för att ställa in mig på en abort. Som innerst inne inte kändes rätt för mig.

När vi satt i bilen, påväg att ta den första tabletten, så kände jag så starkt Nej! jag kan inte göra detta. Vilket jag då sa till honom. Men han blev bra arg och påminde mig om att jag kan förlora min familj ungefär. Vilket jag som sagt absolut inte vill. Då valde jag att bara stänga av hela mig. Stängde av alla känslor som fanns inom mig. Paniken kom sen kvällen innan andra steget av aborten. Önskade så att mitt barn kanske levde och hade klarat sig från den hemska tabletten. Men jag insåg rätt snabbt att allt var försent och fick stänga av alla känslor igen.

Efter aborten mådde jag så dåligt och började ångra mig som f*n. Allt blev svart och jag såg ingen glädje i någonting.

Några dagar senare slog det mig att ett nytt barn skulle kunna rädda mig ur detta hemska. Jag sa det till min man, som helt oväntat sa att han skulle fundera på det. Mycket i mig släppte precis då och jag kände att hoppet verkligen fanns där.

Efter 3 veckor ber jag honom om ett svar. Ska tilläggas att jag mådde jättedåligt under dessa veckor. Gråtit gråtit o gråtit, utan att knappt fått någon tröst av min man. Som har det extremt jobbigt med sina känslor och extremt jobbigt att ta in andras känslor.

Hans svar blir Okej, men då ville han göra en lista på vad han skulle få göra eller vad jag skulle göra för honom. Jag hade nämligen sagt till honom att jag gör vad som helst, bara han låter mig bli gravid igen.

I samma veva som han säger Okej, så börjar jag tvivla igen. Allt negativt ploppar upp i huvudet mer och mer. Detta gör att jag inte pratar så mycket om en ny graviditet, utan väntar istället in ägglossningen och tänker att jag får fundera ordentligt fram tills det är dags.

En dag innan det är dags att göra bebis bestämmer jag mig för att det är detta jag vill göra. Det är detta jag behöver för att kunna gå vidare i livet. Se ljuset och finna glädje igen.

Men dagen då det är dags att försöka, säger han tvärt Nej! Han har alltså hunnit ändra sig från att han 2 veckor innan hade sagt Okej.

ALLT rasade igen.. Jag kände mig totalt lurad. Han visste hur jag mådde och hur jag kände, men ändå säger han Nej. Det kändes lite som att vi dödade ett barn till.

Mina känslor för min man blir bara svagare och svagare. Men jag kan fortfarande inte släppa tanken på ett nytt barn. Jag känner att jag inte kan gå vidare om jag inte får bli gravid igen. Min man verkar vilja att jag bara ska släppa allt och gå vidare.. Gå tillbaka där vi var innan allt det här hände. Men det känner jag att jag inte kan. Det får inte sluta såhär. Vi behöver egentligen prata en hel del.

Men det går tyvärr inte alls att prata med min man så jag försöker skriva till honom hur jag känner och mår. Känns inte som att det kommer hjälpas, men hoppet finns där hela tiden. Jag får ju dock inget svar på det jag skriver och jag får inte veta hur han känner och mår. Men det känns ändå skönt att han får veta hur jag mår.

Kanske är vi lite i samma sits? :/