Hur orkar man?

Vet inte om jag har några direkta råd att komma med, mer än att säga - håll ut och ge inte upp hoppet. Ni är inte ensamma i er situation och förtvivlan, men tillåt er samtidigt att sörja och vara ledsna över hur situationen är. Den dag det väl går och ni får ert lilla barn kommer det att vara så värt det, och det är det man får försöka fokusera på när allt känns som mörkast. Vägen kan vara lång och krokig men målet är så ofantligt mycket värt att på något vis står man ut och tar sig igenom det steg för steg, helt enkelt därför att det inte är något alternativ att ge upp.

Jag och min man har varit med om något liknande, också manlig faktor till vår infertilitet. Efter utredningen (som också tog sin lilla tid att bli kallad till) var väntetiden till landstingets IVF lång - vi

väntade 6 månader efter remiss innan vi fick komma på nybesök, och innan vi fick påbörja behandling tog det 8 månader. Under tiden betalade vi för privat IVF (1 färskförsök och 2 frys) utan minsta plus. Första landstingsfinansierade behandlingen resulterade i en färskåterföring som också den misslyckades, och då var det bara att åter köa för nästa behandling som dröjde ytterligare ca 4 månader. Denna 5:e återföring (3:e fulla behandling) var den första som lyckades, och vi är nu i v. 38+6 med en vecka kvar till BF. Jag trodde aldrig att vi skulle komma dit vi är idag (kan fortfarande knappt tro att det äntligen är vår tur), och det är klart att det kan verka lätt att säga nu men alla år av smärta och avgrundsdjup förtvivlan är som bortblåst. Det var värt varenda tår, all smärta, all väntan..

Rent praktiskt är väl mitt enda råd att fortsätta ringa och ligga på, hur tjatig man än känner sig så är det enda sättet att få saker att hända. Hoppas innerligt att också er väntan snart är över.