Hur orkar man?

Vet inte om jag har några direkta råd att komma med, mer än att säga - håll ut och ge inte upp hoppet. Ni är inte ensamma i er situation och förtvivlan, men tillåt er samtidigt att sörja och vara ledsna över hur situationen är. Den dag det väl går och ni får ert lilla barn kommer det att vara så värt det, och det är det man får försöka fokusera på när allt känns som mörkast. Vägen kan vara lång och krokig men målet är så ofantligt mycket värt att på något vis står man ut och tar sig igenom det steg för steg, helt enkelt därför att det inte är något alternativ att ge upp.

Jag och min man har varit med om något liknande, också manlig faktor till vår infertilitet. Efter utredningen (som också tog sin lilla tid att bli kallad till) var väntetiden till landstingets IVF lång - vi

väntade 6 månader efter remiss innan vi fick komma på nybesök, och innan vi fick påbörja behandling tog det 8 månader. Under tiden betalade vi för privat IVF (1 färskförsök och 2 frys) utan minsta plus. Första landstingsfinansierade behandlingen resulterade i en färskåterföring som också den misslyckades, och då var det bara att åter köa för nästa behandling som dröjde ytterligare ca 4 månader. Denna 5:e återföring (3:e fulla behandling) var den första som lyckades, och vi är nu i v. 38+6 med en vecka kvar till BF. Jag trodde aldrig att vi skulle komma dit vi är idag (kan fortfarande knappt tro att det äntligen är vår tur), och det är klart att det kan verka lätt att säga nu men alla år av smärta och avgrundsdjup förtvivlan är som bortblåst. Det var värt varenda tår, all smärta, all väntan..

Rent praktiskt är väl mitt enda råd att fortsätta ringa och ligga på, hur tjatig man än känner sig så är det enda sättet att få saker att hända. Hoppas innerligt att också er väntan snart är över.

Jag beklagar verkligen, TS :( Det är jättejobbigt med barnlängtan när ingenting händer. 

Tycker att MiaFian skriver det bra - ligg på. Det är nog det enda du kan göra för att det ska hända något med vården. 

Min man har också problem med spermierna, dock har han fungerande i ejakulatet, men de är väldigt få och inte så pigga så IVF med ICSI är vårt enda alternativ. Vi hade också problem med remissen till IVF. Vi fick löfte om remiss i december, men vid möte med fertilitetskliniken i typ januari/februari framkom att den aldrig skickats. Ny remiss skickades i februari men vi fick inget svar. I slutet av april ringde jag för att fråga hur det gick, och då var den inte framme (= de hade glömt att skicka den IGEN). Jag bröt ihop fullständigt och BM på telefon lovade att höra av sig när hon visste vad som pågick. Någon timme senare ringde hon och gav oss en tid veckan därpå. 

Det dröjde dock ytterligare några månader innan vi gjorde första försöket, det kom en sommar ivägen ;) Äggplock gjordes i augusti och ett embryo sattes tillbaka strax därpå. Dock blev jag inte gravid den gången, det dröjde till 3:e frysförsöket i maj förra året. En liten tös förväntas om 9 dagar :) Vi har aldrig behövt stå i kö för att göra nya försök, utan hos vår klinik har det varit vi som bestämt tempot. Det måste alltså inte ta tid när ni väl är inne i systemet, det beror på vilken klinik ni går till. 

Jag vet hur hopplöst det är, och du har redan varit så enormt stark. Du ska inte behöva vara så stark och härda ut mer. Men tyvärr är det enda alternativet. Men bryt ihop när du behöver. Bli arg och skrik över hur orättvist det är och hur sega vården är. Ta stöd i din partner, och försök även att nätverka med andra i liknande sits. Jag hittade en grupp tjejer här på familjeliv som betytt ALLT för mig i processen. Man behöver människor som förstår. Mitt tips är att engagera dig i någon tråd i "Svårt att få barn"-forumet, där finns massor med andra i liknande sits. Du är inte ensam <3 

Mitt minne av IVF-processen är att den var väldigt ryckig. Först händer mindre än ingenting hur länge som helst, sen plötsligt händer allt och lite till. Sen står det stilla igen, sen drar det igång i full fart. Jag håller tummarna för att det snart vänder för dig <3 

Tack för era fina svar! Det jag skriver nu syns knappt genom tårarna. Era inlägg kändes som en kram genom rymden.

Idag skulle "någon" ha ringt oss. Inte ett ljud. Det känns som att vi inte tas på allvar. Att vi inte är viktiga och har försvunnit i massan (den långa kön) och att de nästan hoppas på att vi ska ge upp för att slippa oss.

Jag vill inte bli arg, ledsen och frustrerad! Det ska ju egentligen vara något positivt och glädjefyllt att försöka få barn. Vi försöker trösta varandra och uppmuntra varandra, men det är svårt att vara positiv när det känns som att man ror i motvind utan åror.

Givetvis kommer känslan av att allt det här är värt det om det finns ett barn som väntar på oss "på andra sidan". Vad som helst är värt det! Men ovissheten gör det så tungt. Vi vet ju faktiskt inte om det kommer lyckas, eller om vi ens får möjligheten att försöka.

Just idag har jag lust att bara skita i allt och lägga mig ner och gråta. Men jag vet ju att det inte är det jag vill egentligen innerst inne.

Usch, det är såna känslostormar just nu. Orken är på noll och lusten likaså. Kanske har jag lite att bearbeta också från missfallet. Tror att bryta ihop för att sedan samla sig är ett bra råd.

Tack för att ni delade med er av era historier! Jag blev både lättad och glad över att läsa att ni båda snart har era fina barn i famnen! Stort grattis till er! Jag både gläds med er och avundas er.

Jag och mitt ex började försöka få barn i feb -06. I oktober blev jag gravid men fick snabbt mf. I mars upptäcktes en inflammation i min ena äggledare och jag fick tjata i tre månader för att de skulle operera bort den. I samband med operationen fick vi remiss till IVF med beräknad kötid 1 år och 9 månader. Samtidigt blev jag gravid igen, men den graviditeten var ofostrig. Vi tog en paus i verkstan och la tiden på att besöka olika privata fertkliniker. Vi bestämde oss för att göra två försök till och sedan starta IVF.
Jag blev gravid på första försöket, och vi fick vårt efterlängtade barn i juli 2008
Det tog mindre än 2,5 år, men det kändes ändå som en halv evighet. 

Det är tungt, det är jobbigt, det känns som om hela världen är emot en, och man måste kämpa och kämpa för varje läkarbesök, för varje jävla kö man måste stå i.
Men det är värt det!
07-08 hängde jag i en kämpargrupp här på FL, och i den gruppen på ca 35-40 tjejer har nu alla utom en fått barn, de flesta har flera stycken. Den som inte fått barn skilde sig efter ett par år och har valt att vänta med familjebildning.
De allra flesta får barn så småningom, på ett eller annat sätt, och även om det känns som om halva livet går åt till själva processen så är det ändå värt det!

Det är en stor kram :D <3 

Fy. Fan. Vad dålig stil. Hänsynslöst. Får man lov att fråga vilken klinik det är? Det finns få samtal man väntar på så förhoppningsfullt som de från IVF-kliniken. Önskar att de kunde förstå det. 

Jag tycker att du ska bli just arg, ledsen och frustrerad. Du behöver inte hålla känslorna inne. Vem ska döma dig? Du sitter mitt i en av de jobbigaste situationerna som en människa kan behöva genomgå och får ingen hjälp, klart du får bli arg! Bra att ni har varandra :) Men ingen av er behöver faktiskt vara positiv. Jag brukar alltid vara positiv, men de deppiga dagarna under IVF-processen slutade jag med det. Varför lägga energi på en sån sak? Låt dig vara riktigt pessimistisk och bitter för en dag (eller två). Optimismen kommer och man ger inte upp för att man inte orkar hålla fasaden uppe. Bryt ihop ordentligt på alla sätt och vis och tvinga dig inte att sluta förrän det känns bättre. 

Och jag förstår dig till 100%. Om jag bara vetat att det en vacker dag skulle funka hade jag stått ut med så mycket mer. Men ovissheten är dödande. Den är grym och kall. Det är det absolut värsta av allt. Jag vill bara att du ska veta att andra i din sits känner samma ovisshet och oro, det är nog det enda man kan göra i det läget. Men det mesta talar för att ni kommer få försöka och att ni även kommer att lyckas. 

Var inte rädd för att sjukskriva dig från jobbet om du behöver tid. Jag själv tyckte att jag ofta pressade på med livet utanför IVF:en för hårt. Jag ville verka som vanligt, men det var inte som vanligt. Det tärde för mycket på mig. När jag började ta mitt mående på allvar blev det bättre. Är det en deppig period så är det. Du mår inte bättre av att inte låtsas om att du mår dåligt. Ibland hjälper det att bara vara och tillåta sig själv att vara bitter och ledsen. Ligg i soffan en hel dag och stirra in i väggen. Skrik på möblerna för att de står i vägen. Muttra elakheter över saker du läser på Facebook. Sluta hålla det inombords, helt enkelt. 

Tack fina du för gratulationen. Jag vet hur mycket den kostar. Jag är övertygad om att det blir din tur en vacker dag, men just idag behöver du inte fokusera på det eller bli uppmuntrad av det. Idag får du vara hur bitter du vill, ingen kommer att döma dig <3

Tack snälla. Tungt besked idag. Får återkomma efter helgen för nu orkar jag knappt andas.

Oj, det låter inte alls bra :S Ta all tid du behöver. Hoppas att du snart åtminstone kan andas igen. Stor styrkekram <3

Usch, hoppas att det snart blir bättre för dig/er! Kramar

Fy, jag känner med dig!  

Ville egentligen bara säga att även om det ofta känns som att man inte ska orka mer, så gör man det på något sätt. Som Cyanea skrev här ovanför, det står stilla och sen sätter det bara fart så att man knappt hänger med. För oss strulade det med remisser och provsvar så att vi blev helt förtvivlade, men så hände allt på en gång och efter sex evighetslånga år fick vi hjälp med ICSI. Det snart sex månader gamla resultatet ligger nu och sover i sin spjälsäng. Håller tummar och tår för att det ska bli er tur snart! 

Jag har varit inne i den där snurren och jag höll på att bli fullständigt nedmald. Hade jag inte varit så jäkla envis och gått på kraft som jag egentligen inte hade, så hade jag inte haft min son idag. Inte nog med sorgen, förtvivlan över att inte få barn "lika lätt som alla andra", så tvingades jag kämpa mot idioti och en brist på kommunikation som var fullständigt häpnadsväckande. Ingenting, absolut ingenting löste sig av sig självt. Jag fick ringa, ringa igen, kolla att de hade gjort det de hade sagt att de skulle göra, avdelningar lades ner, privatiserades, remisser försvann ... Någon sköterska tyckte inte att jag skulle gnälla för jag hade ju i alla fall inte cancer... Mina ord till dig är: Jag vet att det kan kännas som ett rent helvete, som om du är ensammast i världen, som om du t.o.m. motarbetas. Ge dig inte. Gör det bara och se till att få hjälp. Ring inte alla samtal själv.