Inlägg från: Anonym (Barnlängtan) |Visa alla inlägg
  • Anonym (Barnlängtan)

    Hur orkar man?

    Min man och jag kan inte få barn på naturlig väg då hans spermier inte tar sig ut. De finns alltså i testiklarna men men inte i ejakulatet.

    För ett år sedan betalade vi för en IVF-behandling. Jag blev gravid, men tyvärr slutade det med missfall.

    Nu har vi inte möjlighet att bekosta fler behandlingar själva utan behöver hjälp med det. En remiss gick iväg och vi inväntar svar.

    Det tog lång tid innan remissen gick iväg på grund av att vår läkare hade missat att få iväg den. Sen fick vi reda på att remissen hade kommit fram och att det skulle ta 4-6 veckor innan vi fick svar på om vi var berättigade hjälp eller ej. Efter 7 veckor ringde vi och frågade hur det gick och fick svaret att de hade mycket just nu, men att om ett par veckor skulle vi få svar.

    Efter 3 veckor ringde vi igen och då blev de förvånade över att vi inte hade fått veta något ännu från "vår klinik", då ett fax hade med svaret hade gått iväg. Vi ringde till kliniken och de meddelade att de inte hade fått något fax. Åter kontakt med beslutsfattarna som säger att de ska faxa igen, åter kontakt med kliniken som säger att de inte har fått något fax...

    För varje samtal krävs det att man hamnar i deras telefonlista, vilket innebär att man inte blir kontaktat förrän dagen efter. Alltså har vi hållt på nu i ett par veckors tid med att försöka få ett svar som den ena säger att de har skickat till det stället som säger att de inget har fått...

    Nu är jag så trött, förtvivlad och frustrerad. Hur ska man orka? Hur ska vi orka?

    Finns det någon eller några som är inne i IVF-snurren som kan komma med lite uppmuntran, råd, tips? Eller kanske någon som är inne i samma karusell och vill bolla lite? Trots att vi är två så känns det väldigt ensamt.

    Hela tiden har jag fokuserat på att vara positiv. Inte ens när vi fick reda på orsaken till att vi inte kunde få barn på naturlig väg, eller efter missfallet, tappade jag glöden och glädjen. Men nu börjar jag bli ordentligt ledsen och nere. Det gör så ont och jag vet inte hur jag ska hålla humöret och ångan uppe.

  • Svar på tråden Hur orkar man?
  • Anonym (Barnlängtan)

    Tack för era fina svar! Det jag skriver nu syns knappt genom tårarna. Era inlägg kändes som en kram genom rymden.

    Idag skulle "någon" ha ringt oss. Inte ett ljud. Det känns som att vi inte tas på allvar. Att vi inte är viktiga och har försvunnit i massan (den långa kön) och att de nästan hoppas på att vi ska ge upp för att slippa oss.

    Jag vill inte bli arg, ledsen och frustrerad! Det ska ju egentligen vara något positivt och glädjefyllt att försöka få barn. Vi försöker trösta varandra och uppmuntra varandra, men det är svårt att vara positiv när det känns som att man ror i motvind utan åror.

    Givetvis kommer känslan av att allt det här är värt det om det finns ett barn som väntar på oss "på andra sidan". Vad som helst är värt det! Men ovissheten gör det så tungt. Vi vet ju faktiskt inte om det kommer lyckas, eller om vi ens får möjligheten att försöka.

    Just idag har jag lust att bara skita i allt och lägga mig ner och gråta. Men jag vet ju att det inte är det jag vill egentligen innerst inne.

    Usch, det är såna känslostormar just nu. Orken är på noll och lusten likaså. Kanske har jag lite att bearbeta också från missfallet. Tror att bryta ihop för att sedan samla sig är ett bra råd.

    Tack för att ni delade med er av era historier! Jag blev både lättad och glad över att läsa att ni båda snart har era fina barn i famnen! Stort grattis till er! Jag både gläds med er och avundas er.

  • Anonym (Barnlängtan)
    Cyanea skrev 2016-01-20 21:42:14 följande:

    Det är en stor kram :D <3 

    Fy. Fan. Vad dålig stil. Hänsynslöst. Får man lov att fråga vilken klinik det är? Det finns få samtal man väntar på så förhoppningsfullt som de från IVF-kliniken. Önskar att de kunde förstå det. 

    Jag tycker att du ska bli just arg, ledsen och frustrerad. Du behöver inte hålla känslorna inne. Vem ska döma dig? Du sitter mitt i en av de jobbigaste situationerna som en människa kan behöva genomgå och får ingen hjälp, klart du får bli arg! Bra att ni har varandra :) Men ingen av er behöver faktiskt vara positiv. Jag brukar alltid vara positiv, men de deppiga dagarna under IVF-processen slutade jag med det. Varför lägga energi på en sån sak? Låt dig vara riktigt pessimistisk och bitter för en dag (eller två). Optimismen kommer och man ger inte upp för att man inte orkar hålla fasaden uppe. Bryt ihop ordentligt på alla sätt och vis och tvinga dig inte att sluta förrän det känns bättre. 

    Och jag förstår dig till 100%. Om jag bara vetat att det en vacker dag skulle funka hade jag stått ut med så mycket mer. Men ovissheten är dödande. Den är grym och kall. Det är det absolut värsta av allt. Jag vill bara att du ska veta att andra i din sits känner samma ovisshet och oro, det är nog det enda man kan göra i det läget. Men det mesta talar för att ni kommer få försöka och att ni även kommer att lyckas. 

    Var inte rädd för att sjukskriva dig från jobbet om du behöver tid. Jag själv tyckte att jag ofta pressade på med livet utanför IVF:en för hårt. Jag ville verka som vanligt, men det var inte som vanligt. Det tärde för mycket på mig. När jag började ta mitt mående på allvar blev det bättre. Är det en deppig period så är det. Du mår inte bättre av att inte låtsas om att du mår dåligt. Ibland hjälper det att bara vara och tillåta sig själv att vara bitter och ledsen. Ligg i soffan en hel dag och stirra in i väggen. Skrik på möblerna för att de står i vägen. Muttra elakheter över saker du läser på Facebook. Sluta hålla det inombords, helt enkelt. 

    Tack fina du för gratulationen. Jag vet hur mycket den kostar. Jag är övertygad om att det blir din tur en vacker dag, men just idag behöver du inte fokusera på det eller bli uppmuntrad av det. Idag får du vara hur bitter du vill, ingen kommer att döma dig <3


    Tack snälla. Tungt besked idag. Får återkomma efter helgen för nu orkar jag knappt andas.
  • Anonym (Barnlängtan)

    Hej ni fantastiska fina som har fått mig att både andas lite lättare och äntligen låtit tårarna rinna som de så väl behövde få göra!

    Efter mycket strul och en massa skit så bestämde vi oss för att göra ett nytt privat försök. Ekonomin tillåter väl inte det egentligen, men vi tycker att det är värt det. Om inte annat så bara för att komma upp över ytan och andas lite. Få känna lite hopp istället för nattsvart hopplöshet.

    Ikväll tog jag den första sprutan! Snälla håll alla tummar och tår ni bara kan hitta för oss! <3 Tänk om det går vägen... Bara tanken får det att bli varmt i hjärtat och pirra mysigt i magen.

  • Anonym (Barnlängtan)

    Nu går jag här och ruvar och hoppas så innerligt att det är vår tur nu... 3 ägg odlas vidare och i veckan får vi svar på om de har klarat sig så de kan frysas in.

    Hur får man tiden att gå?! Först den 15/4 får vi testa. Har man inte tyckt att två veckor har gått långsamt tidigare så lär man ju göra det nu!

    Spännande och nervöst, roligt och läskigt... Alla känslor på samma gång!

  • Anonym (Barnlängtan)

    Tack snälla fina ni!! Hjärta

  • Anonym (Barnlängtan)
    Liten till skrev 2016-04-13 11:31:10 följande:
    Hur mår du? Nära nu! Håller tummarna för dig!
    Ja nu är det vansinnigt nervöst! Känslorna är blandade. Ibland känner jag mig lugn och rationell och ibland har jag lust att klättra på väggarna av frustration. Hade velat hoppa fram tiden oavsett resultat, bara för att kunna slappna av. Den här perioden , som ni vet, är ju inget man njuter av direkt.

    Det lär ju bli ett tidigt test imorgon! Frågan är om jag kommer nöja mig med det man fick med sig från kliniken, eller om man ska ge sig på de digitala grejerna med... Med största sannorlikhet lär det nog bli så.

    Tankarna går i spinn på oss båda. Vi försöker att inte tänka i banorna "vad gör vi om det inte blev något?", fast samtidigt blir det ju svårare och svårare att slå bort de tankarna ju närmare dagen D vi kommer.

    Jag har en massa graviditetssymptom, men frågan är ju om det beror på en graviditet eller om det är hormontabletterna som gör det? Eller kanske att mensen är på gång? Ja man kan ju bli knäpp för mindre!

    Tack för er omtanke! Nu ska jag försöka få den här dagen att gå snabbare än olidligt långsamt...
  • Anonym (Barnlängtan)

    Jag är gravid!!!

  • Anonym (Barnlängtan)

    Sitter och gråter med ett stort fånigt leende på läpparna samtidigt som jag funderar över statestik... Hur stor chans har vi? Kommer det bli samma sak som förra gången? Överlycklig och rädd på samma gång! Obestämd

    Måtte detta lilla pyre stanna hos oss nu! Önskar så otroligt mycket att det faktiskt blir vår tur nu. Helt matt nu...

  • Anonym (Barnlängtan)
    Cyanea skrev 2016-04-15 10:59:57 följande:
    Men GRATTIS!!!!!! 

    Och välkommen in i nästa fas: oron. LÄS INTE STATISTIK!!! LÄS INTE TRÅDAR OM MISSFALL!!!!! 

    Det är klart du oroar dig, och den oron kan hänga i länge. Men det är inte vanligt med flera missfall i rad. Ett är vanligt, men fler än så är inte så vanligt. Det kan hända, förstås, men vill du höra statistik så talar den emot det. Jag oroade mig ända tills dottern var ute. Jag fick ett missfall vid försöket innan, så jag bara väntade på det värsta. Men det hände inte, pepparpeppar. 

    Jag inbillar mig inte att alla känner som jag, det kan självklart vara annorlunda för dig. Men jag kände så stor kärlek för det lilla fröet, framförallt efter VUL när vi fick se henne för första gången. Jag insåg att om jag skulle förlora henne så skulle jag inte bara sörja barnet som inte blev, utan även att jag slösade bort min korta tid med henne med oro. Det var lättare sagt än gjort, men jag försökte att släppa oron så gott det gick och bara njuta av att bära på mitt mirakel, hur kortvarigt det än skulle bli. 

    Förbered dig på nya problem att brottas med. Du är så van vid att hantera misslyckanden och sorg att hjärnan per automatik gärna går tillbaka till de upptrampade stigarna. Du kommer per automatik ha lätt att tänka katastroftankar. Nu ska du jobba med att trampa upp nya stigar i huvudet. Nu ska du börja jobba med att tänka att allt kan gå vägen och förbereda dig för att äntligen bli mamma <3

    Händer det värsta är det inget du behöver förbereda dig för. Det kommer göra ont i vilket fall, och du är som sagt en expert på att hantera sorg och motgångar. Den biten kan du utan och innan. Du behöver däremot öva på att förbereda dig att bli förälder, för gör du som jag kommer det att komma som en chock när du är höggravid och nära förlossningen. Det är inte kul. Det värsta som händer om du hoppas och tror att det ska gå vägen är att du blir besviken, men blir du verkligen mer besviken om du inte hoppats alls? För mig var svaret nej. Jag skulle bli mer besviken om jag slösade hela min graviditet, hur kort den än skulle vara, på att vara olycklig. Hellre glad en dag för mycket än en för lite. 

    Så försök att jobba med oron. Låt den inte ta övertaget av ren vana. Kämpa emot den. Våga hoppas. Tala om för dig själv varje dag att du väntar barn, för det gör du ju! 

    Stort lycka till <3
    Tack snälla för ditt fina inlägg!

    Ja det är oerhört lätt att bara gå runt och hålla andan istället för att njuta av att jag faktiskt väntar barn! Men som du säger så har tiden fram till nu kantats av sorg och besvikelser, så det är som att hjärnan har ställt in sig på det. Är livrädd för vul:et och vad det kommer visa, trots att jag egentligen vill se fram emot det med enorm glädje. Vi ska ju få se vårt barn för första gången! Eller?...smyger sig alltid in då.

    Efter vul:et ska jag bli lite mer modig och våga mig på att sätta mig in i förlossning osv.

    Känner mig så lyckligt och älskar detta lilla livet i magen, så ibland när oron tar över så kan jag bryta ihop av rädsla för att förlora mitt barn. För det är så jag känner redan nu "mitt barn", trots att den knappt finns...

    Fram till att jag får se det där lilla hjärtat slå som kommer nog livet vara lite på vänt är jag rädd. Försöker fylla tid och tankar med böcker, film, vänner och självklart umgås och prata med mannen om det stora som händer just nu.

    Tack för att du orkar bry dig om mig som du inte ens känner! Hjärta
Svar på tråden Hur orkar man?