• Cyanea

    Hur orkar man?

    Jag beklagar verkligen, TS :( Det är jättejobbigt med barnlängtan när ingenting händer. 

    Tycker att MiaFian skriver det bra - ligg på. Det är nog det enda du kan göra för att det ska hända något med vården. 

    Min man har också problem med spermierna, dock har han fungerande i ejakulatet, men de är väldigt få och inte så pigga så IVF med ICSI är vårt enda alternativ. Vi hade också problem med remissen till IVF. Vi fick löfte om remiss i december, men vid möte med fertilitetskliniken i typ januari/februari framkom att den aldrig skickats. Ny remiss skickades i februari men vi fick inget svar. I slutet av april ringde jag för att fråga hur det gick, och då var den inte framme (= de hade glömt att skicka den IGEN). Jag bröt ihop fullständigt och BM på telefon lovade att höra av sig när hon visste vad som pågick. Någon timme senare ringde hon och gav oss en tid veckan därpå. 

    Det dröjde dock ytterligare några månader innan vi gjorde första försöket, det kom en sommar ivägen ;) Äggplock gjordes i augusti och ett embryo sattes tillbaka strax därpå. Dock blev jag inte gravid den gången, det dröjde till 3:e frysförsöket i maj förra året. En liten tös förväntas om 9 dagar :) Vi har aldrig behövt stå i kö för att göra nya försök, utan hos vår klinik har det varit vi som bestämt tempot. Det måste alltså inte ta tid när ni väl är inne i systemet, det beror på vilken klinik ni går till. 

    Jag vet hur hopplöst det är, och du har redan varit så enormt stark. Du ska inte behöva vara så stark och härda ut mer. Men tyvärr är det enda alternativet. Men bryt ihop när du behöver. Bli arg och skrik över hur orättvist det är och hur sega vården är. Ta stöd i din partner, och försök även att nätverka med andra i liknande sits. Jag hittade en grupp tjejer här på familjeliv som betytt ALLT för mig i processen. Man behöver människor som förstår. Mitt tips är att engagera dig i någon tråd i "Svårt att få barn"-forumet, där finns massor med andra i liknande sits. Du är inte ensam <3 

    Mitt minne av IVF-processen är att den var väldigt ryckig. Först händer mindre än ingenting hur länge som helst, sen plötsligt händer allt och lite till. Sen står det stilla igen, sen drar det igång i full fart. Jag håller tummarna för att det snart vänder för dig <3 

  • Cyanea
    Anonym (Barnlängtan) skrev 2016-01-20 20:48:22 följande:

    Tack för era fina svar! Det jag skriver nu syns knappt genom tårarna. Era inlägg kändes som en kram genom rymden.

    Idag skulle "någon" ha ringt oss. Inte ett ljud. Det känns som att vi inte tas på allvar. Att vi inte är viktiga och har försvunnit i massan (den långa kön) och att de nästan hoppas på att vi ska ge upp för att slippa oss.

    Jag vill inte bli arg, ledsen och frustrerad! Det ska ju egentligen vara något positivt och glädjefyllt att försöka få barn. Vi försöker trösta varandra och uppmuntra varandra, men det är svårt att vara positiv när det känns som att man ror i motvind utan åror.

    Givetvis kommer känslan av att allt det här är värt det om det finns ett barn som väntar på oss "på andra sidan". Vad som helst är värt det! Men ovissheten gör det så tungt. Vi vet ju faktiskt inte om det kommer lyckas, eller om vi ens får möjligheten att försöka.

    Just idag har jag lust att bara skita i allt och lägga mig ner och gråta. Men jag vet ju att det inte är det jag vill egentligen innerst inne.

    Usch, det är såna känslostormar just nu. Orken är på noll och lusten likaså. Kanske har jag lite att bearbeta också från missfallet. Tror att bryta ihop för att sedan samla sig är ett bra råd.

    Tack för att ni delade med er av era historier! Jag blev både lättad och glad över att läsa att ni båda snart har era fina barn i famnen! Stort grattis till er! Jag både gläds med er och avundas er.


    Det är en stor kram :D <3 

    Fy. Fan. Vad dålig stil. Hänsynslöst. Får man lov att fråga vilken klinik det är? Det finns få samtal man väntar på så förhoppningsfullt som de från IVF-kliniken. Önskar att de kunde förstå det. 

    Jag tycker att du ska bli just arg, ledsen och frustrerad. Du behöver inte hålla känslorna inne. Vem ska döma dig? Du sitter mitt i en av de jobbigaste situationerna som en människa kan behöva genomgå och får ingen hjälp, klart du får bli arg! Bra att ni har varandra :) Men ingen av er behöver faktiskt vara positiv. Jag brukar alltid vara positiv, men de deppiga dagarna under IVF-processen slutade jag med det. Varför lägga energi på en sån sak? Låt dig vara riktigt pessimistisk och bitter för en dag (eller två). Optimismen kommer och man ger inte upp för att man inte orkar hålla fasaden uppe. Bryt ihop ordentligt på alla sätt och vis och tvinga dig inte att sluta förrän det känns bättre. 

    Och jag förstår dig till 100%. Om jag bara vetat att det en vacker dag skulle funka hade jag stått ut med så mycket mer. Men ovissheten är dödande. Den är grym och kall. Det är det absolut värsta av allt. Jag vill bara att du ska veta att andra i din sits känner samma ovisshet och oro, det är nog det enda man kan göra i det läget. Men det mesta talar för att ni kommer få försöka och att ni även kommer att lyckas. 

    Var inte rädd för att sjukskriva dig från jobbet om du behöver tid. Jag själv tyckte att jag ofta pressade på med livet utanför IVF:en för hårt. Jag ville verka som vanligt, men det var inte som vanligt. Det tärde för mycket på mig. När jag började ta mitt mående på allvar blev det bättre. Är det en deppig period så är det. Du mår inte bättre av att inte låtsas om att du mår dåligt. Ibland hjälper det att bara vara och tillåta sig själv att vara bitter och ledsen. Ligg i soffan en hel dag och stirra in i väggen. Skrik på möblerna för att de står i vägen. Muttra elakheter över saker du läser på Facebook. Sluta hålla det inombords, helt enkelt. 

    Tack fina du för gratulationen. Jag vet hur mycket den kostar. Jag är övertygad om att det blir din tur en vacker dag, men just idag behöver du inte fokusera på det eller bli uppmuntrad av det. Idag får du vara hur bitter du vill, ingen kommer att döma dig <3
  • Cyanea
    Anonym (Barnlängtan) skrev 2016-01-21 20:02:10 följande:
    Tack snälla. Tungt besked idag. Får återkomma efter helgen för nu orkar jag knappt andas.
    Oj, det låter inte alls bra :S Ta all tid du behöver. Hoppas att du snart åtminstone kan andas igen. Stor styrkekram <3
  • Cyanea

    Åh, vad härligt att höra TS! Man behöver verkligen få hoppas och drömma en stund i det nattsvarta mörkret. 

    Jag håller verkligen alla tummar för att det ska gå vägen. Fortsätt hoppas, hur det än går, varenda steg på vägen. Sorg är du bra på att hantera vid det här laget, nu har du gott och väl råd att hoppas och tänka bra saker. 

    Stor kram, lycka till!!! 

  • Cyanea

    Vad härligt att du fått börja ruva - stort grattis till det! :D Jag håller tummarna för att det verkligen är er tur den här gången <3

    Oj, det är en fantastiskt bra fråga ;) Ruvningen är verkligen evighetslång. Mitt bästa råd är att leva som vanligt, men försöka boka upp dig så mycket som möjligt. Träffa människor du tycker om, gå på bio, shoppa, fika - allt möjligt. Kolla på serier och filmer när tankarna blir för jobbiga. 

    Stort lycka till :D 

  • Cyanea

    Men GRATTIS!!!!!! 

    Och välkommen in i nästa fas: oron. LÄS INTE STATISTIK!!! LÄS INTE TRÅDAR OM MISSFALL!!!!! 

    Det är klart du oroar dig, och den oron kan hänga i länge. Men det är inte vanligt med flera missfall i rad. Ett är vanligt, men fler än så är inte så vanligt. Det kan hända, förstås, men vill du höra statistik så talar den emot det. Jag oroade mig ända tills dottern var ute. Jag fick ett missfall vid försöket innan, så jag bara väntade på det värsta. Men det hände inte, pepparpeppar. 

    Jag inbillar mig inte att alla känner som jag, det kan självklart vara annorlunda för dig. Men jag kände så stor kärlek för det lilla fröet, framförallt efter VUL när vi fick se henne för första gången. Jag insåg att om jag skulle förlora henne så skulle jag inte bara sörja barnet som inte blev, utan även att jag slösade bort min korta tid med henne med oro. Det var lättare sagt än gjort, men jag försökte att släppa oron så gott det gick och bara njuta av att bära på mitt mirakel, hur kortvarigt det än skulle bli. 

    Förbered dig på nya problem att brottas med. Du är så van vid att hantera misslyckanden och sorg att hjärnan per automatik gärna går tillbaka till de upptrampade stigarna. Du kommer per automatik ha lätt att tänka katastroftankar. Nu ska du jobba med att trampa upp nya stigar i huvudet. Nu ska du börja jobba med att tänka att allt kan gå vägen och förbereda dig för att äntligen bli mamma <3

    Händer det värsta är det inget du behöver förbereda dig för. Det kommer göra ont i vilket fall, och du är som sagt en expert på att hantera sorg och motgångar. Den biten kan du utan och innan. Du behöver däremot öva på att förbereda dig att bli förälder, för gör du som jag kommer det att komma som en chock när du är höggravid och nära förlossningen. Det är inte kul. Det värsta som händer om du hoppas och tror att det ska gå vägen är att du blir besviken, men blir du verkligen mer besviken om du inte hoppats alls? För mig var svaret nej. Jag skulle bli mer besviken om jag slösade hela min graviditet, hur kort den än skulle vara, på att vara olycklig. Hellre glad en dag för mycket än en för lite. 

    Så försök att jobba med oron. Låt den inte ta övertaget av ren vana. Kämpa emot den. Våga hoppas. Tala om för dig själv varje dag att du väntar barn, för det gör du ju! 

    Stort lycka till <3

  • Cyanea
    Anonym (Barnlängtan) skrev 2016-04-18 15:02:31 följande:
    Tack snälla för ditt fina inlägg!

    Ja det är oerhört lätt att bara gå runt och hålla andan istället för att njuta av att jag faktiskt väntar barn! Men som du säger så har tiden fram till nu kantats av sorg och besvikelser, så det är som att hjärnan har ställt in sig på det. Är livrädd för vul:et och vad det kommer visa, trots att jag egentligen vill se fram emot det med enorm glädje. Vi ska ju få se vårt barn för första gången! Eller?...smyger sig alltid in då.

    Efter vul:et ska jag bli lite mer modig och våga mig på att sätta mig in i förlossning osv.

    Känner mig så lyckligt och älskar detta lilla livet i magen, så ibland när oron tar över så kan jag bryta ihop av rädsla för att förlora mitt barn. För det är så jag känner redan nu "mitt barn", trots att den knappt finns...

    Fram till att jag får se det där lilla hjärtat slå som kommer nog livet vara lite på vänt är jag rädd. Försöker fylla tid och tankar med böcker, film, vänner och självklart umgås och prata med mannen om det stora som händer just nu.

    Tack för att du orkar bry dig om mig som du inte ens känner! Hjärta
    Känner igen den där oron. Veckorna fram tills mitt VUL var fruktansvärt tärande. Det var där jag fick reda på mitt första missfall. Jag lyckades hålla tårarna borta på spårvagnen till sjukhuset men så fort vi fick komma in på rummet grät jag hysteriskt. Men det omöjliga hände mig - det var en liten böna med pickande hjärta på skärmen. Jag vet att det är en garanti du behöver för att känna dig lugn, men trots allt är oddsen i din favör. Det är större chans att det gått bra än motsatsen. 

    Men du behöver faktiskt inte glädjas helt och fullt än. Det är mer än tillräckligt om du bara kan se till att inte måla fan på väggen. Det är svårt nog att vara positiv, så ta det stegvis. Du gör ju helt rätt just nu - som fyller tiden med annat. Det är jättebra jobbat av dig! Få tiden att gå så kan du snart ta nästa steg. 

    Klart man känner så. Jäklar vad fort man kan knyta an till det lilla livet. Och det är ok. Även om det mot all förmodan skulle bli kortvarigt så är det väl underbart att få lov att älska sitt lilla mirakel? Ett skönt avbrott mot all sorg och allt jobbigt som skett. Man behöver det. 

    En dag i taget, som du säger. Jag kommer att hålla tummarna för dig. Stort lycka till <3
  • Cyanea
    Anonym (Barnlängtan) skrev 2016-04-20 09:28:35 följande:
    Tack underbara du! Blir glad varje morgon när jag vaknar och mår illa och brösten ömmar. Vem hade kunnat ana att den dagen skulle komma?

    Jag varvar trötthet och illamående, vilket känns tryggt. För mig är det kvittot på att allt är bra. Fast att somna runt 20 på kvällen kanske inte känns särskilt socialt...

    Lite mindre än 2 veckor kvar till vul! Heja heja!
    Haha - känner igen det där! Jag log brett varje gång jag kräktes tarmarna ur mig på toan ;) 

    Ett tips innan det händer - det är normalt att symptomen kommer och går även i tidig graviditet. Jag höll på att dö varje gång brösten kändes mindre ömma eller jag inte mådde så illa, men med tiden lärde jag mig att symptomen delvis beror på hur man sköter sig. Sov jag och åt bra en dag kunde illamåendet nästan försvinna medan jag spydde konstant dagar jag inte kunnat sköta mig lika bra. 

    Bara så du inte blir panikslagen om det skulle hända ;) 

    Jag hejar på för fullt! :D 
  • Cyanea

    Vad spännande! Det är magiskt att få se det lilla livet med egna ögon <3 Stillbilderna gör det inte rättvisa. Det känns så verkligt när det pickar i den lilla svarta bönan :) Stort lycka till, uppdatera gärna med hur det går om du vill och orkar :) 

  • Cyanea
    Anonym (Barnlängtan) skrev 2016-04-27 06:28:10 följande:
    Självklart kommer jag meddela här hur det gick. Ni får väldigt gärna hålla tummarna för mig på måndag eftermiddag!

    Knasigt... Nu blev det lite "Oj måndag är ju snart här!", som att jag ville stoppa tiden lite... Trivs väldigt bra med att vara gravid. Är lycklig och hoppfull, och jag vill inte att måndagen ska ändra på det. Hua vad nervöst det blev nu...
    Härligt :D Och självklart kommer tummarna hållas hårt. 

    Känner igen det där, hur det ena stunden är olidligt lång tid och nästa ingen tid alls ;) Hoppas att du ger dig själv en stor klapp på axeln för att du tar tillvara på tiden och njuter av din graviditet. Det kommer med största sannolikhet att gå toppen :) 
  • Cyanea

    HURRA!!! Åh vad glad jag blir för er skull!!! STORT grattis vännen :) 

    Tack för att du uppdaterade. Lycka till nu med bebisen <3

  • Cyanea

    Men åh, vad underbart att det går bra! Precis så är det, det är nog omöjligt att ta in till 100% under graviditeten. Jag vet inte ens om jag har fattat det än, och ungen är snart 4 månader gammal ;) 

    Fundera och dröm massor nu. Det är bästa sättet att förbereda sig på att bli förälder. Vad glad jag är för din skull! Och tack för uppdatering :) 

    Kram på dig!! 

  • Cyanea

    Men åh, vilken liten goding <3 Underbart att allt löper på bra! Och skönt att få en uppdatering med hur det går :) 

  • Cyanea

    Åh vad härligt att höra! Det är en härlig tid när man känner bebis i magen och vet att allt är bra. Och mycket oro bitvis, men det är väl av ren vana snarare än att man behöver oroa sig ;) <3

Svar på tråden Hur orkar man?