Hej, är med i den andra BF i oktober men ser nu att det finns en till:)
Efter flera år så plussade jag nu i lördags, går in i vecka 6 idag.
Innan dess har vi gjort tre misslyckade inseminationer.
Livrädd för missfall och googlar ihjäl mig efter "vanliga symptom".
Men försöker bestämma mig för att faktiskt vara glad för att jag äntligen lyckades!
har tur att få göra UL redan den 15mars så ...längtar:)!
8 dagar sedan jag plussade.
Har oroat mig som sjutton att jag inte har några symptom, men nu har jag faktiskt lugnat mig..Jag är inte långt gången och "en massa symptom" är inte alla som har.
Sen kommer jag o tänka på att 5 dagar innan jag plussade så gick jag med binda eftersom jag var säker på att mensen skulle komma, det högg och stack.
Sen har jag haft ömma bröst i typ 14 dagar, så ömma så jag småskriker när jag tar av mig bhn.
Natten till igår sov jag 10 timmar, sen sov jag middag och la mig sedan igår före tolv, så jag antar att det är ett symtom också:)
Sovit i nio timmar..Varit vaken nu i tre och känner för att sova middag, hah...livet<3
Gick omkring idag, som så många gånger förr och pillade på barnkläder, log och tänkte....
Men jag vågar inte köpa något ännu..Måste försöka vara positiv nu, blir sur på mig själv när jag blir sådär låg!
Men va konstigt hur kan det bli så?
du plussar men du ser inget foster?:( kan det vara utomkveds?
Grattis alla till era graviditeter :D!
Hur känner ni er? :)
Jag gick precis in i v7 idag & är det någon mer som ligger nära mig i veckor så vore det roligt att följas åt :)
Kram på er!
Nojar fortfarande över detta med symptom.
Man läser ju att symptomen minskar när man fått missfall:(
Har haft ömma bröst sen två veckor före BIM.
V6 började jag bli otroligt trött, somnar tidigt och sover 9-12 timmar.
Har bara så svårt att ta in detta och acceptera d¨å vi försökt så länge.
Läser också att de symptomen jag har är vanligt och man behöver inte ha fler.
Men egentligen borde jag vara glad att symptomen just nu är så få, så borde man ju se det:)
Hej! Jag är alldeles ny här på FL, är gravid i v 7+0 och tänkte att det kan vara trevligt att prata lite med andra som är i samma situation. Just nu är ju läget så att man har en massa frågor och funderingar men eftersom det ännu är så tidigt har jag inte berättat för någon än, förutom såklart min sambo och även min syster. Så det finns liksom inte så många att prata med...
Det blir ju en hel del googlande för att få svar på de frågor jag har och det är inte alltid så bra, många gånger hamnar man i ganska otrevliga historier om det ena och det andra...
En fråga som jag har tänkt lite på är det här med känslor. Sedan jag fick veta att jag var gravid för ca 1 vecka sedan har jag inte riktigt vågat vara glad. Jag borde ju njuta av den här fantastiska tiden men jag känner mig mest orolig för att något ska hända. Vad säger ni andra? Hur gör ni för att våga slappna av och lita på att allt kommer att bli bra?
Jag försöker...finns inte så mycket mer att göra:)
Jag låg sjuk första veckan jag visste att jag var gravid, vilket gjorde att jag oroade mig och googlade massor..Det som hjälpte mig var att börja jobba igen.
Annars är det bara att "stå ut", sen är man väl orolig för förlossningen och sen när bebis kommer är man orolig för den..tar nog aldrig slut;)