NPF hos 3,5 åring?
Men, han kan liksom skoja och vara superglad tills någon tittarf på honom fel och då får han fullständig blackout och skriker "INTE TITTA PÅ MIG", sen är det kört.. så det känns som man går på ett minfält.. vi kan aldrig slappna av.. inte ens när han egentligen är på gott humör..
Nu vet jag inte om det är sant, men min upplevelse är i alla fall att det även stämmer för autistiska personer (jag vet iaf att autistiska personer har svårare för motgångar och tar misslyckanden väldigt hårt). Dessutom lär sig autistiska personer och människor med adhd att reglera sitt kroppsspråk för att passa in, ofta för att de fått kommentarer, och därför kan det bli extra jobbigt när någon tittar på en när man stimmar* eller liknande. (Vet inte alls om det är fallet för ditt barn, men det kan vara bra att tänka på).
(Btw, ett litet tips bara: istället för att säga "normala" bör du säga neurotypiska. ;) )
* stim:
(SUPERBRA video om stim av en vuxen autistisk person (på engelska)).
När han kommer hem från förskolan är han helt slut och då "tar han igen" allt hemma..känns det som. Från att han kommer hem (mellan 14-16) måste en vuxen vara med honom.
Japp, det där är väldigt vanligt. All energi går till att fungera på förskolan/skolan, så kraschar barnet när hen kommer hem till sin trygga miljö. Då är det väldigt viktigt att släppa på kraven, men det låter som om ni redan har en kravlös vardag, så det är skitbra av er! Tycker rent generellt att ni låter som väldigt bra, engagerade föräldrar!
Sedan vill jag säga re: dina föräldrar/svärmor. Många människor, speciellt äldre människor, har en väldigt stereotypisk (och ofta felaktig) bild av autism och adhd. De slår ifrån sig, för de tänker att alla ska vara som Rainman. Och det är självklart inget fel med att vara autistisk eller ha adhd, och man är precis lika underbar och fantastisk som vem som helst. ;) Du letar absolut inte fel. Du gör ditt barn en enorm tjänst. Om han är autistisk och har adhd, vilket det onekligen låter som, är det enormt viktigt för hans identitet, för hans förmåga att förstå sig själv, hantera sina känslor osv att få sina diagnoser (tro mig. Man vet att man är annorlunda, och det är pest att gå runt hela livet och undra. Det om något gör att det känns som som det är fel på en, vilket det ju inte alls är!) Och det hjälper er föräldrar och alla runt omkring att förstå honom och behandla honom med den respekt han förtjänar. Kämpa på! Hoppas att ni får hjälp snart.