Är barn mer överbeskyddade idag jämfört med tidigare?

Både ock.... samhället ser inte ut idag som det gjorde när vi var små. 

Ja folk är ganska överbeskyddande och i viss mån rädda att bli ansedda som dåliga föräldrar om de inte "ställer upp" för barnen hela tiden.

Min dotter började gå hem i slutet på 2an, 2 km enkel väg. Utan mobiltelefon eftersom jag inte ville att hon skulle hänga upp sin trygghet på något som kunde ladda ur. Så hon fick gå hem och ringa från hemtelefonen och säga att hon kommit hem första tiden. Sjuuuuuukt nervöst, för mig. Men jag bestämde mig redan innan att mitt kontrollbehov inte skulle begränsa mitt barn.

Vi har 4 barn, det är ofta det krockar med lämningar/hämtningar på aktiviteter på kvällarna. Barnen har ganska tidigt velat stanna hemma ist för att åka fram och tillbaka till en sporthall med ett syskon. Det har de fått göra när vi bedömt dem mogna. Från vilken ålder beror på individ och psyke. Äldsta var tidig, tvåan ville helst inte vara själv så han väntade något år till, trean är helt opålitlig så han har också fått vänta och fyran går bra att lämna :)

Blir alltid lika förundrad över folk i närheten som inte kan skjutsa just idag för deras partner är bortrest och det har syskonet hemma. Ett syskon som i min värld borde kunna vara själv eller följa med.

Ja, barn blir ofta överbeskyddade i synnerhet i medelklassområden. Jag bor i ett fattigare område och här får fortfarande barnen vara ute och leka på samma sätt som när jag var liten tack och lov. Jag hör helt vansinniga exempel på överbeskyddande från mina kollegor:

- En av mina kollegor blev utskälld av barnets kompis mamma för att hon låtit sitt barn göra något så farligt för nu skulle ju även hennes dotter vilja göra det. Det farliga? Att gå ett par kvarter och kompletteringshandla till familjen. Flickan fick gå över ett antal mindre gator med lite trafik och ha 200kr i fickan. Detta ansåg den andra mamman var så farligt att hon mer eller mindre såg det som ett under att barnet överlevt. Barnet var 8 år gammalt och dessutom väldigt moget för åldern. 

- En kollega har helt lagt om sina arbetstider för att dottern inte ska behöva åka skolskjuts eftersom hon då måste gå en km till busshållplatsen. Dottern är 15 år gammal och har inga funktionshinder eller liknande om någon trodde det. 

Samhället idag är lika farligt eller mindre farligt än det var på 70-80 talen. Trafikmiljön tex är bättre i princip överallt och barn kan i mycket högre grad gå och cykla säkert. Vi har möjlighet att låta våra barn ha tillgång till telefon på ett annat sätt än när vi var små. Ofta är lekparker betydligt bättre underhållna och säkrare än då. Många föräldrar är livrädda för att barn ska bli kidnappade eller överfallna och även om det tyvärr händer så är det extremt ovanligt och då det sker är det nästan alltid tex en förälder som är i vårdnadstvist. Är detta inte aktuellt så behöver man i princip inte vara rädd för detta men självklart bör man varna barn för att följa med okända tex.

Jag känner mig rätt hönsig erkänner jag. Vill släppa taget mer, men det tar emot.
Vi bor i city, mycket trafik, men även mycket folk i farten så att hon ska bli bortrövad är väl inte det största hotet egentligen.
Dottern går i åk 2 och vill gå själv till skolan så det ska försöka oss på att våga
Hemma själv är hon ibland om vi går och tränar eller handlar.

ja jag tycker det är skillnad. 
Jag är född 1970. Jag fick husnyckel när jag var 7, jag hade en dagmamma men från det jag var 8 år slutade jag gå till henne utan var ensam hemma efter skolan tills någon annan kom hem. 
Vi bodde på landet, jag åkte buss en mil fram och tillbaka till skolan varje dag från jag var 7 år, utan att någon följde med eller hade koll.

Minns att vi fick gå ner till sjön och bada ensamma om somrarna, min granne och jag, från det vi var ca 9 för då hade jag lärt mig simma. Mina föräldrar har ingen aning om olika incidenter som hände oss. Jag minns tex hur jag simmade under bryggan, smällde i huvudet i den och simmade fel när jag skulle ut så jag höll på att få slut på luften och svimma. Klarade mig precis. Vi var nere vid sjön i timmar varje dag på sommaren. 

Vi cyklade utan hjälm  det fanns ju inte då. En gång körde jag omkull, var nog ca 10 år. Jag skadade mig ganska illa så vi fick uppsöka läkare. Fick bandage på båda knäna och en armbåge. Cyklade ensam, tror inte ens jag hade sagt till någon att jag stack iväg hemifrån. 

Min kompis och jag var ute i timmar, stack iväg till skogen eller sjön eller deras ladugård eller vad som helst. Ingen hade en aning om vad vi gjorde. 

Idag är jag förälder till två tonåringar. Vi bor mitt i stan. Jag hade riktig ångest när de gick i lågstadiet och skulle börja gå till skolan utan oss för de hade 4 övergångsställen att passera. Mina barn fick hemnyckel vid ca 10 års ålder + en mobil så man skulle kunna ha kontakt med dem. fanns ju inte när man var liten själv. Innan dess gick de på fritids. Det fanns inte när jag var liten. 
Mina ungar har knappt åkt buss för vi har alltid bott mitt i stan och mest cyklat eller gått. Tveksam till om mina barn ens vet hur man gör för att köpa en bussbiljett nuförtiden. 

Jag skulle aldrig i livet låtit mina barn gå ner och bada ensamma i flera timmar i sjön när de var 9 år, som jag fick för mina föräldrar. 

det finns nog fler exempel

Min dotter började gå till och från skolan i ettan, iallafall när hon själv ville. En kilometer drygt, men i princip inga vägar att korsa.

Halvvägs till skolan bodde hennes kompis. Hennes skolväg var: förbi en kyrka, nedför en vacker slänt och över en äng. Kunde komma enstaka bilar men det var ju trottoar eller gångväg hela vägen. I trean pratade jag med hennes föräldrar och de kommenterade att hon var ju inte riktigt mogen för att gå själv än...