Ni, heterosexuella par, som blivit gravida/fått barn med hjälp av donerade spermier...

Hej!vi är i samma situation. Vi fick reda på för ett par år sedan att mannen var helt steril och att vi aldrig skulle kunna få barn ihop. Jag är fertil och de erbjöd oss därför donation. Till en början var vi också helt emot det, jag kunde inte tänka mig att skaffa barn om det inte var med min sambo. Efter några år hade vi bearbetat det och i förra veckan föddes våra tvillingflickor som kom till med hjälp av RMC!

Du får gärna maila om du vill veta mer:)jag vet som sagt hur det känns!

Mannen har varit överlycklig under graviditeten och älskar sina flickor. de är verkligen pappas flickor och trivs bäst hos honom:)

Det som var svårast för oss att bearbeta var nog att det kom som en blixt från en klar himmel. Läkarna vet fortfarande inte anledningen till varför mannen är steril, han har normala hormonnivåer och de kunde inte hitta något som påvisade varför han var steril.

Vi hade slarvat med preventivmedel ett tag innan vi utreddes men jag var fullt övertygad om att det var jag som var infertil p g a en obehandlad urinvägsinfektion i tonåren.

Sedan kände vi då också när vi blev erbjudna donerade spermier att vi bara ville ha barn med varandra och om det inte gick skulle vi inte ha barn alls. Det var nog det som var svårast att acceptera, att det inte skulle bli hans biologiska barn.Jag blev deprimerad efter detta eftersom jag alltid har velat ha barn.

Min sambo var rysligt söt som barn också så jag sörjde väl att inte föra vidare hans gener!

Som sagt accepterade vi detta efter ett tag och när vi kände att vi hade bearbetat det satte vi upp oss på kö till RMC. Det tar ju ett tag innan man får hjälp där men när vi väl fick det gick det jättebra!de valde ut en donator med sambons färger och kroppsform. Jag hade tur och blev gravid på första försöket. Det var fantastiskt att plussa efter alla år av negativa stickor!kunde knappt tro mina ögon.

Under graviditeten kände jag stor modersinstinkt för barnen. Sambon var jättelycklig när vi var på ultraljud och han fick se dom på skärmen. Saker jag var nervös över var att de skulle ha valt en donator med väldigt avvikande utseende från min sambo så att folk skulle ställa jobbiga frågor när de var födda!

Men de är jättesöta och liknar mig båda två. De har sambons färger och folk på BB sa att de var lika honom. Då kände jag bara stolthet istället för den jobbiga känslan jag trodde att det skulle ge.

Det är klart att man ibland tänker på att det är en donator som är biologisk pappa. Jag vill gärna att bekanta till t ex far,- och morföräldrar vet om hur barnen blev till. Folk som jag inte känner så väl t ex grannar berättar vi inte för. Barnens farmor och farfar älskar dom och är jätteglada att vara farföräldrar. Vi ska berätta för barnen när de blir lite äldre, dels är det ingen hemlighet och dels har de rätt att få veta. På RMC sa de att det var försvinnande få barn som ville träffa sin biologiska pappa i jämförelse med hur många barn de har hjälpt komma till där. Det visar ju hur viktig den sociala fadern är!som sagt har man nog alltid kvar en sorg över att inte kunna få barn med varandra, men samtidigt hade vi inte fått våra gullgrisar då!