• Anonym (Sörjer...)

    Ni, heterosexuella par, som blivit gravida/fått barn med hjälp av donerade spermier...


    Vi har fått reda på att min man med allra största sannolikhet inte kan få barn, och jag önskar SÅ att jag kunde acceptera och gå vidare med donerade spermier men det tar emot så fruktansvärt mycket. Känner en stor sorg att han i så fall inte kommer dela gener med barnet, att jag inte kommer kunna titta på barnet och tänka att han/hon är hälften han, hälften jag. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är som tar emot, jag ser inget fel med att ta emot donerade spermier, men när det kommer till mig så blir det för nära på något vis och då blir det jobbigt. Och jag önskar att det inte kändes så! 


    Jag vill jättegärna komma i kontakt med några som varit i samma sits som jag och som till en början haft väldigt svårt att acceptera det alternativet, men som till slut valt att gå vidare och ta emot donerade spermier. Hur kändes det för er/mannen under graviditeten och när barnet väl kom? Tror du att ni skulle känna annorlunda om barnet hade blivit till genom mannens spermier?

    Jag vill bara få perspektiv på saker och ting genom att få höra andras upplevelser... Ni
     vet säkert vad vi går igenom eftersom ni antagligen gått igenom ungefär samma sak... 
  • Svar på tråden Ni, heterosexuella par, som blivit gravida/fått barn med hjälp av donerade spermier...
  • KattVeckan

    Hej!vi är i samma situation. Vi fick reda på för ett par år sedan att mannen var helt steril och att vi aldrig skulle kunna få barn ihop. Jag är fertil och de erbjöd oss därför donation. Till en början var vi också helt emot det, jag kunde inte tänka mig att skaffa barn om det inte var med min sambo. Efter några år hade vi bearbetat det och i förra veckan föddes våra tvillingflickor som kom till med hjälp av RMC!

    Du får gärna maila om du vill veta mer:)jag vet som sagt hur det känns!

    Mannen har varit överlycklig under graviditeten och älskar sina flickor. de är verkligen pappas flickor och trivs bäst hos honom:)

  • Anonym (Sörjer...)
    KattVeckan skrev 2016-06-01 21:33:32 följande:

    Hej!vi är i samma situation. Vi fick reda på för ett par år sedan att mannen var helt steril och att vi aldrig skulle kunna få barn ihop. Jag är fertil och de erbjöd oss därför donation. Till en början var vi också helt emot det, jag kunde inte tänka mig att skaffa barn om det inte var med min sambo. Efter några år hade vi bearbetat det och i förra veckan föddes våra tvillingflickor som kom till med hjälp av RMC!

    Du får gärna maila om du vill veta mer:)jag vet som sagt hur det känns!

    Mannen har varit överlycklig under graviditeten och älskar sina flickor. de är verkligen pappas flickor och trivs bäst hos honom:)


    Tack för att du svarar! Och ett stort grattis!

    Du säger att det tog några år för er att bearbeta det, vad var det som var svårt att acceptera för dig/din man? Och sedan när du blev gravid och nu när barnen är födda, känner/tänker du annorlunda än vad du hade farhågor om? Min man har inga problem med att ta hjälp av donerade spermier, även om det såklart är en sorg att inte kunna få ett barn som är "hans" (det blir ju hans barn oavsett, men du förstår nog vad jag menar). Det är däremot jag som har svårast att acceptera det. Hur kände du när du plussade? Och under graviditeten? Funderade du mycket på att det var med hjälp av donerade spermier som de blev till?

    Och nu när de är födda, tänker du/ni på det? Har ni berättat för omgivningen? Kommer ni berätta för barnen?
  • KattVeckan

    Det som var svårast för oss att bearbeta var nog att det kom som en blixt från en klar himmel. Läkarna vet fortfarande inte anledningen till varför mannen är steril, han har normala hormonnivåer och de kunde inte hitta något som påvisade varför han var steril.

    Vi hade slarvat med preventivmedel ett tag innan vi utreddes men jag var fullt övertygad om att det var jag som var infertil p g a en obehandlad urinvägsinfektion i tonåren.

    Sedan kände vi då också när vi blev erbjudna donerade spermier att vi bara ville ha barn med varandra och om det inte gick skulle vi inte ha barn alls. Det var nog det som var svårast att acceptera, att det inte skulle bli hans biologiska barn.Jag blev deprimerad efter detta eftersom jag alltid har velat ha barn.

    Min sambo var rysligt söt som barn också så jag sörjde väl att inte föra vidare hans gener!

    Som sagt accepterade vi detta efter ett tag och när vi kände att vi hade bearbetat det satte vi upp oss på kö till RMC. Det tar ju ett tag innan man får hjälp där men när vi väl fick det gick det jättebra!de valde ut en donator med sambons färger och kroppsform. Jag hade tur och blev gravid på första försöket. Det var fantastiskt att plussa efter alla år av negativa stickor!kunde knappt tro mina ögon.

    Under graviditeten kände jag stor modersinstinkt för barnen. Sambon var jättelycklig när vi var på ultraljud och han fick se dom på skärmen. Saker jag var nervös över var att de skulle ha valt en donator med väldigt avvikande utseende från min sambo så att folk skulle ställa jobbiga frågor när de var födda!

    Men de är jättesöta och liknar mig båda två. De har sambons färger och folk på BB sa att de var lika honom. Då kände jag bara stolthet istället för den jobbiga känslan jag trodde att det skulle ge.

    Det är klart att man ibland tänker på att det är en donator som är biologisk pappa. Jag vill gärna att bekanta till t ex far,- och morföräldrar vet om hur barnen blev till. Folk som jag inte känner så väl t ex grannar berättar vi inte för. Barnens farmor och farfar älskar dom och är jätteglada att vara farföräldrar. Vi ska berätta för barnen när de blir lite äldre, dels är det ingen hemlighet och dels har de rätt att få veta. På RMC sa de att det var försvinnande få barn som ville träffa sin biologiska pappa i jämförelse med hur många barn de har hjälpt komma till där. Det visar ju hur viktig den sociala fadern är!som sagt har man nog alltid kvar en sorg över att inte kunna få barn med varandra, men samtidigt hade vi inte fått våra gullgrisar då!

  • Anonym (Sörjer...)
    KattVeckan skrev 2016-06-04 22:05:58 följande:

    Det som var svårast för oss att bearbeta var nog att det kom som en blixt från en klar himmel. Läkarna vet fortfarande inte anledningen till varför mannen är steril, han har normala hormonnivåer och de kunde inte hitta något som påvisade varför han var steril.

    Vi hade slarvat med preventivmedel ett tag innan vi utreddes men jag var fullt övertygad om att det var jag som var infertil p g a en obehandlad urinvägsinfektion i tonåren.

    Sedan kände vi då också när vi blev erbjudna donerade spermier att vi bara ville ha barn med varandra och om det inte gick skulle vi inte ha barn alls. Det var nog det som var svårast att acceptera, att det inte skulle bli hans biologiska barn.Jag blev deprimerad efter detta eftersom jag alltid har velat ha barn.

    Min sambo var rysligt söt som barn också så jag sörjde väl att inte föra vidare hans gener!

    Som sagt accepterade vi detta efter ett tag och när vi kände att vi hade bearbetat det satte vi upp oss på kö till RMC. Det tar ju ett tag innan man får hjälp där men när vi väl fick det gick det jättebra!de valde ut en donator med sambons färger och kroppsform. Jag hade tur och blev gravid på första försöket. Det var fantastiskt att plussa efter alla år av negativa stickor!kunde knappt tro mina ögon.

    Under graviditeten kände jag stor modersinstinkt för barnen. Sambon var jättelycklig när vi var på ultraljud och han fick se dom på skärmen. Saker jag var nervös över var att de skulle ha valt en donator med väldigt avvikande utseende från min sambo så att folk skulle ställa jobbiga frågor när de var födda!

    Men de är jättesöta och liknar mig båda två. De har sambons färger och folk på BB sa att de var lika honom. Då kände jag bara stolthet istället för den jobbiga känslan jag trodde att det skulle ge.

    Det är klart att man ibland tänker på att det är en donator som är biologisk pappa. Jag vill gärna att bekanta till t ex far,- och morföräldrar vet om hur barnen blev till. Folk som jag inte känner så väl t ex grannar berättar vi inte för. Barnens farmor och farfar älskar dom och är jätteglada att vara farföräldrar. Vi ska berätta för barnen när de blir lite äldre, dels är det ingen hemlighet och dels har de rätt att få veta. På RMC sa de att det var försvinnande få barn som ville träffa sin biologiska pappa i jämförelse med hur många barn de har hjälpt komma till där. Det visar ju hur viktig den sociala fadern är!som sagt har man nog alltid kvar en sorg över att inte kunna få barn med varandra, men samtidigt hade vi inte fått våra gullgrisar då!


    Åh, tack snälla för att du delar med dig. Det hjälper mig att få perspektiv på det. Än så har vi ett litet hopp om att kunna få ett helbiologiskt barn (vi ska göra en m-tese och förhoppningsvis hittar dem spermier då), men om vi till slut ställs inför valet att antingen leva ett barnlöst liv eller välja att ta hjälp av donerade spermier så hoppas jag att jag kommer kunna känna mig tillfreds med det sistnämnda alternativet. För jag kan inte acceptera ett barnlöst liv och jag vill inte lämna min man. 

    Jag har så mycket funderingar och frågor, hur kommer jag känna för barnet i magen? Hur kommer min man känna? Kommer jag tänka mycket på donatorn? Kommer barnet likna min man? Tänk om barnet avviker mycket från mitt och min mans utseende och känns "främmande"? Måste vi berätta för barnet och andra i vår omgivning, om nu det genetiska är så oviktigt och min man är pappa till barnet varför är det då så viktigt att berätta för barnet och andra? Leder inte det till mer skada än nytta? Jag tror inte jag skulle vilja veta om min pappa inte var min "genetiska pappa"... Jag skulle inte vilja behöva fundera över den "andra pappan", om du förstår hur jag menar. Jag ser inte donatorn som pappa på något vis, så jag har ju kommit en bit på vägen i alla fall. Och jag försöker att tänka att om det inte vore för mig och min man så skulle inte just det barnet bli till, att vi har skapat det tillsammans på vårt sätt. Att donatorn bara har donerat lite celler som egentligen inte betyder något. Han har inte skapat något barn, bara onanerat i en burk. 

    Men det är mina många funderingar som gör det svårt att acceptera, att vårt barn kommer bli "annorlunda" i det avseendet att det kom till på ett alternativt sätt och inte som de flesta barn. 
  • Anonym (H)

    Nu har jag inte barn med min man men han har ett barn sedan innan, som kom till med donerade spermier.

    Det är såklart olika för alla men min man älskar sin son så otroligt mkt! Han är en underbar pappa och det finns ingenting som "visar" att han inte är sonens biologiska pappa!

    Han berättade om sitt problem redan innan vi hade träffats och jag hade mina funderingar. Jag har också ett barn sedan tidigare och visste inte ens om jag ville ha fler, så jag tänkte inte så mkt på det. En tid in i vårt förhållande tänkte jag lite mer på det men visste absolut inte om jag ville genomgå allt som det innebär. Tanken på att ha en annan mans spermier i mig osv, kändes konstig.
    Nu har jag inga som helst problem med den tanken. Vi har gjort 2 IVF-försök men det har tyvärr inte tagit sig.

    När min man fick reda på att han inte kunde få biologiska barn så var han helt förstörd och hans ex var inte förstående överhuvudtaget. Hon ville att de skulle börja med IVF och donerade spermier snabbt efter att beskedet kom. Min man har berättat för mig att han aldrig kände att han fick tid att sörja och jag tror att det hade kunnat blir riktigt illa pga det. Nu blev det inte det utan han är som sagt en underbar pappa till sin son! Men jag tror att bearbetningen i såna här fall är väldigt viktig!

    Du är, enligt lag, skyldig barnet att berätta hur det ligger till. Barnet har rätt att få veta sitt ursprung så att säga. Vid 18-årsålder så får de ta kontakt med donatorn om de vill.

    De sa till oss att ju tidigare man börjar prata om det med barnet desto bättre. Ingen kommer såklart jaga er med blåslampa för att ni ska berätta något för barnet men som jag skrev så är det för barnets skull.

    De tog till och med upp att de ska veta om det så att de inte riskerar att "få ihop det" med en person som kanske blev till från samma donator! Den risken lär ju inte vara så stor men TÄNK OM...

  • Anonym (Sörjer...)
    Anonym (H) skrev 2016-06-05 13:41:22 följande:

    Nu har jag inte barn med min man men han har ett barn sedan innan, som kom till med donerade spermier.

    Det är såklart olika för alla men min man älskar sin son så otroligt mkt! Han är en underbar pappa och det finns ingenting som "visar" att han inte är sonens biologiska pappa!

    Han berättade om sitt problem redan innan vi hade träffats och jag hade mina funderingar. Jag har också ett barn sedan tidigare och visste inte ens om jag ville ha fler, så jag tänkte inte så mkt på det. En tid in i vårt förhållande tänkte jag lite mer på det men visste absolut inte om jag ville genomgå allt som det innebär. Tanken på att ha en annan mans spermier i mig osv, kändes konstig.

    Nu har jag inga som helst problem med den tanken. Vi har gjort 2 IVF-försök men det har tyvärr inte tagit sig.

    När min man fick reda på att han inte kunde få biologiska barn så var han helt förstörd och hans ex var inte förstående överhuvudtaget. Hon ville att de skulle börja med IVF och donerade spermier snabbt efter att beskedet kom. Min man har berättat för mig att han aldrig kände att han fick tid att sörja och jag tror att det hade kunnat blir riktigt illa pga det. Nu blev det inte det utan han är som sagt en underbar pappa till sin son! Men jag tror att bearbetningen i såna här fall är väldigt viktig!

    Du är, enligt lag, skyldig barnet att berätta hur det ligger till. Barnet har rätt att få veta sitt ursprung så att säga. Vid 18-årsålder så får de ta kontakt med donatorn om de vill.

    De sa till oss att ju tidigare man börjar prata om det med barnet desto bättre. Ingen kommer såklart jaga er med blåslampa för att ni ska berätta något för barnet men som jag skrev så är det för barnets skull.

    De tog till och med upp att de ska veta om det så att de inte riskerar att "få ihop det" med en person som kanske blev till från samma donator! Den risken lär ju inte vara så stor men TÄNK OM...


    Tack för att du delar med dig! Vad är det som gjort att du har lättare för att acceptera det alternativet idag? Vet din mans son att han blev till genom donerade spermier än? Hur reagerade han?
  • Anonym (H)
    Anonym (Sörjer...) skrev 2016-06-06 10:35:03 följande:
    Tack för att du delar med dig! Vad är det som gjort att du har lättare för att acceptera det alternativet idag? Vet din mans son att han blev till genom donerade spermier än? Hur reagerade han?
    Jag tror att det handlar mycket om vad jag har fått se under våra år ihop. Han är en sån fin pappa och där spelar biologi ingen roll överhuvudtaget. Innan jag träffade min man så hade jag ingen kunskap alls om det här. Det fanns inte i min värld helt enkelt.

    Sen tror jag dock, eller snarare vet jag, att jag har haft det lättare då jag inte var tillsammans med min man när han fick reda på det här. Det är ju en helt annan sak att försöka skaffa barn och sen få en sån här känga i ansiktet, än som jag som får reda på det innan jag ens har träffat honom IRL!

    Jag har haft flera år på mig att "acceptera" det här. Det har ju aldrig funnits någon press då jag inte ens har vetat om jag vill ha fler barn, vilket jag/vi tillslut bestämde oss för att vi ville men så kanske det inte blir iaf.

    Ja han har berättat det men han kommer få prata om det bra många fler gånger, då barnet inte riktigt verkade förstå. Barnet ställde varken frågor eller sa speciellt mycket så jag är rätt säker på att barnet inte förstod vad det innebär. Det är känsligt för min man att prata med barnet om det här, han är rädd att barnet ska säga saker som "du är inte min riktiga pappa" när han blir arg osv.

    Det är tyvärr inte lätt men barnet har rätt att veta!
  • Anonym (Sörjer...)
    Anonym (H) skrev 2016-06-06 11:10:30 följande:
    Jag tror att det handlar mycket om vad jag har fått se under våra år ihop. Han är en sån fin pappa och där spelar biologi ingen roll överhuvudtaget. Innan jag träffade min man så hade jag ingen kunskap alls om det här. Det fanns inte i min värld helt enkelt.

    Sen tror jag dock, eller snarare vet jag, att jag har haft det lättare då jag inte var tillsammans med min man när han fick reda på det här. Det är ju en helt annan sak att försöka skaffa barn och sen få en sån här känga i ansiktet, än som jag som får reda på det innan jag ens har träffat honom IRL!

    Jag har haft flera år på mig att "acceptera" det här. Det har ju aldrig funnits någon press då jag inte ens har vetat om jag vill ha fler barn, vilket jag/vi tillslut bestämde oss för att vi ville men så kanske det inte blir iaf.

    Ja han har berättat det men han kommer få prata om det bra många fler gånger, då barnet inte riktigt verkade förstå. Barnet ställde varken frågor eller sa speciellt mycket så jag är rätt säker på att barnet inte förstod vad det innebär. Det är känsligt för min man att prata med barnet om det här, han är rädd att barnet ska säga saker som "du är inte min riktiga pappa" när han blir arg osv.

    Det är tyvärr inte lätt men barnet har rätt att veta!
    Jag vet att det anses bäst att berätta för barnet om hur det blivit till, och det är väl en av anledningarna till att jag har svårt att acceptera det alternativet. För att jag är orolig att barnet ska känna sig annorlunda, eller tänka på donatorn som sin "biologiska pappa". Jag anser inte att donatorn är eller nånsin kan bli pappa till ett barn som kommit till genom spermier som han donerat, men jag är orolig att det ska väckas en nyfikenhet hos barnet att söka efter donatorn och att han på så sätt kommer tilldelas en mer eller mindre viktig roll i barnets liv. Jag önskar bara vi kunde få ett barn som vanligt, så vi (och barnet) slapp fundera på dem bitarna... 
  • Anonym (Sörjer...)

    Fler som vill dela med sig?

  • Anonym (H)
    Anonym (Sörjer...) skrev 2016-06-06 16:29:00 följande:
    Jag vet att det anses bäst att berätta för barnet om hur det blivit till, och det är väl en av anledningarna till att jag har svårt att acceptera det alternativet. För att jag är orolig att barnet ska känna sig annorlunda, eller tänka på donatorn som sin "biologiska pappa". Jag anser inte att donatorn är eller nånsin kan bli pappa till ett barn som kommit till genom spermier som han donerat, men jag är orolig att det ska väckas en nyfikenhet hos barnet att söka efter donatorn och att han på så sätt kommer tilldelas en mer eller mindre viktig roll i barnets liv. Jag önskar bara vi kunde få ett barn som vanligt, så vi (och barnet) slapp fundera på dem bitarna... 
    Jag förstår absolut att det känns jobbigt.

    Samtidigt kan jag känna att vi lär ut hur barn blir till men aldrig sägs det någonting om att "den naturliga vägen" inte funkar för alla.

    När man pratar om hur barn blir till så kan man ju säga, som i ert fall tex, att pappas spermier var trasiga och att det då finns andra som lånar/ger sina för att hjälpa till.

    Sen finns det ju såklart inga svar för hur barnet kommer ta det då eller senare. Men jag tänker som så att den här mannen har "hjälpt till" och inget annat. Barnet har inte blivit övergiven vid födseln pga diverse anledningar osv.

    Känns som att jag mest babblar, ber om ursäkt för det hehe. Men det är några av de tankarna jag har.
  • Anonym (Sörjer...)
    Anonym (H) skrev 2016-06-07 22:22:50 följande:

    Jag förstår absolut att det känns jobbigt.

    Samtidigt kan jag känna att vi lär ut hur barn blir till men aldrig sägs det någonting om att "den naturliga vägen" inte funkar för alla.

    När man pratar om hur barn blir till så kan man ju säga, som i ert fall tex, att pappas spermier var trasiga och att det då finns andra som lånar/ger sina för att hjälpa till.

    Sen finns det ju såklart inga svar för hur barnet kommer ta det då eller senare. Men jag tänker som så att den här mannen har "hjälpt till" och inget annat. Barnet har inte blivit övergiven vid födseln pga diverse anledningar osv.

    Känns som att jag mest babblar, ber om ursäkt för det hehe. Men det är några av de tankarna jag har.


    Hehe nej då, du hjälper mig bara i min bearbetningsprocess..
  • Anonym (Sörjer...)

    Fler som vill dela med sig?

  • Anonym (Tjej)

    Jag har hört att en kvinna blir påverkad av de män hon har oskyddat sex med rent biologiskt. Det har vissa effekter som att det är mindre risk för havandeskapsförgiftning om hon haft sex under lång tid med pappan till graviditeten etc... men att det verkar som att något finns kvar i hennes kropp helt enkelt, genetiska spår eller något. Det gör att trots att din mans spermier inte kan bilda ett barn så är det inte omöjligt att det kan "påverka" hur det barnet som blivit till genom donations anlag uttrycker sig. Även genom uppfostran/omhändertagande/social papparoll/miljö kommer barnets genetiska anlag (dvs hur de uttrycks, inte vilka genanlag som finns) att påverka barnet. Därmed kommer din man att vara pyttelite biologisk pappa till ert barn även om spermierna är donerade. Så hade det hjälpt mig att tänka.

    Det är faktiskt inte ovanligt att en kvinna är gift med/har sex med en man under lång tid och sedan skiljer sig och skaffar barn med en ny och barnet blir likt hennes förra make! Jag har läst artiklar om detta men minns inte den exakta biologiska mekanismen nu. Genetik är mer komplicerat än mammaanlag + pappaanlag = hur barnet blir.

  • Anonym (Tjej)

    Sedan går det ju också att ta emot donerade spermier från en släkting till mannen...

  • Anonym (Sörjer...)
    Anonym (Tjej) skrev 2016-06-10 11:37:51 följande:

    Jag har hört att en kvinna blir påverkad av de män hon har oskyddat sex med rent biologiskt. Det har vissa effekter som att det är mindre risk för havandeskapsförgiftning om hon haft sex under lång tid med pappan till graviditeten etc... men att det verkar som att något finns kvar i hennes kropp helt enkelt, genetiska spår eller något. Det gör att trots att din mans spermier inte kan bilda ett barn så är det inte omöjligt att det kan "påverka" hur det barnet som blivit till genom donations anlag uttrycker sig. Även genom uppfostran/omhändertagande/social papparoll/miljö kommer barnets genetiska anlag (dvs hur de uttrycks, inte vilka genanlag som finns) att påverka barnet. Därmed kommer din man att vara pyttelite biologisk pappa till ert barn även om spermierna är donerade. Så hade det hjälpt mig att tänka.

    Det är faktiskt inte ovanligt att en kvinna är gift med/har sex med en man under lång tid och sedan skiljer sig och skaffar barn med en ny och barnet blir likt hennes förra make! Jag har läst artiklar om detta men minns inte den exakta biologiska mekanismen nu. Genetik är mer komplicerat än mammaanlag + pappaanlag = hur barnet blir.


    Intressant, aldrig hört talas om att det skulle kunna vara så. Jag har lite svårt att förstå dock, hur vårt samliv skulle kunna påverka barnets genetik? Är det genom mannens utlösning vid sex under graviditeten med donerade spermier? Skulle gärna vilja läsa mer om det... Jag håller med om att miljön och uppfostran och pappans sätt att vara och hans roll påverkar barnets sätt att vara. Det är ändå svårt att acceptera. 
  • Anonym (Sörjer...)

    Fler som vill dela med sig?

  • 999

    Någon mer som vill dela med sig av sina erfarenheter?

Svar på tråden Ni, heterosexuella par, som blivit gravida/fått barn med hjälp av donerade spermier...