Ni, heterosexuella par, som blivit gravida/fått barn med hjälp av donerade spermier...

Nu har jag inte barn med min man men han har ett barn sedan innan, som kom till med donerade spermier.

Det är såklart olika för alla men min man älskar sin son så otroligt mkt! Han är en underbar pappa och det finns ingenting som "visar" att han inte är sonens biologiska pappa!

Han berättade om sitt problem redan innan vi hade träffats och jag hade mina funderingar. Jag har också ett barn sedan tidigare och visste inte ens om jag ville ha fler, så jag tänkte inte så mkt på det. En tid in i vårt förhållande tänkte jag lite mer på det men visste absolut inte om jag ville genomgå allt som det innebär. Tanken på att ha en annan mans spermier i mig osv, kändes konstig.
Nu har jag inga som helst problem med den tanken. Vi har gjort 2 IVF-försök men det har tyvärr inte tagit sig.

När min man fick reda på att han inte kunde få biologiska barn så var han helt förstörd och hans ex var inte förstående överhuvudtaget. Hon ville att de skulle börja med IVF och donerade spermier snabbt efter att beskedet kom. Min man har berättat för mig att han aldrig kände att han fick tid att sörja och jag tror att det hade kunnat blir riktigt illa pga det. Nu blev det inte det utan han är som sagt en underbar pappa till sin son! Men jag tror att bearbetningen i såna här fall är väldigt viktig!

Du är, enligt lag, skyldig barnet att berätta hur det ligger till. Barnet har rätt att få veta sitt ursprung så att säga. Vid 18-årsålder så får de ta kontakt med donatorn om de vill.

De sa till oss att ju tidigare man börjar prata om det med barnet desto bättre. Ingen kommer såklart jaga er med blåslampa för att ni ska berätta något för barnet men som jag skrev så är det för barnets skull.

De tog till och med upp att de ska veta om det så att de inte riskerar att "få ihop det" med en person som kanske blev till från samma donator! Den risken lär ju inte vara så stor men TÄNK OM...

Jag tror att det handlar mycket om vad jag har fått se under våra år ihop. Han är en sån fin pappa och där spelar biologi ingen roll överhuvudtaget. Innan jag träffade min man så hade jag ingen kunskap alls om det här. Det fanns inte i min värld helt enkelt.

Sen tror jag dock, eller snarare vet jag, att jag har haft det lättare då jag inte var tillsammans med min man när han fick reda på det här. Det är ju en helt annan sak att försöka skaffa barn och sen få en sån här känga i ansiktet, än som jag som får reda på det innan jag ens har träffat honom IRL!

Jag har haft flera år på mig att "acceptera" det här. Det har ju aldrig funnits någon press då jag inte ens har vetat om jag vill ha fler barn, vilket jag/vi tillslut bestämde oss för att vi ville men så kanske det inte blir iaf.

Ja han har berättat det men han kommer få prata om det bra många fler gånger, då barnet inte riktigt verkade förstå. Barnet ställde varken frågor eller sa speciellt mycket så jag är rätt säker på att barnet inte förstod vad det innebär. Det är känsligt för min man att prata med barnet om det här, han är rädd att barnet ska säga saker som "du är inte min riktiga pappa" när han blir arg osv.

Det är tyvärr inte lätt men barnet har rätt att veta!

Jag förstår absolut att det känns jobbigt.

Samtidigt kan jag känna att vi lär ut hur barn blir till men aldrig sägs det någonting om att "den naturliga vägen" inte funkar för alla.

När man pratar om hur barn blir till så kan man ju säga, som i ert fall tex, att pappas spermier var trasiga och att det då finns andra som lånar/ger sina för att hjälpa till.

Sen finns det ju såklart inga svar för hur barnet kommer ta det då eller senare. Men jag tänker som så att den här mannen har "hjälpt till" och inget annat. Barnet har inte blivit övergiven vid födseln pga diverse anledningar osv.

Känns som att jag mest babblar, ber om ursäkt för det hehe. Men det är några av de tankarna jag har.