Ni, heterosexuella par, som blivit gravida/fått barn med hjälp av donerade spermier...

Hej!vi är i samma situation. Vi fick reda på för ett par år sedan att mannen var helt steril och att vi aldrig skulle kunna få barn ihop. Jag är fertil och de erbjöd oss därför donation. Till en början var vi också helt emot det, jag kunde inte tänka mig att skaffa barn om det inte var med min sambo. Efter några år hade vi bearbetat det och i förra veckan föddes våra tvillingflickor som kom till med hjälp av RMC!

Du får gärna maila om du vill veta mer:)jag vet som sagt hur det känns!

Mannen har varit överlycklig under graviditeten och älskar sina flickor. de är verkligen pappas flickor och trivs bäst hos honom:)

Det som var svårast för oss att bearbeta var nog att det kom som en blixt från en klar himmel. Läkarna vet fortfarande inte anledningen till varför mannen är steril, han har normala hormonnivåer och de kunde inte hitta något som påvisade varför han var steril.

Vi hade slarvat med preventivmedel ett tag innan vi utreddes men jag var fullt övertygad om att det var jag som var infertil p g a en obehandlad urinvägsinfektion i tonåren.

Sedan kände vi då också när vi blev erbjudna donerade spermier att vi bara ville ha barn med varandra och om det inte gick skulle vi inte ha barn alls. Det var nog det som var svårast att acceptera, att det inte skulle bli hans biologiska barn.Jag blev deprimerad efter detta eftersom jag alltid har velat ha barn.

Min sambo var rysligt söt som barn också så jag sörjde väl att inte föra vidare hans gener!

Som sagt accepterade vi detta efter ett tag och när vi kände att vi hade bearbetat det satte vi upp oss på kö till RMC. Det tar ju ett tag innan man får hjälp där men när vi väl fick det gick det jättebra!de valde ut en donator med sambons färger och kroppsform. Jag hade tur och blev gravid på första försöket. Det var fantastiskt att plussa efter alla år av negativa stickor!kunde knappt tro mina ögon.

Under graviditeten kände jag stor modersinstinkt för barnen. Sambon var jättelycklig när vi var på ultraljud och han fick se dom på skärmen. Saker jag var nervös över var att de skulle ha valt en donator med väldigt avvikande utseende från min sambo så att folk skulle ställa jobbiga frågor när de var födda!

Men de är jättesöta och liknar mig båda två. De har sambons färger och folk på BB sa att de var lika honom. Då kände jag bara stolthet istället för den jobbiga känslan jag trodde att det skulle ge.

Det är klart att man ibland tänker på att det är en donator som är biologisk pappa. Jag vill gärna att bekanta till t ex far,- och morföräldrar vet om hur barnen blev till. Folk som jag inte känner så väl t ex grannar berättar vi inte för. Barnens farmor och farfar älskar dom och är jätteglada att vara farföräldrar. Vi ska berätta för barnen när de blir lite äldre, dels är det ingen hemlighet och dels har de rätt att få veta. På RMC sa de att det var försvinnande få barn som ville träffa sin biologiska pappa i jämförelse med hur många barn de har hjälpt komma till där. Det visar ju hur viktig den sociala fadern är!som sagt har man nog alltid kvar en sorg över att inte kunna få barn med varandra, men samtidigt hade vi inte fått våra gullgrisar då!

Nu har jag inte barn med min man men han har ett barn sedan innan, som kom till med donerade spermier.

Det är såklart olika för alla men min man älskar sin son så otroligt mkt! Han är en underbar pappa och det finns ingenting som "visar" att han inte är sonens biologiska pappa!

Han berättade om sitt problem redan innan vi hade träffats och jag hade mina funderingar. Jag har också ett barn sedan tidigare och visste inte ens om jag ville ha fler, så jag tänkte inte så mkt på det. En tid in i vårt förhållande tänkte jag lite mer på det men visste absolut inte om jag ville genomgå allt som det innebär. Tanken på att ha en annan mans spermier i mig osv, kändes konstig.

Nu har jag inga som helst problem med den tanken. Vi har gjort 2 IVF-försök men det har tyvärr inte tagit sig.

När min man fick reda på att han inte kunde få biologiska barn så var han helt förstörd och hans ex var inte förstående överhuvudtaget. Hon ville att de skulle börja med IVF och donerade spermier snabbt efter att beskedet kom. Min man har berättat för mig att han aldrig kände att han fick tid att sörja och jag tror att det hade kunnat blir riktigt illa pga det. Nu blev det inte det utan han är som sagt en underbar pappa till sin son! Men jag tror att bearbetningen i såna här fall är väldigt viktig!

Du är, enligt lag, skyldig barnet att berätta hur det ligger till. Barnet har rätt att få veta sitt ursprung så att säga. Vid 18-årsålder så får de ta kontakt med donatorn om de vill.

De sa till oss att ju tidigare man börjar prata om det med barnet desto bättre. Ingen kommer såklart jaga er med blåslampa för att ni ska berätta något för barnet men som jag skrev så är det för barnets skull.

De tog till och med upp att de ska veta om det så att de inte riskerar att "få ihop det" med en person som kanske blev till från samma donator! Den risken lär ju inte vara så stor men TÄNK OM...

Jag förstår absolut att det känns jobbigt.

Samtidigt kan jag känna att vi lär ut hur barn blir till men aldrig sägs det någonting om att "den naturliga vägen" inte funkar för alla.

När man pratar om hur barn blir till så kan man ju säga, som i ert fall tex, att pappas spermier var trasiga och att det då finns andra som lånar/ger sina för att hjälpa till.

Sen finns det ju såklart inga svar för hur barnet kommer ta det då eller senare. Men jag tänker som så att den här mannen har "hjälpt till" och inget annat. Barnet har inte blivit övergiven vid födseln pga diverse anledningar osv.

Känns som att jag mest babblar, ber om ursäkt för det hehe. Men det är några av de tankarna jag har.

Jag har hört att en kvinna blir påverkad av de män hon har oskyddat sex med rent biologiskt. Det har vissa effekter som att det är mindre risk för havandeskapsförgiftning om hon haft sex under lång tid med pappan till graviditeten etc... men att det verkar som att något finns kvar i hennes kropp helt enkelt, genetiska spår eller något. Det gör att trots att din mans spermier inte kan bilda ett barn så är det inte omöjligt att det kan "påverka" hur det barnet som blivit till genom donations anlag uttrycker sig. Även genom uppfostran/omhändertagande/social papparoll/miljö kommer barnets genetiska anlag (dvs hur de uttrycks, inte vilka genanlag som finns) att påverka barnet. Därmed kommer din man att vara pyttelite biologisk pappa till ert barn även om spermierna är donerade. Så hade det hjälpt mig att tänka.

Det är faktiskt inte ovanligt att en kvinna är gift med/har sex med en man under lång tid och sedan skiljer sig och skaffar barn med en ny och barnet blir likt hennes förra make! Jag har läst artiklar om detta men minns inte den exakta biologiska mekanismen nu. Genetik är mer komplicerat än mammaanlag + pappaanlag = hur barnet blir.