Förstörd efter utvecklingssamtal på sonens förskola

Vi har precis fått en autismdiagnos på våran son (Aspbergers sätts inte som disgnos längre, dom har gjort om och allt går i autism spektrumtillstånd). Och de är ju just dom negativa sidorna som kommer fram, inte de positiva. Dom positiva kommer ju inte fram, utan de blir ju dom negativa pga att man måste jobba med dom.

Om ni är mitt uppe i en utredning så måste ni ju ändå ha en vetskap om att förskolan tagit dit en specialpedagog? Har dom inte informerat er om de? Jag antar att pedagogen nyss varit där och kollat honom, och isåfall kanske de tar ett tag innan specialpedagogen har lagt upp en plan att jobba med honom och de dom menar är kanske hur ni gör hemma. Be att få ett möte med pedagogerna på föris och specialpedagogen.

Varför skulle hon inte fråga dig om du har några tips? Ni kanske använder er av ett vinnande koncept hemma som passar just erat barn. Då är det väl jättebra om hon får vetskap om detta. Du resonerar lite knasigt.

Förskolelären är förskolelärare, inte psykolog. Det betyder att hon inte är specialist på alla de tusentals diagnoser som man stöter på inom skolan.

Att de radar upp de negativa sidorna är ju ett måste så att framtida elever och personal inre behöver bli misshandlade och för att erat barn ska kunna lära sig att uttrycka sig på ett bättre sätt.

Är det här det första utvecklingssamtalet som den här problematiken kommit fram? Du skriver att du känner till sonens svårigheter sedan tidigare. Du har inte själv tryckt på om hjälp? Pojken förstår det såklart inte själv, men för tillfället är han ju helt körd när det gäller sociala relationer i den nuvarande barngruppen om han agerat så alla är rädda för att han är oberäknelig. Är det ett år kvar på förskolan? Då behöver man lägga tid på att reparera förtroendet hos de andra barnen. Det ska de vuxna ta ansvar för och pojken ska aldrig vara ensam.

Det är jättesvårt att anpassa miljö och barnantal efter typiska AS-förutsättningar då dagens förskolor, i alla fall de nybyggda, är enorma och det blir väldigt många möten för varje barn varje dag. En specialpedagog kan i alla fall komma med tips.

Ett utvecklingssamtal ska inte bara handla om svårigheter och brister utan om verksamheten och barnets styrkor och intressen. Var detta verkligen ett utvecklingssamtal eller var det mer av ett uppföljningssamtal?

Vad är det för folk som är så negativa när man håller utvecklingsssamtal. De har mage att kalla sig för pedagoger, något som de inte verkar veta vad det innebär.
Tom jag, som inte har läst en enda poäng pedagogik vet att för att man ska få folk lyssna på kritik, så ska man börja med det positiva och även lägga fram kritiken på ett sätt som gör att personen tar till sig detta.

Hade det varit ett möte angående den problematiken som ts son har, så hade det varit befogat med att lägga krut på problematiken. Men nu var det ett utvecklingssamtal det gällde.

Det låter inte som ett utvecklingssamtal utan som en pedagogisk kartläggning som man alltid gör under en autismutredning. Den görs på förskolan. Kan du ha missförstått det som ett utvecklingssamtal?

Ring upp specialpedagogen och fråga vad de sysslat med. De har inte rätt att göra en utredning utan föräldrarnas medgivande. Sedan ska ett utvecklingssamtal fokusera på barnets utveckling inte dess fel och brister bara, men risken är ju att du inte blev mottaglig för det positiva om det blev stort fokus på det som inte fungerar.

Men ts vad tycker du fsk ska göra ? Ljuga för dig ?
Du visste ju om dessa problem redan o är väl bra att fsk vet om detta o har märkt detta ?

Fast det har ju med utvecklingen o göra oxå

Vår son har atypisk autism. I alla möten med förskolan och bup har de vi mött varit noga med att påpeka hans goda sidor och framsteg som gjorts. Att bara klanka ner på barnet visar på ett dåligt (oempatiskt & antiintellektuellt) förhållningssätt och löser inga problem.

Utredningen antar jag att ni initierat? Som en del av en utredning ska även skola/förskola göra en kartläggning. Denna kartläggning ska givetvis visa både barnets styrkor och svårigheter. Det gäller den "kartläggning" föräldrarna gör också liksom själva utredningen av psykolog och läkare. Det tror jag är väldigt viktigt av psykologiska skäl men har också en praktisk funktion då man kan använda sina styrkor för att bemöta sina svårigheter. Genom att även ha de kartlagda är det lättare sen att hitta verktyg för just den individen att hantera vardagen.

Jag tycker att det låter som att förskoleläraren hanterade det hela klumpigt. Man kan lyfta ett barns svårigheternpå olika sätt och det är rimligt att samtidigt också titta på ett barns styrkor.

Däremot är det ju positivt att de frågar dig om tips. Det handlar ju om att de litar på att du som förälder har god kompetens om ditt barn och vet vilket bemötande som barnet mår bättre/sämre av. Det handlar inte om att de tror att du har en "lösning" på situationen - de förväntar sig inte att du ska säga "följ dessa instruktioner så fungerar allt tip top". Har man en bra dialog med förskola kan man ju ta del av de erfarenheter som förskolan får hemma och tvärtom.

Maddi: diagnosen asperger sätts fortfarande.

Förskola och skola har visst rättigheter att göra en pedagogisk utredning utan vårdnadshavares tillstånd. Det är deras uppdrag enligt skollagen och det görs för barnets skull.

Såna här situationer är svåra att hantera och kräver enormt med fingertoppskänsla. Det bästa är om skolan/förskolan får förälderna med sig och ett samarbete kan inledas för att försöka skapa bra förutsättningar för barnet. Det låter som att förskolan försökt men kanske inte lyckats att nå mamman eftersom hon upplever samtalet som jobbigt. Här tänker jag att det gäller att vara ärlig. Tala om för personalen att det upplevs jobbigt och att det gärna ska läggas fokus på saker som är positiva också för att försöka balansera och nyansera synen på barnet.

En bra dialog är ett måste.

För ca 15 år sedan gick vi igenom samma helvete. Vi fick höra att vår son inte skulle klara av den vanliga skolan utan borde placeras på en specialskola för barn med autism. De rabblade upp allt han inte klarade av och alla hans negativa (enligt deras synsätt) egenheter. De ville också stämpla Aspergers syndrom i hans papper men vi totalvägrade. Idag läser han på universitet med toppbetyg från gymnasiet. Vår son har säkert Aspergers om han får sorteras in i ett fack av "experter". Vi fick aldrig höra något om alla de positiva sidor vår son har. Hans kreativitet, fenomenala minne och extremt höga kunskapsnivå försvann i psykologernas ögon och kvar blev bara en envis och svårhanterlig ensling. Det är skandal att skolans hantering av barn som inte "passar in" är så fruktansvärt dålig. Ingenting har tydligen förbättrats. Stå på dig som förälder. Jag vet att det är ett helvete att få höra hur besvärligt ens barn är men de vet egentligen inte ett dugg om hur ditt barn fungerar. De försöker bara sortera bort de "obekväma" individerna och bortser från dess positiva egenskaper.

Har han vänner? ::nyfiken:;

Vilka papper skulle de stämpla asperger i?

Det låter som en oproffessionell psykolog för övrigt.

Guvetvis kan personer med Asperger läsa på universitetet och ha en framgångsrik karriär. Finns inget generellt motsatssamband där.

Det finns skolor som hanterar funktionsskillnader mycket bra och jag tror att kunskapen ökar med tiden även om det finns både skolor och enskilda lärare som inte hanterar frågan så bra.

En av mina kompisars sambo har asperger, ha har massor av vänner, men de han inte gillar är han rätt otrevlig mot.

Min man (och han har AS) har också många vänner, men för honom här det gått sämre i skolan.

Rent generellt brukar det akademiska vara betydligt enklare än det sociala.