Barn och alkohol - för eller emot.
Jag brukar säga att så länge man uppför sig trevligt och är glad och rolig att umgås med så är man berusad. Det är först när man blir otrevlig, högljudd eller gör bort sig som man är full.
Min styvfar hade alkoholproblem så jag vet mycket väl hur det är att ha ett fyllo i huset. Ostabil hållning, enträget malande, gråtmildhet, slagsmål på stan och sönderrivna kläder, långa "förklaringar" mitt i natten-kanske innan jag hade ett viktigt prov i skolan. Jag hittade ibland flaskor gömda bakom soffor och i garderober för att mamma försökte freda den stackars flaskan sherry vi hade till sås och svampstuvning ibland, och någon kaffelikör. Men allt slank ner om det hittades.
Argast blev jag när jag varit i Frankrike och köpt fina viner på plats på ett vinslott, dessa skulle lagras i åtta år för att serveras på min 30-årsdag. Och dom tog fanskapet. Den gången var det nära att jag sa upp bekantskapen med både honom och min svaga mor, som inte förmådde sätta några krav på den behandling eller terapi som han så väl hade behövt.
Trots detta (eller kanske just därför) har jag inga problem att skilja mellan bruk och missbruk. Jag får ingen ångest av att människor dricker socialt och det finns vanligen inga större beteendeproblem med att mogna mänskor tar en drink och ett glas vin en lördagkväll, eller äter en stor trerättersmiddag med kanske totalt 5 glas av någon spritdryck under ett helt bröllop eller längre fest. Det blir lite segt dagen efter kanske, men det kan man vara även efter en tuff arbetsvecka.
