Är min 3 månaders bebis normalt krävande?
Jag känner mig så sliten och ledsen. Har äntligen fått vårt första, efterlängtade barn, en charmig liten kille. Vad som gör mig frustrerad är att han (i mina ögon) är ganska krävande och jag börjar känna mina energireserver sina. Han har gått och blivit komjölksprotein allergiker och jag har fått sluta äta mjölkprodukter, så han mår helt klart bättre nu än innan det diagnostiserades, men på grund av att han mått ganska dåligt tidigare så har han blivit väldigt mammig. Han kan inte somna själv (vilket väl inte är så konstigt) och när han somnat så vaknar han så fort jag reser mig upp för att gå iväg. Jag får därför inga pauser under dagen för att duscha, kissa, laga mat eller annan egentid. När han somnar för natten går det bra att gå upp efter ungefär en halvtimme, så på kvällen får jag några timmar, men då är jag ofta så trött att jag inte orkar ta mig för så mycket.
Han hatar att sitta i babysittern och babygym bryr han sig inte om, han vänder sig så fort man lägger ner honom på golvet... Hatar att ligga på rygg. Han är väldigt duktig på att vända sig, både från rygg till mage och tvärt om, så han kan rulla iväg om man inte kollar honom noga (han är dock ganska liten fortfarande, exakt tre månader, och stundtals lite wobblig i huvudet när han är trött så man kan inte direkt lämna honom på golvet, dessutom funkar det några minuter på sin höjd.
Det enda han egentligen verkligen gillar är att stå upp (när vi håller i honom) och ibland bli buren så han får utsikt och kan kolla ut i rummet. Bärsele funkar 2 minuter. I vagnen kan han ligga om han är trött och vill sova, men vaknar så fort man stannar vagnen. Bilbarnstolen har vart ok fram tills för någon vecka sedan, nu gnälls det varje gång... men jag har inget körkort så kan ändå inte köra någonstans om jag är ensam.
Han är verkligen en mycket charmig kille med nära till skratt, så länge man uppfyller hans önskningar (läs befallningar) och han verkar vilja växa upp fort och om han kunde önska skulle han nog gärna vilja kunna gå redan... men jag orkar snart inte mer. Det tär på krafterna att vara i ständig rörelse, alternativt låst i sängen, att aldrig kunna göra något annat. Om vi inte gjort lunchlåda kvällen innan, så får jag med stor sannolikhet laga lunch under gallskrik för att ligga själv eller sitta i babysittern är inget alternativ.
Är det här normalt? Jag hade inte trott att jag skulle bli så här låst och dränerad. Jag känner mig uttråkad mentalt och önskar att jag åtminstone någon gång ibland kunde göra något annat. Det är framförallt att jag känner mig uttråkad som gör det outhärdligt... Jag är så less på att alltid hålla i en bebis.
Hur gör ni andra när ni tränar hemma med bebis?
Hur gör ni när ni duschar?
Hur lagar ni mat/bakar?
Hur gör ni när ni måste gå på toa, låter barnet skrika? Sitter med det i famnen på toa?
Hur får ni något vettigt gjort? (Kan små plocka lite med en arm när man går runt med honom).
När vänder det? Tyvärr är jag och min man ganska ensamma när det kommer till nära familj. Mina föräldrar är döda och hans sjuka. Och de flesta vänner har inga barn och har svårt att förstå.
...men jag älskar verkligen min lilla kille och står ju såklart mer än gärna ut med hans idéer, men går det att göra tillvaron mer dräglig under tiden så tar jag tacksamt emot er hjälp!