Vi med PTSD

Jag har C-ptsd av återkommande trauman i vuxenålder som till slut resulterat i att Livsglädjen försvann(blivit inlagd). Små avsvimningar när jag triggas. Kan idag inte sova utan sömnpiller. Jag kommer förhoppningsvis få behandling men det tar tid. Ja är man som levt xx år med en psykisk instabil person. Normal uppväxt utan problem. 

Hej.

Jag kanske kommer berätta längre fram men vill inte "outa" mig just nu. Det jag skrev borde räcka rätt långt. Kommer skriva mer här senare. Jag förstår att du känner dig ensam. Samma här. Jag känner mig också rätt utanför när det gäller värderingar och handling. Kanske inte som ett ufo men väldigt ensam. Men jag har mig själv att skylla som levt det livet jag levt. Mer senare. Take care

Angående hjälp så skall jag väl få en utredning så småningom  men idag är det rätt dåligt med förståelsen för detta. Inte alla som förstår när man under längre tid haft återkommande trauman. Detta sliter något otroligt och till slut faller även den högsta furan. Detta har tyvärr skett nyligen för mig och som jag skrev tidigare är det mitt eget fel som hållit ihop med en psykiskt instabil person i xx år. Dom ständigt återkommande problemen genom åren som Psykisk misshandel/hån/hat/hot/manipulation.

Givetvis har det varit bra perioder också och det är väl dom man sugit på och mest kommer ihåg. Men jag träffade några damer för någon vecka sedan (samtal) som var väl insatta i problematiken och där fick jag frågan hur mycket i % det hade varit bra på riktigt. Det var första gången som någon frågade detta och jag hade givetvis inte frågat mig själv det någon gång :-/

Efter en lite stund sa jag 50% kanske lite mer men man är som en alkolist och småljuger nog för sig själv men säg 50% då så frågade dom om jag ville ha det så i xx år framåt. Du kommer gå under sa dom. Vilket i praktiken jag redan gjort.

Dom nyligen små avsvimningarna som triggas av "något" har varit extremt otrevliga. Jag har gått på högvarv sista ca 2,5 månaderna och gör alltså fortfarande. Det är alltså separation big time nu och i ett läge i livet där jag satsat allt för att min kvinna (nu ex.) skulle få må bättre vilket hon har gjort stora delen av 2016 men det föll stenhårt även efter nästan 2 år av lugn/kärleksfullhet och framtidsplaner. När jag säger stenhårt så var det YXA. Jag fattade ingenting och stod där naken vilket jag fortfarande gör. Dock denna gången utan möjlighet till bostad/dålig ekonomi och numera ingen kärlek. 

Läget har varit dåligt innan men denna gången gick jag "All in" för att skapa en framtid på äldre dagar som skulle vara. Vilket jag också fick bekräftelse på och mycket tills YXAN kom. Jag försökte hantera det som innan men slaget blev för stort denna gång och jag föll. Blev inlaggd och efter det har jag inte repat mig. Det enda jag fått som "tröst" är "Jasså du har stått ut så länge"

Jag är äldre med alla dessa år i bagaget och nu totalt ensam. 

Utsliten av dom sista 3 månaderna med en skam och förnedring som jag undrar om jag kommer klara av. Jag är alltså man av den äldre sorten som värderar en relation även om man är ihop med en "Sjuk" person. Kämpat, älskat och skapat.

Med mitt sätt har jag alltså tryckts ned till obefintlighet idag! Jag är så ledsen

För att vara mer tydlig så tappade jag alltså Livsgnistan. Det har aldrig hänt tidigare. Detta beroende på den insats som jag gjort denna gång. Tyvärr så lever detta problemet kvar efter dessa månader. Jag är långt ifrån stabil och måste sysselsätta mig för att överleva. Idag sitter jag inne p.g.a. vädret och ångesten blir total. Jag har ingen direkt att vända mig till utan får klara mig själv. Jag är medveten om att jag behöver vård och att jag helst skall ha personer runt mig så mycket det går. Men det fungerar inte beroende på där jag/vi bor idag.

Läget måste förändras och jag måste komma iväg(fly) även om det blir till att sova på soffan hos någon kompis. Sedan kvinnan hamnade i skov för ca 3 månader sedan har livet varit ett stort vakuum med alla inslag som finns att säga. Det i sig har tagit mig djupare ner vilket jag inte klarar av för egen del att parera. Att mitt livs kärlek körde "dubbelt" under en tid fick mig att tappa allt med tanke på hur bra via har haft det. Jag har satsat 1/4 av mitt liv i denna relation som idag har kommit till en ende med förskräckelse. Livsgnistan är borta. Tiden går långsamt och möjligheterna efter detta boende är mer eller mindre 0.

Dom jag pratat med står också handfallna efter som det hela praktiskt är så komplext. Min liv är bra om det kommer andra till nytta genom min erfarenhet.