BF 1-15 Juli

Mitt ultraljud hos läkaren blev inställd imon, så fick en akuttid idag 13.30.
Så nervös. Håll tummarna att mina små mår bra...
Pratade precis med en vän idag som förlorade sina enäggs tvillingar i åttonde månaden i ttts, så nu blev jag ännu mer nervös..

Tyvärr var inte allt bra på ultraljudet idag...
Den ena tvillingen har mindre fostervatten och liten urinblåsa, vilket tyvärr kan vara början på ttts.
Blev skickad till Stockholm redan imorgon för att kontrollera. Tar tåg upp imon och får sova på Ronald McDonalds sjukhus till onsdag och ska vara hos läkaren 9.30 på onsdag. Där beslutas om det blir operation. Isåfall opereras jag på onsdag kl.14.
Känns så jobbigt just nu...

Det kan om vi har tur rätta till sig, men det kan också vara starten till ttts. Man är ju ändå tacksam att de agerar så snabbt.

Här är mina små pojkar iaf...

Tack alla för att ni tänker på mig. Sovit så dåligt inatt, har nog varit mer vaken. Har sådan huvudvärk och får inte heller äta något innan jag undersöks. Undra varför.
Om 1,5h ska vi träffa Sverker och är så orolig. Min värsta mardröm är att något av barnen eller båda dör i magen medans vi är här. Att komma hem och berätta för våra andra barn...de har varit så överlyckliga och längtar så att bli storebröder.

Tvillingarna lider av tts grad 2 och det blir operation idag kl.14.
Får varken äta el dricka nu, men ska snart få dropp.

Bara en tvilling klarade sig...Edvin klarade sig inte..

Jag vill inte att någon av er ska känna att ni känner er dumma på nåt sätt när ni skriver om era graviditeter.
Jag är otroligt glad för er alla och det som hände mig skulle jag aldrig önska någon.
Jag vill fortsätta läsa om er resa och jag vill se lyckliga slut!

Förhoppningsvis får jag också ett lyckligt slut även om framtiden är oviss. På tisdag ska jag på första ultraljudet efter det när vi fick reda på att Edvin gått under.
Det kommer antingen bli det värsta ultraljud jag nånsin gör, men det kan också bli ett av de bästa. Jag kände inte Olle på ett dygn nästan, från i förrgår kväll tills igår kväll. Jag trodde det var kört. Dagen igår var väldigt jobbig och jag grät mest hela dagen.
Men så helt plötsligt igårkväll rörde han sig! Ingen tvekan om saken! Blev så glad!
Vi tror på honom nu!

För mig är ju allt väldigt konstigt. Att gå från att ha en jättestor mage som var hård, till en liten mage som är mer som en degklump känns mycket märkligt. Nu är väl magen lagom för sin vecka, men att den nästan är platt när jag ligger ner känns skumt.

Oron att få en tidig förlossning/missfall är tillbaka. Ni vet där första veckorna när man kollar blod på pappret... Där är jag igen...
Det ligger ju en risk för förtidsbörd pga att det ligger en död bebis i min mage, men troligtvis inte.
Jag vill bara komma till vecka 22+6 så jag vet att sjukvården skulle försöka rädda Olle om han skulle födas.

Jag är ju på ett sätt ett "forskningsprojekt" i Halland nu. Det är väldigt få från Halland som blivit uppskickade till Huddinge och gjort operationen. Det är ju bara ca. 20-25 operationer om året, så det förstår man ju...
De som har varit uppe innan mig har tydligen inte blivit lyckade, då båda barnen dött.
I all sorg är det sådan tur att vi i slutändan fick ett barn som hittils överlevt.

När läget är mer stabilt och Olle lever och växer, då kommer sorgen över Edvin kännas annorlunda. Jag har redan nu accepterat att han är borta, även om det är orättvist och fel, men nu vill jag bara fokusera på Olle och om vi har sådan tur att han föds levande och mår bra så kommer jag gråta så mycket av lycka.
Förlossningen kommer troligtvis vara den mest känslosamma förlossning jag haft. Glädje och sorg.

Fast nu är jag bara i början på vecka 18 och vägen kommer vara lång och krokig.
Inte lika lång som vägen till barnen, men jobbigare.
Skulle det gå illa så är nog tyvärr chanserna att vi försöker igen små. Mannen vill inte, och jag vet inte om det är värt att fortsätta.
Två års försök, 2 missfall och nu förlorat barn i magen + att graviditeten kommer vara en stor oro..det kanske räcker så..?

Jag har märkt att Olle är som mest aktiv på tidiga kvällen. Visst, han rör sig säkert hela tiden nästan, men det är då jag känner honom mest. Det är skönt när man hittar ett slags rörelsemönster.
Åh vad jag vill att han klarar sig.
Känner han faktiskt just nu också medan jag skriver.
Inatt har jag och yngsta sonen sovit på hotell. Det var bestämt sen innan och var rädd att det inte skulle bli av nu,men det gick bra.
Igår åkte vi in till Gbg och gick på bio, åt på restaurang och hade myskväll på hotellet. Underbart att sova på hotell. Vi åt så mycket frukost nyss så vi nästan spricker. Inte konstigt Olle har fullt upp i magen just nu av att få i sig allt gott!!

Tog denna bilden i lördags kväll...tror det är början på vecka 18. Får lite olika bud på varje ultraljud..