GrönaDruvan skrev 2017-04-30 16:04:46 följande:
Känner bara för att skriva av mig för kanske någon här förstår hur jag känner mig utan att man blir dumförklarad.
Jag tycker det känns så jobbigt att jag är så trött i min kropp och jag har ständigt dåligt samvete för att jag inte orkar göra saker. I torsdags röjde jag massa hemma, började röja sonens rum och gjorde massa annat. Sen jobb direkt på det. Hade så ont i kroppen på kvällen så det var helt sjukt. Det har hållt i sig i stort sett tills idag när jag vaknade och inte hade lika ont.
Var själv med barnen ett tag på dagen idag och killarna är så himla flamsiga och högljudda ofta och jag orkar liksom inte. Får säga till dom 20 ggr om varje grej och de lyssnar ändå inte.
Jag lovade hjälpa sonen att röja klart hans rum, men orkar inte.
En spillde ut glaset med mjölk vid lunchen pga flams och jag flippar ut.
De får en glass och öppnar frysdörren så hårt så hyllan bakom åker i golvet och går sönder och grejerna på. Han blir jätteledsen och jag jättearg.
Jag är så trött på att jag inte orkar göra roliga saker, jag orkar inte gå särskilt långt och jag är bara trött. Blir irriterad på barnen och får så dåligt samvete.
Gick tillslut ner i sovrummet och la mig för jag orkade inte va med dom. Dom kommer in med teckningar och godis....
Sen kom deras farfar och hämtade dom och jag har nu gråtit i snart en timma för att jag har så dåligt samvete och får tankar att dom ska dö så jag aldrig får se dom mer.
Äldsta sonen blev ledsen innan han åkte och ville inte lämna mig...
Antar att ni inte fattar nånting av det här inlägget men det gör knappt jag heller. Jag fattar väl att det är alla jäkla hormoner som håller på, för jag har gråtit lite väl ofta (verkligen gråtit) det senaste för sådana här saker.
Hur blir man en gladare och bättre mamma nu när man har ont och är trött? Hur orkar man ta fighterna hela tiden nu och varför känns det som jag är världens tråkigaste förälder. Mitt samvete knäcker mig snart.
Någon här som förstår vad jag menar?
Tvärt om så tror jag att många känner igen sig..
Klart tålamodet tryter. Klart det är skitjobbigt att ha ont. Klart man är trött. Och klart man känner sig som världens suraste och tristaste morsa ibland. Grejen är ju att det inte är så mkt att göra åt. Ja, det suger. Men det är en del av livet för tillfället. Det positiva är att du får ettbarn till och det blir kul. Och att barn är enkla på så vis att när barnet är ute och blivit lite större och alla mår bra så kommer killarna inte minnas den här perioden och hålla det mot dig, de kommer bara vara nöjda och glada.
Man får kämpa på, försöka vila och strunta i sådant man inte tvunget måste (om man kan) och tänka att det blir bättre sen.
Mina har sett extremt mycket film sen jag blev gravid. Spelat iPad. Ätit tvivelaktig middag då jag varit själv. De klagar på mig ibland och det gör ont i hjärtat. Men det blir bättre sen, säger jag till dem och mig själv.