När jag var 27 år när jag fick 1:2 på kub och gjorde moderkaksprov. Allt var bra och jag har en till synes helt frisk och välutvecklad dotter. För mig vållade kub ångest och oro under hela graviditeten och jag skulle aldrig göra det igen utan välja att göra nipt direkt.
Jag är 35 och gravid med första barnet så jag är mer i riskzonen än du, men om jag blir gravid igen kommer jag att välja bort kub. Jag fick jättefina siffror, 1 på 80000 tror jag att det var, men tyckte att det var fruktansvärt jobbigt och ångestskapande att gå och vänta på resultatet. Ovissheten gjorde att jag inte vågade "fästa mig" vid tanken på barnet: en eventuell abort skulle göra så ont då. Nu när jag närmar mig bf inser jag att jag skulle ha älskat ett barn med downs syndrom precis lika mycket som ett friskt barn, fast det naturligtvis också hade gjort mig oerhört ledsen över allt vad down syndrom innebär av smärta för både barn och föräldrar (och syskon om det inte är enda barnet).
Visst är det fantastiskt att vi har alla dessa verktyg för diagnostisering, men på ett större plan är jag rädd att KUB-testet kan bidra till en ökad stigmatisering av människor med downs syndrom. (Men det grundar jag bara på min egen ångestladdade reaktion på tanken att få ett barn med ds.)