hej ladies! har en fråga om kub test

Vet i 17 om jag gjort det om jag var du. Jag är en av dem som fått uselt på KUB men som efter vidare tester och flera veckors ångest fått bebis friskförklarad. Detta har fått mig rejält negativ till KUB. Hellre NIPT om du har råd.

Jag är 28 och gjorde kub. Jag valde att göra det pga tidigare ma och mf, var i kö för mf utredning när jag blev gravid nu igen och det tog sig, så ville se så det inte fanns nån koppling mellan alla tidigare mf och kromosomfel. Obs för min konstiga egengjorda-terori-helt-utan-medicinsk-grund!!!

Var först tveksam och fick välja vanligt ul eller kub men skulle bestämt mig när jag väl kom på tiden. Fick låg risk och även nu på rul såg allt bra ut. Skulle det visa dåligt hade jag valt nipt (heter det väl?) och ta det därifrån.

Vi gjorde inte med första barnet för att jag tänkte att det skulle ge mer ångest än trygghet. Med de andra barnen gjorde vi det, för att det för första barnets skull kändes mer sannolikt att vi skulle välja att avbryta en graviditet om någon diagnostik visade på allvarliga fel.

Okej, läste på något ställe att man skulle ta ett blodprov v 9 inför kub ? o sen göra kubtest för bästa resultat lr något..
V 11-13 typ? Men blodprov har jag inte gjort är i v 11 nu .. känns jobbigt när man fortfarande är ung o har två friska barn sedan innan.. ( min bästa väns vännina gjorde kub test som visade högre risk o fick vänta på nästa test, o där visade det sig vara bra, hon mådde sjukt dåligt i väntan på nästa test ) det är sånt jag tycker är jobbigt, att få något missvisande resultat

Det är det jag är orolig för, vad kostar nipt och är det garanterat? Min mammas kusin är typ 40 plus o där förstår man ju att hon går igenom allt det här, jag hade inte en tanke på detta eftersom jag inte trodde att jag låg i riskzon..

Känner mig också tvekan (men är ett antal år äldre än dig ) o har nu beslutat att vi gör kub ! Back up blir nipt test vid dåligt resultat! Tror det kostar runt 9 000kr. Blodprovet ska inte göras före v 11 enligt mvc där jag går utan jag ska ta det v 12 o har kub planerar v 13!

För min del är jag mest kluven då jag gjort ivf o vet att det kan påverka resultatet , är rädd att kliniken inte tar hänsyn till det så vi får ett onödigt missvisande resultat?!

Gällande att ta eller inte ta kub: Skulle något vara fel så framkommer det väl förr eller senare o då hade jag trots allt hellre vetat så vi kan förbereda oss på andra förutsättningar !

När jag var 27 år när jag fick 1:2 på kub och gjorde moderkaksprov. Allt var bra och jag har en till synes helt frisk och välutvecklad dotter. För mig vållade kub ångest och oro under hela graviditeten och jag skulle aldrig göra det igen utan välja att göra nipt direkt.

Jag är 35 och gravid med första barnet så jag är mer i riskzonen än du, men om jag blir gravid igen kommer jag att välja bort kub. Jag fick jättefina siffror, 1 på 80000 tror jag att det var, men tyckte att det var fruktansvärt jobbigt och ångestskapande att gå och vänta på resultatet. Ovissheten gjorde att jag inte vågade "fästa mig" vid tanken på barnet: en eventuell abort skulle göra så ont då. Nu när jag närmar mig bf inser jag att jag skulle ha älskat ett barn med downs syndrom precis lika mycket som ett friskt barn, fast det naturligtvis också hade gjort mig oerhört ledsen över allt vad down syndrom innebär av smärta för både barn och föräldrar (och syskon om det inte är enda barnet). 

Visst är det fantastiskt att vi har alla dessa verktyg för diagnostisering, men på ett större plan är jag rädd att KUB-testet kan bidra till en ökad stigmatisering av människor med downs syndrom. (Men det grundar jag bara på min egen ångestladdade reaktion på tanken att få ett barn med ds.)

Jag tror att du har rätt om stigmatisering; det visar att här ska vi minsann solla ut the misfits...

Eller hur? Jag var inte rädd för att få ett barn med downs syndrom innan jag gjorde kub-testet. Tänkte inte mer på det än på risken att till exempel få ett cp-skadat barn. Men i och med kub blev jag som fixerad vid just tanken på downs syndrom.

Jag har full förståelse för att man kan känna att man inte har möjlighet att ta hand om ett barn med downs syndrom, så tänkte jag ju själv. Men samtidigt tycker jag att lösningen på det snarare vore bättre stöd till föräldrar till barn med ds istället för ett test som leder till att färre barn med ds föds?

Sen tror jag också att man klarar mer än man tror. Och att det kan vara berikande för barn att få ett syskon även (eller kanske snarare särskilt) när syskonet har downs syndrom.