hej ladies! har en fråga om kub test

Jag är 35 och gravid med första barnet så jag är mer i riskzonen än du, men om jag blir gravid igen kommer jag att välja bort kub. Jag fick jättefina siffror, 1 på 80000 tror jag att det var, men tyckte att det var fruktansvärt jobbigt och ångestskapande att gå och vänta på resultatet. Ovissheten gjorde att jag inte vågade "fästa mig" vid tanken på barnet: en eventuell abort skulle göra så ont då. Nu när jag närmar mig bf inser jag att jag skulle ha älskat ett barn med downs syndrom precis lika mycket som ett friskt barn, fast det naturligtvis också hade gjort mig oerhört ledsen över allt vad down syndrom innebär av smärta för både barn och föräldrar (och syskon om det inte är enda barnet). 

Visst är det fantastiskt att vi har alla dessa verktyg för diagnostisering, men på ett större plan är jag rädd att KUB-testet kan bidra till en ökad stigmatisering av människor med downs syndrom. (Men det grundar jag bara på min egen ångestladdade reaktion på tanken att få ett barn med ds.)

Eller hur? Jag var inte rädd för att få ett barn med downs syndrom innan jag gjorde kub-testet. Tänkte inte mer på det än på risken att till exempel få ett cp-skadat barn. Men i och med kub blev jag som fixerad vid just tanken på downs syndrom.

Jag har full förståelse för att man kan känna att man inte har möjlighet att ta hand om ett barn med downs syndrom, så tänkte jag ju själv. Men samtidigt tycker jag att lösningen på det snarare vore bättre stöd till föräldrar till barn med ds istället för ett test som leder till att färre barn med ds föds?

Sen tror jag också att man klarar mer än man tror. Och att det kan vara berikande för barn att få ett syskon även (eller kanske snarare särskilt) när syskonet har downs syndrom.