Tidig vattenavgång vecka 25+6

Hej!

Jag vet varken in eller ut och behöver stöd och information från personer som varit eller är i samma sits. Vaknade natten mot en helt vanlig måndag kl 1 på natten, trodde att jag hade kissat på mig. Söndagen var helt normal, liksom hela graviditeten till vecka 25+6. Jag gick upp för att gå på toaletten, jag kunde inte förstå varför jag var så blöt på trosorna, jag blev helt stel i kroppen. Gick till toaletten, tog av mig pyjamasen för att kissa, mina trosor och byxor var heltblöta. Jag kissade i hopp om att vakna upp från den här konstiga drömmen. När jag stod upp för att torka mig så forsade det ut vatten som jag kunde se med blotta ögat, jag läcker?

Jag väcker min man, älskling (sa jag med gråt i halsen och chockerade röst samt rädsla), älskling det rinner vatten från mig. Han låg och sov jätte djupt och sa ring barnmorska. Jag ringde till förlossningsavd. jag kunde knappt få ut ord. "Jag läcker vatten, det slutar inte rinna jag är bara i vecka 26 om någon dag". Barnmorskan bad mig ta med id kort och komma in nu direkt. Nör jag väl kom fram var barnmorskan ganska lugn och bad mig nya om i toaletten. På väg in forsade det ut vatten genom byxorna och en pöl bildades på golvet. Barnmorskan försökte lugna ner mig då jag kom in i en chock och kunde inte få ut gråt. "Men jag ska inte föda nu det är för tidigt jag vill inte hon är för liten". Där fick jag det konstaterat, mitt vatten har gått och jag kommer föda när som helst. Paniken jag fick vill jag inte gå in i då det väcker för mycket känslor just nu.

Jag fick åka ambulans till ett annat sjukhus där de kan ta emot för tidigt födda barn. Allt känns som en mardröm än idag som jag vill vakna upp ur. Känner mg så maktlös, jag kan helt ärligt säga att jag kan byta ut mitt liv till den här vackra fina prinsessan som ligger i min mage. Kan byta ut mitt liv för att hon ska vara lycklig och glad. Är det här mitt fel?

Det är mitt första barn, fullt frisk i övrigt. Lyckligt gift med min man och är 27 år gammal idag. Det har nu gått 9 dagar sedan vattnet gick. Hon är kvar i magen med ytterst LITE vatten. Någon pöl bredvid henne. Hon sparkar fortfarande och vi kollar hennes hjärta varje dag. Hur ska jag hjälpa den här lilla prinsessan som inte kan rå för att min idiotiska kropp bestämde sig att, av ingen synlig orsak, få mitt vatten att gå? Hur ska jag rädda henne?

De har inte hittat någon typ av infektion eller liknande. Min livmoder ser fin ut, allt ser fint ut. Ändå gick mitt vatten? Tränade aldrig hårt under graviteten, gick promenader 60 min 3 gånger i veckan. Har gått upp 16 kg när vattnet gick. Allt var normalt.

Nu är jag orolig för min prinsessa. Idag är jag i vecka 27+1. Jag och min man tar en dag i taget och jag kommer göra allt för att det här ska gå bra, men jag vet inte hur. Kan ni berätta er historia? Hur gick det för barnet efter födseln? Jag är så rädd, sååå oroligt rädd, för komplikationer. Jag läser och läser, då jag är sängliggande i sjukhuset och kommer vara det ganska länge framöver, och allt jag läser skrämmer mig så otroligt mycket. Jag vet att idag så går det relativt bra för prematur barn men tänk er hur jag känner. Jag känner ett barn som behöver fostervatten för att röra sig. Jag klandrar mig själv som orsakat detta. Ni kommer säkert tänka att det inte är mitt fel, nej absolut inte medveten men något måste ha satte igång detta? Det gör så ont. Tacksam för svar ????