Vi som plussat efter IVF våren 2017

Idag gjorde vi vårt efterlängtade RUL :) Som man väntat på den här dagen. Allt såg jättebra ut :) Bebisen var lite blyg och ville inte direkt ligga så det var lätt för barnmorskan att mäta allt ;) Men efter lite buffande så ändrade den position. Vi sa sen innan att vi inte ville veta kön, det är totalt ointressant för oss utan vi låter oss överraskas vid första fysiska mötet ist :) Nu när storebror kommer hem från kompis ska vi berätta den glada nyheten. Det här som man har kämpat för i så många år - att äntligen kunna meddela att han kommer få ett syskon (om allt går som det ska vill säga..) Åhh jag kan inte sluta le! Och allt känns så jäkla underbart.

En till som varit på rul. Allt såg fint ut men ena tvilli gen var lite mindre så vi följs nog upp ganska snart igen med nytt ul. Ser ut som att vi ska få en liten pojke och en liten flicka :)

Jag fick positivt test i morse, BIM-1, med en halv evighet kvar tills officiell testdag (20/6). 14 dagar efter ovitrelle, så det ska vara på riktigt.

Jag tror att vi är ett ganska stort gäng härifrån som har BF i februari, så jag hoppas att andra ny-plussade också hakar på i denna tråd så att vi kan följas åt.

Jag hade ju inte tänkt testa före det datum kliniken satt, men så gjorde jag ju det ändå. Och nu är jag istället jätteorolig och vill testa varje dag för att se att det verkligen är sant. Beställde just 10 billiga tester, för det känns inte som att jag kan köra CB digital varje dag bara för att lugna mig. Hjälpanes! Nån som känner igen sig? Jag blev tydligen testoman helt plötsligt...

Först vill jag bara varna för långt och deppigt inlägg. Men alltså, redan när vi bestämde oss för att försöka få barn visste vi att det inte skulle gå lätt och att vi skulle behöva hjälp iom min PCOS. Jag lovade mig själv att inte låta mig bli för uppslukad av processen, hålla fötterna på jorden och inte tänka att barn var hela världen utan att det skulle vara en enorm bonus om det väl lyckades och det har gått bra och jag har hållit huvudet kallt. Sen blev jag gravid? och sen dess har jag blivit just den där hispiga människan jag lovade mig själv att inte bli. Jag har pendlat mellan enorm lycka över att jag, jag som längre än jag vågat erkänna för mig själv varit livrädd för att jag aldrig skulle kunna få bli mamma, faktiskt kunde bli gravid. Och mellan en enorm oro för att mista detta lilla liv. Jag har varit så orolig att varenda lilla känning har analyserats och googlats upp och jag har flera nätter legat sömnlös när jag känt något annorlunda och varit rädd för missfall. Jag har haft två ordentliga blödningar, varav en mycket kraftig, och fallit ner i bottenlös förtvivlan och varit övertygad om missfall. Jag har gått omkring med den här oron hela tiden mer eller mindre. Förra veckan kände jag barnet för första gången ordentligt och en enorm glädje spred sig över mig. Jag började våga tro på riktigt att det faktiskt fortfarande lever, att det faktiskt är mitt blivande barn där inne som växer och rör sig. Jag började känna mig lugn och glädja mig över graviditeten igen. Började våga titta på barnvagnar och planera inköp. Tänkte att nu har jag kommit så pass långt i graviditeten att den här oron som förpestar hela graviditeten försvunnit, så där som jag alltid tänkt att det ska vara när man är gravid. Men nu har jag inte känt barnet ordentligt på flera dagar, känner eventuellt det där lilla fladdret någon gång då och då som jag kände innan de mer ordentliga buffarna, men jag vet inte. Plus att jag tidigare i flera veckor har varit orolig för att jag läcker fostervatten då det mer eller mindre jämt kommer ut någon vätska som gör att jag får byta underkläder konstant eller gå med trosskydd och igår när jag hade överansträngt mig så hade det kommit mycket mer vätska än vanligt. Självklart blev jag direkt övertygad om att det var fostervatten igen och att barnet har dött i magen. Och idag på jobbet tyckte jag att jag kände att det rann lite också, plus att jag hade lite ont i livmodern/magen? och jag blir livrädd och klämmer fram en lögn till kollegorna om att jag måste blivit magsjuk och springer hem för jag klarar bara inte av att sitta där på jobbet och vara så orolig. Det hände ingenting hemma såklart, även om det fortfarande är blötare än vanligt i trosorna. Jag ringde min bm som trodde att det bara var vattniga flytningar men hon bokade in mig på ett läkarbesök imorgon så jag skulle slippa oroa mig. Men alltså, vem är den här människan?? Jag har alltid varit den som inte hispar upp sig, som tar det mesta med lugn, som inte sjukar sig från jobbet för ingenting. Jag har tänkt att det inte är hela världen om jag inte kan få några barn, även om det skulle vara väldigt tråkigt så har jag aldrig sett mig som en person vars hela liv hängde på det. Men allt som kretsar i mitt huvud nu är det här lilla barnet i mig, om det fortfarande lever, om det kommer kunna få stanna, om något kommer hända med det? Och jag blir så trött på mig själv, jag orkar inte med mig! Jag vill bara gå i ide och vakna upp i november när det är dags att föda. Jag tror det det är för att det är så nära nu, jag är faktiskt gravid, jag har tagit mig över 12 veckor, jag har genomlidit en massa graviditetssymtom? Att aldrig lyckas bli gravid skulle vara en sak, om än väldigt tråkig, men att vara gravid och bli så glad och att faktiskt våga börja tro på att det kommer hända och sen bara få det bortryckt ifrån sig? det skulle kännas så utomordentligt grymt. Och även om jag nu är i vecka 19 så känns det så långt borta och otroligt att det faktiskt skulle kunna gå hela vägen. Ursäkta detta mastodontinlägg men jag var bara tvungen att få ur mig allt på något sätt.

Tack Popetot och minaimaginärabarn! Jag hade en riktig dipp igår men det känns bättre idag! Läkaren var inte den trevligaste jag stött på, hon ifrågasatte i princip vad jag gjorde där, men undersökningen visade att jag hade väldigt mycket flytningar, mer än normalt, vilket antagligen beror på obalans i underlivet. Så har fått antibiotika utskrivet. Jag fick också se att hjärtat på bebisen slog och att den levde och att det fanns fostervatten. Och imorgon är det dags för RUL och om allt ser bra ut då har jag lovat mig själv att börja slappna av och njuta av graviditeten!

Hakar på här då! Bf 15/2. Är 28 år. Bor i Stockholm.

Testdag i övermorgon men testat positivt i över en vecka, första ivf men med 2,5 års väntan i bagaget. Även gjort två inseminationer utan resultat. Känns som man kan slappna av lite lite nu.. saker kan hända men försöker tänka att jag väntar barn och inte missfall.