• levainuetblogg

    Ofrivilligt barnlös - hur överlever man?

    Hej,

    Jag och min sambo har försökt att få barn i flera år- men utan resultat. Vi håller på med utredning och väntar nu på att bli hänvisade till IVF.

    Min fråga till er som är i samma situation- hur the hell överlever man väntan, stressen och det här med att ständigt slitas mellan hopp och förtvivlan? Jag tycker att jag och min sambo har klarat oss bra hittills, men vi är så sargade av den här situationen att man knappt vet ut eller in längre. Hur vänder man den negativa tankespiralen till att tänka positivt?

    Här är min blogg om att vara ofrivilligt barnlös, titta gärna in där om ni vill veta mer om vår resa:
    nouw.com/levainuet

  • Svar på tråden Ofrivilligt barnlös - hur överlever man?
  • levainuetblogg
    alade skrev 2017-05-14 08:05:38 följande:

    På nåt sätt går det. Det går till och med att må bra, även om jag inte trodde det från början.

    Jag slutade med hormonella preventivmedel när jag var 25 år, för att kroppen skulle vara redo för kids så snart mitt ex var det. 7 år senare sa jag "Jag skaffar barn på egen hand om du inte vill göra det tillsammans. Jag hoppas att du väljer att leva med oss" och han valde att hellre försöka tillsammans. Jag blev gravid på andra försöket och fick sedan missfall. Och sen vlev jag aldrig gravid igen. Vi försökte själva, gick igenom utredning, gjorde några inseminationer (+pergotime) Och slutligen en ivf. Jag har aldrig mått så dåligt i mitt liv. Varje månad var skit, jag hatade alla som var gravida eller hade småbarn, slutade delta på släktmiddagar osv. Grät nästan varje dag.

    Alla kom med välmenande "tips" och förklarade att jag skulle bli gravid om jag bara slutade tänka på det.

    Vår relation höll inte för detta. Inte minst då mitt ex var typ "blir det så blir det" större delen av de åren och jag tänkte på det konstant. Jag ändrade hela mitt liv för att följa vad som ska göra en mer fertil.

    När jag träffade min sambo för drygt två år sedan började vi prata om familj ganska tidigt i dejtandet och det visade sig att han varit med om i princip samma sak (utom missfall). Tillsammans försökte vi på egen hand 1 år innan utredning. Under de månaderna hade jag hopp, men förvånansvärt nog inga krascher vid mens för det. Vi låter oss vara besvikna och ledsna, men låter oss inte älta kring det och det har gett en mer positiv spiral. Utredningen var klar på två läkarbesök och vi har gjort vår första ivf, där vi tyvärr inte fick några befruktade ägg alls (Det gav en krasch!). Nästa drar igång antingen om några dagar eller om en månad.

    Det är 12 år sedan jag slutade med p-ring för att vara redo.


    Jag älskar att du är så ärlig med vilket helvete det faktiskt var (och är)! 

    Har också fått den där "Sluta tänk på det så lossnar det, allt sitter psykiskt" man bara "Eeeeeh nej, är du helt jävla dum i huvudet? Det är inte riktig så det fungerar." (okej, uttrycker mig kanske inte så direkt till personen i fråga, men det är oftast det jag tänker).

    När jag läser din text får jag känslan av att du har accepterat situationen som den är, jag hoppas att jag också kommer dit någon gång.  Jag beklagar att det inte blev några befruktade ägg denna gången, men jag önskar dig ett stort lycka till på resan vidare! <3
  • Axe

    Det tog mig 7 år att blir gravid med min dotter. Barnlöshet är ett vidrigt tillstånd som kan knäcka den starkaste av människa!

    Men det bästa jag någonsin gjort för min egen del var att försöka acceptera att det inte blir några barn alls och att det faktiskt kan vara okej.

    Inte för det hjälpte min fertilitet men jag hade blivit helt galen annars.

    Nu har jag 2 barn!! Så jag vet att man ska inte ge upp men det är värt att försöka acceptera att det kanske inte blir några barn för att inte bli tokig.

  • alade
    levainuetblogg skrev 2017-05-14 10:09:22 följande:

    Jag älskar att du är så ärlig med vilket helvete det faktiskt var (och är)! 

    Har också fått den där "Sluta tänk på det så lossnar det, allt sitter psykiskt" man bara "Eeeeeh nej, är du helt jävla dum i huvudet? Det är inte riktig så det fungerar." (okej, uttrycker mig kanske inte så direkt till personen i fråga, men det är oftast det jag tänker).

    När jag läser din text får jag känslan av att du har accepterat situationen som den är, jag hoppas att jag också kommer dit någon gång.  Jag beklagar att det inte blev några befruktade ägg denna gången, men jag önskar dig ett stort lycka till på resan vidare! <3


    Tack!

    Acceptans är nog precis det jag har hittat och det är skönt. Det innebär inte att jag gett upp, vilket jag nog trodde tidigare att det behövde göra. På ett eller annat sätt ska vi nog få barn i våra liv. :)
  • My102

    Hur överlever man... för mig kommer det dippar ibland, då blir jag är nere och irriterad. Livslusten är som bortblåst. Andra dagar finns tankar på barn långt borta "det kommer aldrig hända" och jag är på något sätt tillfreds med det. Men sen kommer dippen också går det runt. Undviker helst vänner och bekanta med barn. Det gör ont men håller upp en fasad och tänker "alla har vi vår egen resa till ett barn" och så är det ju. Vi har ingen aning om vad andra har gått igenom.

    Jag försöker planera framåt, utan tankar om att det finns barn eller en graviditet med i bildern De närmaste säger "du säkert gravid då" men jag tillåter mig inte att tänka så. Jag planerar livet utan barn i den närmsta framtiden. Det hjälper tror jag.

    Jag tror jag döljer väldigt bra hur jag egentligen mår efter två år av försök. Jag och sambon pratar inte så mycket om det längre (pågår utredning). Det är ett konstaterade att det inte går men att vi inte vet varför. Sjävklart är vi medvetena om hur vi mår i det men vi ältar inte och jag noterar inte varje månad när mensen kommer att "det blev inget nu heller". Vi vet det redan och kramar varann och går vidare.

    Ibland utan anledning kan jag börja gråta. Inte sådär hulkandes, sitta i duschen gråt, även om det har förekommer tidigare. Utan det bara rinner utan att jag gör en min. När jag ska sova eller när jag kör bil. Ingen på arbete vet vad jag går igenom, några vänner men alla är positiva och förstår inte.

    Vi försöker leva igenom det helt enkelt utan att det förstör oss totalt. Jag vägrar låta det infektera min totala närvaro. Kanske är det därför det onda är så djupt begravt. Som bortdomnad.

  • Kelsson1

    Tänkte dela med mig av en solskenshistoria
    Vi var ofrivilligt barnlösa i 8 långa år.
    De första 6 åren syntes inget plus till utan mensen kom obönhörligen varje månad, ibland några dagar sent så att hoppet hann tändas men inget plus och sedan kom blödningen igång.
    Det var ren tortyr!
    Ett tag levde vi bara för barnverkstad och det tärde på oss båda.
    Vi genomgick utredning som inte visade fel på någon av oss men på grund av att jag var rejält överviktig kunde vi inte få hjälp via landstinget och hade inte råd med privata försök.
    Jag började ta tag i vikten och sedan bestämde vi oss för att ha sex för att vi tyckte om det inte bara för att försöka få barn som ändå inte lyckades.
    Var fortfarande deprimerande varje månad när mensen kom men relationen överlevde.
    Jag lyckades gå ner i vikt!
    Sedan efter 6 år var mensen sen och vi fick för första gången positivt på graviditetstest! Vilken lycka, går inte att beskriva!
    Men tyvärr var lyckan inte långvarig, efter 3 dagar fick jag tidigt missfall!
    Trodde inte att jag skulle överleva den sorgen.
    Men på något vis fortsatte livet.
    Sedan fick vi börja med IVF och efter första försöket fick vi positivt på stickan igen men även den gången slutade det med missfall.
    De två efterföljande frysföröken gav båda negativt.
    Andra färskförsöket gav oss vår älskade dotter efter 8 långa år!
    Sedan hade vi två embryon i frysen och den sista av de gav vår son!
    Hade aldrig trott att det var möjligt men har två friska barn idag.
    Det som gjorde att jag överlevde var att jag tillät mig själv att bli ledsen för motgångarna och grät bittra tårar.
    Då orkade jag torka tårarna och fortsätta kämpa vidare tills det var dags för nästa nederlag och dags att gråta igen.
    Jag hoppas att ni till slut får ert efterlängtade barn och önskar er lycka till!

  • levainuetblogg
    My102 skrev 2017-05-15 01:47:36 följande:

    Hur överlever man... för mig kommer det dippar ibland, då blir jag är nere och irriterad. Livslusten är som bortblåst. Andra dagar finns tankar på barn långt borta "det kommer aldrig hända" och jag är på något sätt tillfreds med det. Men sen kommer dippen också går det runt. Undviker helst vänner och bekanta med barn. Det gör ont men håller upp en fasad och tänker "alla har vi vår egen resa till ett barn" och så är det ju. Vi har ingen aning om vad andra har gått igenom.

    Jag försöker planera framåt, utan tankar om att det finns barn eller en graviditet med i bildern De närmaste säger "du säkert gravid då" men jag tillåter mig inte att tänka så. Jag planerar livet utan barn i den närmsta framtiden. Det hjälper tror jag.

    Jag tror jag döljer väldigt bra hur jag egentligen mår efter två år av försök. Jag och sambon pratar inte så mycket om det längre (pågår utredning). Det är ett konstaterade att det inte går men att vi inte vet varför. Sjävklart är vi medvetena om hur vi mår i det men vi ältar inte och jag noterar inte varje månad när mensen kommer att "det blev inget nu heller". Vi vet det redan och kramar varann och går vidare.

    Ibland utan anledning kan jag börja gråta. Inte sådär hulkandes, sitta i duschen gråt, även om det har förekommer tidigare. Utan det bara rinner utan att jag gör en min. När jag ska sova eller när jag kör bil. Ingen på arbete vet vad jag går igenom, några vänner men alla är positiva och förstår inte.

    Vi försöker leva igenom det helt enkelt utan att det förstör oss totalt. Jag vägrar låta det infektera min totala närvaro. Kanske är det därför det onda är så djupt begravt. Som bortdomnad.


    Jag har också tänkt tanken att försöka planera utan barn- boka den där resan nu men som först är om ett halvår, eller söka det där jobbet jag vill ha utan att tänka "men om jag blir gravid snart så är det ju dumt att börja på nytt jobb" osv.

    Tänker att jag också borde komma till det där stadiet att det är så det är, och inte låta livet påverkas för mycket, men det är svårt. Just nu befinner vi i oss ett typ av vänteläge- och det är väldigt frustrerande.

    Jag tycker att du har en mycket sund inställning! Önskar dig stort lycka till vidare på din resa.
  • levainuetblogg
    Kelsson1 skrev 2017-05-15 06:57:32 följande:

    Tänkte dela med mig av en solskenshistoria
    Vi var ofrivilligt barnlösa i 8 långa år.
    De första 6 åren syntes inget plus till utan mensen kom obönhörligen varje månad, ibland några dagar sent så att hoppet hann tändas men inget plus och sedan kom blödningen igång.
    Det var ren tortyr!
    Ett tag levde vi bara för barnverkstad och det tärde på oss båda.
    Vi genomgick utredning som inte visade fel på någon av oss men på grund av att jag var rejält överviktig kunde vi inte få hjälp via landstinget och hade inte råd med privata försök.
    Jag började ta tag i vikten och sedan bestämde vi oss för att ha sex för att vi tyckte om det inte bara för att försöka få barn som ändå inte lyckades.
    Var fortfarande deprimerande varje månad när mensen kom men relationen överlevde.
    Jag lyckades gå ner i vikt!
    Sedan efter 6 år var mensen sen och vi fick för första gången positivt på graviditetstest! Vilken lycka, går inte att beskriva!
    Men tyvärr var lyckan inte långvarig, efter 3 dagar fick jag tidigt missfall!
    Trodde inte att jag skulle överleva den sorgen.
    Men på något vis fortsatte livet.
    Sedan fick vi börja med IVF och efter första försöket fick vi positivt på stickan igen men även den gången slutade det med missfall.
    De två efterföljande frysföröken gav båda negativt.
    Andra färskförsöket gav oss vår älskade dotter efter 8 långa år!
    Sedan hade vi två embryon i frysen och den sista av de gav vår son!
    Hade aldrig trott att det var möjligt men har två friska barn idag.
    Det som gjorde att jag överlevde var att jag tillät mig själv att bli ledsen för motgångarna och grät bittra tårar.
    Då orkade jag torka tårarna och fortsätta kämpa vidare tills det var dags för nästa nederlag och dags att gråta igen.
    Jag hoppas att ni till slut får ert efterlängtade barn och önskar er lycka till!


    Så kul att höra att det slutade lyckligt för er tillslut! :) det är väldigt skönt att höra solskenshistorier- det finns hopp!
  • Theryd87
    levainuetblogg skrev 2017-05-14 09:38:12 följande:
    Men åh, beklagar - jag sänder massa styrkekramar härifrån! 

    Jag är så enig med dig att väntan är värst,  många gånger känns det nästan som ett hån. Man bara"Oookej, så det här är straffet för att man inte (tydligen) kan bli gravid på egen hand " - och så gråter man några timmar och tycker synd om sig själv..

    Vi har inte varit så öppna med vår situation för andra, det har varit ett fåtal av mina vänner som har vetat hur det har legat till, men vi berättade först för vår familj för ca en månad sen. Vi har också varit tillsammans i 10 år, är snart 30 - men de hade inte alls trott att vi försökte skaffa barn, de trodde att vi hade fullt fokus på karriär och tjäna pengar. Men det var skönt att ha berättat, nu vet dem :)

    Önskar dig stort lycka till vidare, jag håller tummarna för att det inte är allt för lång väntan tills nästa försök! :)
    Tack <3

    Visst känns det som ett hån, alla andra kan försöka varenda jäkla månad, men en annan styrs av köer, hormoner, försök och som nu till sommaren, semester... Jag har varit så fruktansvärt arg också, arg på min kropp, på min mamma (utan anledning), på läkare som bara kollar ett problem och inte helheten (har två autoimmuna sjukdomar som ställer till det i barnlösheten och sen pcos som är den stora boven, ingen mens, ingen äl...) Nu har jag lyckats släppa ilskan och kan fokusera på att göra det jag kan för att må bra, mitt äktenskap och mitt jobb.
    Det är skönare när de närmsta vet så man iaf slipper frågor från dem. När andra utomstående frågar kan man alltid skylla på nåt annat om man inte vill berätta.

    Detsamma, både med alla försök och att ni inte behöver vänta i en evighet =)
  • livetpågårnu

    Hur överlever man? När jag var i allt detta så trodde jag inte att jag skulle överleva! Har aldrig mått så dåligt i hela mitt liv. Att ständigt slitas mellan hopp och total förtvivlan. MEN man överlever, ser lite glimtar här och där som ger lite styrka!
    På 1 år gjorde vi 4 ivf behandlingar, 5 insättningar då vi hade i frysen efter en av omgångarna. Så många smällar, men man klarar det - Man överlever!

Svar på tråden Ofrivilligt barnlös - hur överlever man?