levainuetblogg skrev 2017-05-14 09:38:12 följande:
Men åh, beklagar - jag sänder massa styrkekramar härifrån!
Jag är så enig med dig att väntan är värst, många gånger känns det nästan som ett hån. Man bara"Oookej, så det här är straffet för att man inte (tydligen) kan bli gravid på egen hand " - och så gråter man några timmar och tycker synd om sig själv..
Vi har inte varit så öppna med vår situation för andra, det har varit ett fåtal av mina vänner som har vetat hur det har legat till, men vi berättade först för vår familj för ca en månad sen. Vi har också varit tillsammans i 10 år, är snart 30 - men de hade inte alls trott att vi försökte skaffa barn, de trodde att vi hade fullt fokus på karriär och tjäna pengar. Men det var skönt att ha berättat, nu vet dem :)
Önskar dig stort lycka till vidare, jag håller tummarna för att det inte är allt för lång väntan tills nästa försök! :)
Tack <3
Visst känns det som ett hån, alla andra kan försöka varenda jäkla månad, men en annan styrs av köer, hormoner, försök och som nu till sommaren, semester... Jag har varit så fruktansvärt arg också, arg på min kropp, på min mamma (utan anledning), på läkare som bara kollar ett problem och inte helheten (har två autoimmuna sjukdomar som ställer till det i barnlösheten och sen pcos som är den stora boven, ingen mens, ingen äl...) Nu har jag lyckats släppa ilskan och kan fokusera på att göra det jag kan för att må bra, mitt äktenskap och mitt jobb.
Det är skönare när de närmsta vet så man iaf slipper frågor från dem. När andra utomstående frågar kan man alltid skylla på nåt annat om man inte vill berätta.
Detsamma, både med alla försök och att ni inte behöver vänta i en evighet =)