aijs

Äldre 31 May 16:21

21 svar

Gravid efter missfall, kan inte glädjas alls.

Hejsan!

Om man ska ta allt från början så fick jag och min sambo ett uteblivet missfall i v14 tidigare i februari. Åkte in för att kolla efter en stor blödning för att se att hjärtat inte slog längre. Jag tog missfallet ganska hårt och har tänkt att det inte skulle kännas helt bra om man inte fick en andra chans.
Vi är nu gravida igen, v5 idag, och beräknar ett litet tillskott i februari -18.Vi har nu vår andra chans, som vi båda velat ha, men jag kan inte glädjas överhuvudtaget. Vill så gärna vara lika glad som första gången men vill inte ta ut någonting i förskott. Går i princip och väntar på att få en blödning och att det inte kommer bli något barn den här gången heller. Försöker inte vara en pessimist utan är en realist, det är ju trots allt den enda erfarenheten jag har.
Kommer säkert be om tidigt ultraljud men det finns en rädsla om att jag kommer få se exakt samma sak, alltså inge hjärtslag.

Vill mest höra om det är någon som delar/delat min erfarenhet och känsla. Hur ni har hanterat en graviditet efter ett missfall.
Tacksam för svar

Måne09

Äldre 31 May 16:28

#1

Jag fick mf i nov förra året, blev gravid strax efter. är nu i v 23. Hoppas det går bra för dig med, men förstår din oro. Jag var likadan fram tills v 18-19 ungefär. det enda jag ångrar nu är att jag gick runt och väntade på ännu ett mf... Jag väntar inget mf, jag väntar ju ett barn :) Grattis till din graviditet!

aijs

Äldre 31 May 16:32

#2

Måne09 skrev 2017-05-31 16:28:36 följande:

Jag fick mf i nov förra året, blev gravid strax efter. är nu i v 23. Hoppas det går bra för dig med, men förstår din oro. Jag var likadan fram tills v 18-19 ungefär. det enda jag ångrar nu är att jag gick runt och väntade på ännu ett mf... Jag väntar inget mf, jag väntar ju ett barn :) Grattis till din graviditet!

Hoppas att det blir likadant för mig med :) ville eller fick du göra något tidigt ultraljud, var det något som var aktuellt för dig?

Molly57

Äldre 31 May 16:36

#3

Förstår din känsla! Fick själv missfall i vecka 11 (första barnet) och blev gravid ett par månader efter det igen, och hade svårt att glädjas som i början men det kan gå jättebra! Har nu en dotter, Ta en dag i taget och ge dig själv tid, ett missfall är en jobbig och traumatisk händelse och det kan ta tid att smälta och känna sig stark igen. Önskar er all lycka!

aijs

Äldre 31 May 16:42

#4

Molly57 skrev 2017-05-31 16:36:38 följande:

Förstår din känsla! Fick själv missfall i vecka 11 (första barnet) och blev gravid ett par månader efter det igen, och hade svårt att glädjas som i början men det kan gå jättebra! Har nu en dotter, Ta en dag i taget och ge dig själv tid, ett missfall är en jobbig och traumatisk händelse och det kan ta tid att smälta och känna sig stark igen. Önskar er all lycka!

Tack, ska försöka göra det! Känns bra att höra att det har gått bra för andra som varit i samma situation :)

LFF

Äldre 31 May 16:58

#5

Här kommer min historia:

Vi började försöka 2008. Fick ett plus hyfsat fort och tänkte "Det här var ju en baggis". Förväntan var enorm. Tittade på barnvagnar och allt annat man kan tänkas behöva. V12 berättade vi för pappa och mina morföräldrar (mamma visste från plusset). Två dagar senare kom smärtan och störtblödningen. Åkte in till gynakuten som först tvivlade på att jag ens varit gravid då jag tydligen rensat väldigt bra på de timmar som gått sen jag började blöda. Man upptäckte ett stort myom och när jag frågade läkaren om det gick att ta bort på en gång fick jag svaret "Då måste vi ta bort hela paketet". Förtvivlan var total.

Ett år senare hade jag iaf fått ta bort myomet, utan att ta bort "hela paketet". Ytterligare 6 månader senare fick jag ok att börja igen. Då var vi inne i början av 2010. Det dröjde till nästan mitten av maj 2011 innan nästa plus kom. Åter igen förväntan men inte lika stor som nästan 3 år tidigare eftersom vi visste att det kunde gå åt skogen. Gjorde KUB-ul i v12-13 och fick se en perfekt liten filur... som dött i v9... Åter igen åt helvete... Denna gång höll det på att ta knäcken på oss och vår relation.

Under vintern/våren 2012 var jag i kontakt med en gynekolog då jag tyckte att min mens var konstig. Berättade om mina två missfall och att det gått väldigt lång tid mellan varje plus så han visste att jag ville ha barn. Fick några tabletter att ta för att hjälpa till att få bort gamla slemhinnerester vid mens. Han tyckte att han såg en polyp och jag fick en remiss för att skölja ur livmodern och ta bort polypen. Det han inte sa var att han skrivit med att de skulle spola äggledarna också. När vi träffades sista gången sa han att jag skulle ringa direkt när jag plussade nästa gång.

Mars 2013. Skulle på mormors födelsedagskalas. Mensen var en vecka sen. Tog ett test och plussade. Rädslan var total. Ringde gynekologen och fick tid en månad senare för ultraljud. Kom dit och fick veta att jodå, du är gravid. Det är tvillingar! En kombination av chock, rädsla, förväntan och lycka. Värst var rädslan. Första milstolpen var KUB-en. Puh, båda levde och allt såg fint ut. Rädslan fortsatte. Nästa milstolpe var RUL. Allt såg fint ut, de levde om som små rövare. Rädslan fortsatte men nu började jag tro på att det kanske skulle gå vägen denna gång. Fördelen med att vänta tvillingar är att man får minst två ultraljud till. De höll mig uppe och det positiva började få grepp om rädslan.

Till slut kom det två fina bebisar i november 2013, två veckor efter min 37-års dag. De är nu två härliga 3,5-åringar. Vägen till levande barn var lång och jävlig.

Pilotta

Äldre 31 May 17:00

#6

Lider med dig. Vi har haft 6 missfall varav en är IVF De brukar dö i vecka 7 ca, några gånger har vi inte fått reda på det förrän i vecka elva vid UL dock eftersom min kropp oftast är väldigt gravid och vägrar acceptera det. Nu är jag 45 år och vi sökte hjälp utomlands eftersom statliga sjukvården i Sverige inte ville ge oss någon större hjälp när vi sökte var jag 39 år då de inte hitta något fel. Vi har använt donerade ägg. Jag/vi är och tänker precis som du och har inte tagit ut något i förskott, vilket kan kännas trist men det är ett sätt att skydda sig själv mot smärta, inget konstigt. Denna gången har det dock gått bra och Bf är beräknad till 28 juli ???? så det är faktiskt bara de senaste veckorna som vi börjat glädjas åt det. Däremot har vi följt läkarnas råd om att inte tänka negativt alls, inte titta eller göra saker som gör en ledsen tex nyheter saker på Fb osv, vi fick inte bråka utan saker ska ignoreras tills man kommit förbi de första fem månaderna. Låtsas som ingenting tills tex KUB test var gjord då började hoppet att finnas en liten aning. Det är som Tingeling säger think happy thoughts, fast på allt annat som inte har med bebis att göra. Vi har också valt att göra allt nu i slutet så vi fixar allt bebis behöver i sista skedet, även föräldrakurs och studiebesök på BB osv. Vi har också varit stränga mot omgivningen som accepterat att grattis kan de säga till oss i slutet eller när den kommit. Allt från våra chefer till bästa vänner och in sambos barn har köpt det eftersom jag varit öppen med varför, fast jag vill inte att någon ska tycka synd om mig, jag har också hållt det hemligt väldigt länge innan jag berättat utanför familjen. Så du det är inget konstigt att vara realist det kan gå vägen ändå med glada tankar och roliga saker ????

Molly57

Äldre 31 May 17:00

#7

Ja det går oftast jättebra! Men det är klart att man kan ha kvar oron och svårt att glädja sig på samma sätt när man redan haft ett missfall, men försök! Ta det lugnt och tänk inte så mycket, låt veckorna gå, och ge dig själv tid att läka i själ och hjärta. All lycka! Kramar!

aijs

Äldre 31 May 17:13

#8

LFF skrev 2017-05-31 16:58:37 följande:

Här kommer min historia:

Vi började försöka 2008. Fick ett plus hyfsat fort och tänkte "Det här var ju en baggis". Förväntan var enorm. Tittade på barnvagnar och allt annat man kan tänkas behöva. V12 berättade vi för pappa och mina morföräldrar (mamma visste från plusset). Två dagar senare kom smärtan och störtblödningen. Åkte in till gynakuten som först tvivlade på att jag ens varit gravid då jag tydligen rensat väldigt bra på de timmar som gått sen jag började blöda. Man upptäckte ett stort myom och när jag frågade läkaren om det gick att ta bort på en gång fick jag svaret "Då måste vi ta bort hela paketet". Förtvivlan var total.

Ett år senare hade jag iaf fått ta bort myomet, utan att ta bort "hela paketet". Ytterligare 6 månader senare fick jag ok att börja igen. Då var vi inne i början av 2010. Det dröjde till nästan mitten av maj 2011 innan nästa plus kom. Åter igen förväntan men inte lika stor som nästan 3 år tidigare eftersom vi visste att det kunde gå åt skogen. Gjorde KUB-ul i v12-13 och fick se en perfekt liten filur... som dött i v9... Åter igen åt helvete... Denna gång höll det på att ta knäcken på oss och vår relation.

Under vintern/våren 2012 var jag i kontakt med en gynekolog då jag tyckte att min mens var konstig. Berättade om mina två missfall och att det gått väldigt lång tid mellan varje plus så han visste att jag ville ha barn. Fick några tabletter att ta för att hjälpa till att få bort gamla slemhinnerester vid mens. Han tyckte att han såg en polyp och jag fick en remiss för att skölja ur livmodern och ta bort polypen. Det han inte sa var att han skrivit med att de skulle spola äggledarna också. När vi träffades sista gången sa han att jag skulle ringa direkt när jag plussade nästa gång.

Mars 2013. Skulle på mormors födelsedagskalas. Mensen var en vecka sen. Tog ett test och plussade. Rädslan var total. Ringde gynekologen och fick tid en månad senare för ultraljud. Kom dit och fick veta att jodå, du är gravid. Det är tvillingar! En kombination av chock, rädsla, förväntan och lycka. Värst var rädslan. Första milstolpen var KUB-en. Puh, båda levde och allt såg fint ut. Rädslan fortsatte. Nästa milstolpe var RUL. Allt såg fint ut, de levde om som små rövare. Rädslan fortsatte men nu började jag tro på att det kanske skulle gå vägen denna gång. Fördelen med att vänta tvillingar är att man får minst två ultraljud till. De höll mig uppe och det positiva började få grepp om rädslan.

Till slut kom det två fina bebisar i november 2013, två veckor efter min 37-års dag. De är nu två härliga 3,5-åringar. Vägen till levande barn var lång och jävlig.

Vad kul att det löste sig för dig, min första tanke är hur stark du måste ha varit genom allt! Man hade aldrig kunnat föreställa sig hur svårt och jobbigt, både fysiskt och psykiskt, det är att skaffa barn.

Måne09

Äldre 31 May 17:23

#9

aijs skrev 2017-05-31 16:32:44 följande:

Hoppas att det blir likadant för mig med :) ville eller fick du göra något tidigt ultraljud, var det något som var aktuellt för dig?

Ja, jag lyckades tjata till mig ett vul i v 10 ungefär. hjälpte en del :)

aijs

Äldre 31 May 17:28

#10

Pilotta skrev 2017-05-31 17:00:27 följande:

Lider med dig. Vi har haft 6 missfall varav en är IVF De brukar dö i vecka 7 ca, några gånger har vi inte fått reda på det förrän i vecka elva vid UL dock eftersom min kropp oftast är väldigt gravid och vägrar acceptera det. Nu är jag 45 år och vi sökte hjälp utomlands eftersom statliga sjukvården i Sverige inte ville ge oss någon större hjälp när vi sökte var jag 39 år då de inte hitta något fel. Vi har använt donerade ägg. Jag/vi är och tänker precis som du och har inte tagit ut något i förskott, vilket kan kännas trist men det är ett sätt att skydda sig själv mot smärta, inget konstigt. Denna gången har det dock gått bra och Bf är beräknad till 28 juli ???? så det är faktiskt bara de senaste veckorna som vi börjat glädjas åt det. Däremot har vi följt läkarnas råd om att inte tänka negativt alls, inte titta eller göra saker som gör en ledsen tex nyheter saker på Fb osv, vi fick inte bråka utan saker ska ignoreras tills man kommit förbi de första fem månaderna. Låtsas som ingenting tills tex KUB test var gjord då började hoppet att finnas en liten aning. Det är som Tingeling säger think happy thoughts, fast på allt annat som inte har med bebis att göra. Vi har också valt att göra allt nu i slutet så vi fixar allt bebis behöver i sista skedet, även föräldrakurs och studiebesök på BB osv. Vi har också varit stränga mot omgivningen som accepterat att grattis kan de säga till oss i slutet eller när den kommit. Allt från våra chefer till bästa vänner och in sambos barn har köpt det eftersom jag varit öppen med varför, fast jag vill inte att någon ska tycka synd om mig, jag har också hållt det hemligt väldigt länge innan jag berättat utanför familjen. Så du det är inget konstigt att vara realist det kan gå vägen ändå med glada tankar och roliga saker ????

Blir så glad av att höra hur bra det går för andra. Och så kul att det äntligen går vägen för er! Ska försöka ha lite glada tankar, allt blir förhoppningsvis bättre för varje vecka som går. Har samma tankar, att man kollar på allt nödvändigt när det närmar sig, glad att vi inte köpte något förra gången. Fick dock en body av en vän och minns hur jobbigt det var att lägga undan den lilla ena saken.

Gravid efter missfall, kan inte glädjas alls.

INNEHÅLL