Gravid efter missfall, kan inte glädjas alls.

Tack så mycket

Jag har aldrig haft missfall (hoppas jag slipper) men är gravid (v9) efter många års försök själva och med assisterad befruktning. Under alla dessa år har jag periodvis känt att jag inte kommer överleva. Att sorgen är så stor att jag aldrig kommer bli glad. Nu när vi äntligen blev gravida trodde jag att vi skulle känna eufori och att sorgen oftivillig barnlöshet ger skulle föravinna. Men inte alls. Jag har otroligt svårt att relatera till graviditeten eller att den överhuvudtaget berör mig. I v 5-6 fick jag dessutom en blödning som avstannade efter några dagar. Vid graviditetsultaljudey på fertilitetskliniken såg vi ett hjärta slå. Men ändå. Ingen eufori bara oro.

Har ni haft svårt att bli gravida också? Om inte är det otroligt bra tecken att ni faktiskt kan bli gravida. Låt dig själv ta tid denna graviditet. Det kanske faktiskt är okej att inte känna den där euforin? Utan bara vara försiktigt positiv (eller negativ) och ta en dag i taget? Du kan ändå inte påverka utfallet om du är glad eller orolig. Att få upprepade missfall, alltså 3 st är ovanligt. Får man det kan man göra utredning. Kanske det kan skänka lite hopp att om ni får missfall igen och igen får ni läkarhjälp? Ta hand om dig och låt dig själv vara orolig. Du är inte ensam med oron. Jag är sjukt orolig och knappt glad.

Vilken tur :)

Vi har inte haft det så svårt, barnmorskan sa det efter vi fick tabletter för missfallet att det var tur med tanke på omständigheterna. Vi vet ju iaf att vi kan bli gravida, och kan hålla med henne, det är skönt att ha den vetskapen. 

Kan tycka att det är skönt att vara orolig ibland, betyder att man känner någon känsla iaf. Du får ta hand om dig själv, hoppas det går bra för er resten av tiden!! 

Har fött barn tidigare och därefter haft tre missfall, är nu gravid med bara några veckor kvar till BF. Jag kunde inte glädjas alls första veckorna denna graviditet och var rädd för att det skulle komma blod varje gång jag gick på toaletten. Det var nog först när jag kommit förbi v.20-25 som jag lugnade ner mig och kunde slappna av i att allt troligtvis kommer att gå bra, och även om det inte gör det så kommer vi att ta oss igenom det också.

Jag har denna graviditet varit mer försiktig med vad jag äter, hur jag anstränger kroppen, hur jag stressar och hur jag sover. Jag skrev inte in mig på MVC förrän i v.14 eftersom jag ville undvika att behöva höra av mig och avboka besök vid ev. missfall. Jag gjorde inget tidigt ultraljud eller andra undersökningar, bara rutinultraljudet. Ville inte att barnet skulle analyseras innan det var någorlunda färdigutvecklat. Jag är övertygad om att det hade skapat mer oro och stress i onödan, och abort skulle aldrig ha varit något alternativ för oss. Hade vi fått besked om att allt var bra skulle vi inte litat på det eftersom det var så tidigt, och skulle något varit avvikande hade ju även det skapat oro såklart. Så vi struntade i det. Vi berättade tidigt om graviditeten för släktingar och vänner, för att de skulle förstå varför vi kanske skulle dra oss undan om vi skulle få missfall igen.
 
Den här graviditeten har jag nog under större delen förväntat mig att få gå igenom ett till missfall, men förlikat mig med att jag inte kan göra något för att förhindra det, förutom att försöka leva så hälsosamt som det är rimligt att göra. Däremot nu mot slutet av graviditeten känner jag mycket glädje och förväntan inför förlossningen och att få träffa barnet som är på väg. Jag är också mycket mer fascinerad idag över att det ens är möjligt att de flesta graviditeter resulterar i välmående barn! Vi började förbereda hemma runt v.30 och nu är det mesta färdigt. Det finns ju inga garantier att barnet klarar sig från sjukdom och död varken i magen, under förlossningen eller därefter, och det är egentligen bara att gilla läget. Den oron är en del av att vara förälder som kanske inte är så rolig, men som man ändå inte slipper undan. 

Av missfallen har jag ändå lärt mig en del bra saker, som t.ex. att livet inte blir som man förväntar sig och att vår sorg i samband med missfallen till stor del handlade om just förlusten av vår planerade framtida tillvaro, och inte bara av barnen i magen. Vi har lärt oss mer att uppskatta det vi har och inte må dåligt över vad vi saknar. Jag har också börjat prata mer öppet om missfall och insett att väldigt många gått igenom det men att det verkar vara ganska tabubelagt att nämna, något som borde förändras. På något märkligt vis har de små barnen vi fick se fram emot att träffa under en kort tid förändrat oss ganska mycket som föräldrar och människor till det bättre och därför är jag såhär i efterhand också tacksam att jag fått vara med om de erfarenheterna även om allt när det hände var väldigt jobbigt. 

Hoppas att ni kommer att få uppleva en fin graviditet nu och att du kommer att kunna släppa din oro och få viktiga insikter av du ska av det du har gått igenom och ska gå igenom. Våga vara glad och förväntansfull när du kan välja, även om det innebär en risk att smärtan blir större om det inte går vägen. Smärta och lidande är tyvärr också en del av att vara människa. Om det blir ett till missfall så kommer ni att klara av att gå igenom det, men troligtvis så kommer det inte att hända. Ta kontakt med t.ex. en kurator eller terapeut om du tror att det kan hjälpa dig att prata med någon om dina känslor kring graviditeten. Låt din sambo veta hur du mår och var goa mot varandra. :)

Åh jag känner så väl igen mig i dina känslor  i januari förra året började jag och min sambo försöka få barn (jag har två sen innan, han inga), blev gravid på andra försöket men började blöda en vecka senare...mf. Tre försök efter det blev vi gravida igen och såg hjärtat slå 7+3 och sen på KUB fick vi se det hemska att hjärtat stannat bara ett par dagar innan...förkrossade. Sen följde tre månader med komplikationer och operationer...allt som gick fel gjorde det kändes det som. Så det var svårt att gå vidare och börja läka, sorgen var SÅ tung...hade kanske gått lättare om man kunde börja försöka rätt fort igen. Sen gick vi på privat utredning och hittade lite fel, fick hormonbehandlingar då min cykel var knas och även stödmediciner jag skulle ta om jag blev gravid...inget hände. Vi bokade in IVF för start i april (är 40 år så tiden rann iväg från oss kände vi), men på sista försöket utan några hormoner blev jag spontant gravid igen! Hade galet svårt att vara så lycklig som gången innan och var så nervös inför första UL som var v 8+1, vill inte göra för tidiga UL heller då man lätt kan missa hjärtslagen och det hade gett mig panik, i v 8+ ska man se dem tydligt. Och man såg dem! Jag grät av lycka....
Inför nästa UL som var 10+1 hade jag hört hjärtat med min doppler hemma, så var något lugnare då, liten hade växt som den skulle och viftade och sparkade hej vilt! Nu hör jag hjärtat några sekunder varje morgon och i morgon ska jag på UL igen, v 12+2 (samma dag som vår lilla beräknades ha dött sist) så det är en stor dag att komma förbi...nästa steg blir 12+6 som var den dag vi var på när det upptäcktes...börjar först nu våga hoppas och tro mer på vår lilla, att det kanske är vår tur nu. 

Jag önskar dig all lycka till och att det ser fint ut på första VUL när ni gör det 

Vad glad jag blir av att se att ni är gravida! GRATTIS! Vi har hängt ihop i nån tråd innan vet jag. Och jag tror det är så man känner om man antingen haft svårt att bli gravid eller haft förlust av något slag. Och det är ok och förmodligen helt naturligt att vi känner så här. Vi har ju både haft otur och att det sen efter det tog lång tid...så jag vet hur båda delarna känns även om många andra hållt på ÄNNU längre än oss med. Men jag försöker tänka en dag i taget, att just idag är jag gravid och kan njuta av det, morgondagen vet jag ännu ingenting om. Först nu när jag är 12+ börjar jag våga tänkte liiiite längre fram, men vet ju med att v 12 för oss inte ör magisk längre...sist dog den lilla på den säkra sidan, så då blir det inte lika enkelt denna gången...men har ändå så smått börjat berätta för omvärlden, det ger oss hopp på nåt sätt att själva våga känna lite mer glädje. Hoppas det vänder efter RUL och att glädjen så sakta tar över oron....

Känner detsamma. Har 3 upprepade MF i bagaget. Och är nu gravid i v.9, det är rekord hittills. Det är väldigt svårt att glädjas.. Men jag försöker följa bebisens utveckling och drömma om bebisen, för det gör mig gladare. Skulle det bli ett MF nu igen så kommer jag bryta ihop oavsett om jag intalat mig själv att det skulle bli ett MF eller om jag glatt mig åt bebisen tänker jag.. Lycka till med din graviditet.

Hej TS! Jag har liknande erfarenhet, min första graviditet slutade i MA i vecka 13, upptäckes vid UL. Jag fick depression. Året därpå blev jag gravid igen men jag kunde inte glädjas alls under hela graviditeten, trots att den graviditeten gick bra.
Jag gömde magen så länge jag kunde, berättade inte för kompisar om graviditeten förrän det började bli uppenbart efter vecka 25.

I efterhand har jag förstått att det var mitt sätt att skydda mig och bebisen, att känna så som jag gjorde. Jag var så mån om att göra allt annorlunda mot första graviditeten att jag inte ens tillät mig att känna likadant som då.

Jag fattar att det inte låter hoppingivande att inte kunna glädjas under en hel graviditet men anledningen att jag berättar det är för att det kan vara bra att veta att DET ÄR OKEJ att inte kunna känna glädje och DET ÄR OKEJ att vara rädd och ledsen. Omgivningen kan vara väldigt skuldbeläggande om man inte beter sig som alla tycker att man "borde" under en graviditet, men hur man känner har inget att göra med ens karaktär eller att man inte "försöker" tillräckligt.

Du hittar ett sätt att hantera din nya graviditet. Om du har Instagram rekommenderar jag kontot Ihadamiscarriage som postar berättelser om missfall och graviditet efter missfall. Jag fann mycket tröst i att läsa där på grund av igenkänningen som blev en bekräftelse på att mina känslor var normala.

Jag blir också glad att se dig här! Håller mina tummar att det går bra nu för dig och bebisen. Min också och alla andra också så klart. Man ska inte jämföra sorg. Sorg är väldigt individuell. Man kan alltid tänka att någon annan har det värre och få dåligt samvete. Men det är bara dumt. Var och en har rätt till sin sorg! Att uppleva förlust, ofrivillig barnlöshet, missfall eller något annat kan vara väldigt traumatiskt och det är okej att reagera och vara ledsen. Ledsamt med så sent missfall. Hoppas verkligen att det går vägen nu. Du har nog rätt att det inte är så konstigt att vi känner så här. Vi kan bara ta en dag i taget. Vi har ju ändå alla som är här haft orrolig tur som ka bli gravida, med eller utan hjälp. Så tacksam är jag ju ändå. Att vi kan bli gravida med läkarhjälp är ett mirakel. Ännu en gång - stort lycka till!

Jag fick ett MA/MF i slutet på februari. Oplanerad graviditet, men det höll på att krossa mig totalt när jag fick veta att den var död. Upptäcktes i v 8+3, då hade den stannat v 6+0. 
Är gravid nu igen. Var inne på VUL i vecka 5+5, men då var den för liten för att kunna se mer än att den fanns där. Inne en vecka senare och då fanns det, kors i taket, ett litet hjärta som slog. Jag hade avtagande gravsymtom och var helt säker på att det var ytterligare ett MA, och det var inga problem att få komma in på VUL.
Men jag har svårt att glädjas åt det. Jag går bara och väntar på att jag ska få ett nytt missfall. Är i vecka 8+2 idag. Fick igår någon konstig jäkla slemklump på toapappret, likadant idag, så jag antar att det är slemproppen och att det betyder att min livmoderhals av någon anledning har börjat vidga sig, troligtvis för att stöta ut ett dött embryo. Pessimisten i mig som talar. Men ingen blödning eller liknande, dock börjar molvärken komma tillbaka. Så, kan ingen lugna mig genom att säga att såna flytningar är normala, så kommer jag förmodligen att gå sönder total här om några dagar.