Gravid efter missfall, kan inte glädjas alls.

aijs skrev 2017-05-31 16:21:47 följande:

Hejsan!

Om man ska ta allt från början så fick jag och min sambo ett uteblivet missfall i v14 tidigare i februari. Åkte in för att kolla efter en stor blödning för att se att hjärtat inte slog längre. Jag tog missfallet ganska hårt och har tänkt att det inte skulle kännas helt bra om man inte fick en andra chans.
Vi är nu gravida igen, v5 idag, och beräknar ett litet tillskott i februari -18.Vi har nu vår andra chans, som vi båda velat ha, men jag kan inte glädjas överhuvudtaget. Vill så gärna vara lika glad som första gången men vill inte ta ut någonting i förskott. Går i princip och väntar på att få en blödning och att det inte kommer bli något barn den här gången heller. Försöker inte vara en pessimist utan är en realist, det är ju trots allt den enda erfarenheten jag har.
Kommer säkert be om tidigt ultraljud men det finns en rädsla om att jag kommer få se exakt samma sak, alltså inge hjärtslag.

Vill mest höra om det är någon som delar/delat min erfarenhet och känsla. Hur ni har hanterat en graviditet efter ett missfall.
Tacksam för svar

Åh jag känner så väl igen mig i dina känslor i januari förra året började jag och min sambo försöka få barn (jag har två sen innan, han inga), blev gravid på andra försöket men började blöda en vecka senare...mf. Tre försök efter det blev vi gravida igen och såg hjärtat slå 7+3 och sen på KUB fick vi se det hemska att hjärtat stannat bara ett par dagar innan...förkrossade. Sen följde tre månader med komplikationer och operationer...allt som gick fel gjorde det kändes det som. Så det var svårt att gå vidare och börja läka, sorgen var SÅ tung...hade kanske gått lättare om man kunde börja försöka rätt fort igen. Sen gick vi på privat utredning och hittade lite fel, fick hormonbehandlingar då min cykel var knas och även stödmediciner jag skulle ta om jag blev gravid...inget hände. Vi bokade in IVF för start i april (är 40 år så tiden rann iväg från oss kände vi), men på sista försöket utan några hormoner blev jag spontant gravid igen! Hade galet svårt att vara så lycklig som gången innan och var så nervös inför första UL som var v 8+1, vill inte göra för tidiga UL heller då man lätt kan missa hjärtslagen och det hade gett mig panik, i v 8+ ska man se dem tydligt. Och man såg dem! Jag grät av lycka....
Inför nästa UL som var 10+1 hade jag hört hjärtat med min doppler hemma, så var något lugnare då, liten hade växt som den skulle och viftade och sparkade hej vilt! Nu hör jag hjärtat några sekunder varje morgon och i morgon ska jag på UL igen, v 12+2 (samma dag som vår lilla beräknades ha dött sist) så det är en stor dag att komma förbi...nästa steg blir 12+6 som var den dag vi var på när det upptäcktes...börjar först nu våga hoppas och tro mer på vår lilla, att det kanske är vår tur nu.

Jag önskar dig all lycka till och att det ser fint ut på första VUL när ni gör det

Tino skrev 2017-05-31 17:34:09 följande:

Jag har aldrig haft missfall (hoppas jag slipper) men är gravid (v9) efter många års försök själva och med assisterad befruktning. Under alla dessa år har jag periodvis känt att jag inte kommer överleva. Att sorgen är så stor att jag aldrig kommer bli glad. Nu när vi äntligen blev gravida trodde jag att vi skulle känna eufori och att sorgen oftivillig barnlöshet ger skulle föravinna. Men inte alls. Jag har otroligt svårt att relatera till graviditeten eller att den överhuvudtaget berör mig. I v 5-6 fick jag dessutom en blödning som avstannade efter några dagar. Vid graviditetsultaljudey på fertilitetskliniken såg vi ett hjärta slå. Men ändå. Ingen eufori bara oro.

Har ni haft svårt att bli gravida också? Om inte är det otroligt bra tecken att ni faktiskt kan bli gravida. Låt dig själv ta tid denna graviditet. Det kanske faktiskt är okej att inte känna den där euforin? Utan bara vara försiktigt positiv (eller negativ) och ta en dag i taget? Du kan ändå inte påverka utfallet om du är glad eller orolig. Att få upprepade missfall, alltså 3 st är ovanligt. Får man det kan man göra utredning. Kanske det kan skänka lite hopp att om ni får missfall igen och igen får ni läkarhjälp? Ta hand om dig och låt dig själv vara orolig. Du är inte ensam med oron. Jag är sjukt orolig och knappt glad.

Vad glad jag blir av att se att ni är gravida! GRATTIS! Vi har hängt ihop i nån tråd innan vet jag. Och jag tror det är så man känner om man antingen haft svårt att bli gravid eller haft förlust av något slag. Och det är ok och förmodligen helt naturligt att vi känner så här. Vi har ju både haft otur och att det sen efter det tog lång tid...så jag vet hur båda delarna känns även om många andra hållt på ÄNNU längre än oss med. Men jag försöker tänka en dag i taget, att just idag är jag gravid och kan njuta av det, morgondagen vet jag ännu ingenting om. Först nu när jag är 12+ börjar jag våga tänkte liiiite längre fram, men vet ju med att v 12 för oss inte ör magisk längre...sist dog den lilla på den säkra sidan, så då blir det inte lika enkelt denna gången...men har ändå så smått börjat berätta för omvärlden, det ger oss hopp på nåt sätt att själva våga känna lite mer glädje. Hoppas det vänder efter RUL och att glädjen så sakta tar över oron....

Gravid efter missfall, kan inte glädjas alls.

INNEHÅLL