Abort om två dagar...

Jag förstår att det är svårt att greppa hur jag kunde låta mina 3 flytta, men den som inte levt i ett förhållande med psykisk misshandel, ekonomisk misshandel mm kan omöjligt sätta sej in. Barnen mår bättre nu iom att deras pappa lugnat ner sej tillskillnad från innan då han tog ut sina frustrationer över dem och försökte manipulera dem mm. De har lidit enormt.

Nu har de återfått stabilitet, relation till familjen i sverige och jag åker närhelst jag kan och finns där för dem. För att ta ett sådant extremt beslut har jag passerat på en än mer extrem situation under flera år. Polisanmälningar, rättegångar mm. Så, lätt att inte förstå och ber er ej att ni förstår heller. Jag vet, och alla runt om oss vet, att detta var det bästa beslutet för alla.

Sen att flyttankar finns, självklart, men inte heller lätt när jag bott i spanien i ca 12 år, mitt liv är här, även om mina liv är där. Vart jag bosätter mej den beror på hur situationen fortskrider och hur jag märker mina barn mår - fungerar det ser jag inte varför jag inte kan stanna, fungerar det inte så självklart flyttar jag dit. Men allt är relativt nytt så ger det tid. Än så länge fungerar det väl.

Ang abort, gick till kliniken, avokade tiden. Kan inte - åtminstone inte nu.

Förstår att du sitter i en svår sits. Men jag köper inte det du säger om att pappan är helt annorlunda med barnen än han varit mot dig. Dels tror jag att det är ett personlighetsdrag, som uppenbarligen finns hos honom att han kan bete sig så, manipulera och utsätta dig för psykisk misshandel. Uppenbarligen är han kapabel till det, och jag har svårt att se att det inte skulle gå ut över barnen mer eller mindre, så småningom.

Det andra är att han utsatt deras mamma för det här. Det säger en del om hans föräldraskap. Jag skulle aldrig visa annat än respekt för mitt ex, mina barns pappa, av djup respekt för barnen. Han fungerar tydligen inte så, utan beter sig illa mot deras mamma. Dessutom har han genom flytten, hur god kontakt du än har med barnen, tagit ifrån dem deras möjlighet till en vardag med sin mamma. Jag skulle aldrig ta barnen och flytta ifrån deras pappa, han är ju oändligt viktig för dem och jag vill inte beröva dem från det.

Av de anledningarna skulle jag inte vara trygg i att barnen hade hela sin vardag med honom. Jag förstår att det är svårt för dig att lämna det liv du byggt upp de senaste 12 åren. Verkligen. Men finns inte möjligheten att du och din nuvarande partner tillsammans med "graviditeten" flyttar till Sverige? Hur ser han på det?

Som jag ser det nu är det ofrånkomligt något negativt för barnen att ha sin ena förälder, speciellt som de bott med tidigare och uppenbarligen har stark anknytning till, så långt bort. Att du dessutom bildar ny familj så nära inpå tror jag kommer skada er relation och deras självkänsla. Att de blev bortvalda för en ny bebis. Du säger att de kommer förstå när de är vuxna, men faktum är att känslan av att bli bortvald av sin mamma som barn inte är något som bara går över även om man som vuxen kan ha en förståelse, utan det sätter djupare spår.

Som sagt, förstår det inte är lätt att förstå. Samtidigt är det inte lätt att förklara en extremt komplex situation på ett forum med några få ord. Och en bok är jag inte intresserad av att skriva, inte heller var det syftet med denna tråden.

Jag vet vilket beslut jag tagit, varför och för vems skull. Och jag vet vad jag kommer att göra om jag skulle se att det behövs. Men så länge allt går bra, så fungerar det som det är nu. Och med "allt går bra" så menar jag "barnen mår bra".

Tack dock för era åsikter och tankar, och jag kan bara hoppas att ni aldrig behöver finna er i en liknande situation som jag själv. Skulle dagen ske, önskar jag ni har den styrka som krävs för att också ta rätt beslut oavsett vad andra kan anse runtom er. Inget i livet är definitivt och inget är ristat i sten, man kan bara göra det bästa för alla och anpassa sej till situationen som krävs samtidigt som man ser till andras och ens eget välmående.

Jenny, jag behöver inte övertyga mej själv om något - ej heller er.
Och inte heller kan jag rå på andras svårigheter att begripa en situation.

Men ni gör er egen bild av vad ni läser, för ni insisterar med att säga att han misshandlat mej psykiskt i 13 år - en uppfattning ni fått genom att läsa och tolka saker som ni vill. Har jag fel, citera mig, men vad jag vill minnas är att jag sagt att han gick bananas efter vi bröt, detta inkl. psykisk misshandel men jag har aldrig påstått att denna misshandel pågått i 13 år.
Däremot har jag påpekat att jag tagit ett medvetet val om att inte låta han styra mitt liv mer. För jag har pga det ena eller andra varit styrd, och fått anpassa mig till honom under alla år. Och därför kommer jag def. inte ta hänsyn till han när det gäller val som påverkar mej. Mina barn är en annan sak, för den som inte kan hålla isär saker och ting.

Iaf, jag tror jag har fått ut vad jag behöver av denna tråden - för öppnade den pga oro relaterat till aborten planerad för igår, inte för att diskutera andra beslut i mitt liv med de som inte kan se bortom sina egna bubblor och limiterade livserfarenheter.

Mina barn mår bra, jag är närvarande och de vet att jag finns där när de behöver.
Vill ni inte tro på det - shit the same. Antar samma gäller för alla barn med skilda föräldrar där boendet sker hos en förälder pga avstånd. Avstånd finns inom Sveriges gränser med. Tom med svårare komunikation än storstäder-storstäder över länder.

Och nej, jag har inte tagit ett beslut och tar jag det har inget med att "ersätta" någon att göra. Vore rätt tvistat... men men, tack för alla inlägg. Önskar er all lycka och gott i livet

Jenny, du får undra hur mkt du vill, men förstå att bara för att du, och ev andra, undrar och ej begriper så betyder det inte att mina val varit fel. Jag är fantiskt stolt att jag tagit mej genom allt så pass väl, höll ut o kämpade så pass länge både under förhållandet och efter.

Jag är även glad i att kunna vara stark att ta ett sånt stort beslut utan att tänka egoistiskt och slåss in i döden för att ha barnen här, när denna kamp påverkar dem så mkt som de gör.

De mår bättre nu, och det är ngt jag gett dem för att jag satte mej sj åt sidan.

Ledsamt med avståndet - ja, absolut, men det är bara ett fysiskt avstånd och med tiden kommer det inte bara vara lättare för dem utan de kommer kunna resa hit mm mer och inte bara vara jag som reser. Många barn bor med sina fäder - är det lika synd om alla?

Hans sätt emot dem är inte som hans sätt mot mej, barnen bor inte i en resväska med växlande boende, skola mm utan har en fast punkt. Närmare släkten, bättre språkutvecklingsmöjligheter samt studier. Men är man trångsynt och bara vill se "barnen bor i ett annat land än sin mamma så hela situationen måste vara hemsk och de lider" ja, då är det snarare dej jag tycker synd om. Född och uppvuxen i en liten ort i Sverige kanske?

Både min exman och jag har arbetat och bott utomlands, rest mm så kanske är vårt begrepp av avstånd inte samma som ditt. Gränserna är inte så stora, världen är inte heller den särskilt stor och på 4h kan jag vara där fysiskt när de helst behövs samt jag finns tillgänglig 24/7 och det vet dom. Att jag önsksr bädda om dem om natten och pussa dem god natt är en självklarhet men mer än det önskar jag dem stabilitet, utan växlande boende, diskutioner, bra utbildning och internationellt tankesätt. Om det gör mej till en dålig mor, så fine.

Min rädsla för hur de kan ta en nyhet är konstsant närvarande men det är vårt ansvar hur de verkligen upplever det. Om jag försvinner så klart de har all rätt men om jag forts finnas där och jobbar på en nära relation, så finns det ingen, inte ens du, som kan säga att de kommer ta det på det ena eller andra viset. Men igen, lönlöst att ha en konversation med någon som på en stor strand endast ser enstaka sandkorn.

Om du skaffar barn i Spanien är du fast där i cirka 20 år. Om du blir ensam igen så blir det svårt. Som sagt, dyrt med barn i Spanien. Hur ska du lösa det då?

Tack Jenny, det är lätt att tolka saker på ett annat sätt än vad den som skrivit försökt förmedla, detta gäller mej själv inklusive.

Och för att svara på denna frågan så nej, jag ser inte att det skulle vara ett helt olösbart problem om vi skulle separera. Rädsla för det finns, men som tidigare nämnt tvivlar jag på att han skulle hindra en flytt om det skulle bli aktuellt. Något vi pratat om innan nu tom. Men ja, saker kan ändras. Ett barn i Spanien klarar min lön om så måste på egen hand. 3, nej, inte utan stöd utifrån. Och nej, finns inte en chans i världen att jag skulle flytta ifrån liten om vi behåller och världen går åt skogen. Smärtan har jag gått igenom en gång redan och som sagt pga många faktorer, faktorer som i denna situation är icke existerande. Och nej, de kan inte uppstå heller.

Men igen, man kan aldrig veta hur något blir, det finns aldrig garantier till något. Men det gäller här som i alla andras liv världen runt. Man kan bara försöka se vad man har, analysera alla risker, se vilka potentiella lösningar som finns och se vilka "blockers" som är kvar. Och arbeta där efter. Risker finns alltid, frågan är vad som väger tyngst - och det är där jag befinner mej nu. Även om jag kanske låter övertygad om det ena eller det andra är så inte fallet, jag är livrädd ifall jag behåller och främst gällande hur mina barn skulle ta det...

tom ekonomin för om något så måste jag garantera resor till sverige, ensam eller med liten, men måste kunna åka utan undantag.

Regndamen, Ledsen men folk som du får mej bara himla med ögonen.

Helt absurt... iaf, hoppas du har kul. Pass.

Jenny, tack.

Iaf. Lägger locket på nu och klurar ut hur göra. Min partner berättade för sin familj redan och de vart jätteglada... gjorde inte saken lättare. Iaf, allt ger sej, på ett eller annat vis.

Tack alla.