Abort om två dagar...

Tack alla.

Varför det inte känns rätt med abort?

För det är trots allt ett liv vi talar om, och även om det finns situationer i livet som helt klart berättigar en abort så känner jag mej inte helt övertalad om att detta är en av dem.

Min partner och jag har ett stabilt förhållande och han önskar barn i framtiden. Det är inte alltid man kan beställa storkbesöket utan själva får anpassa sej till den nya situationen.

Varför då ej behålla?

För jag är livrädd. Jag har tre barn mellan 6-10 år som jag fått acceptera att bo i ett annat land än. Allt pga att pappan gick bananas efter separationen. Spanien har ej samma skyddsnät som Sverige och barn är otroligt dyrt här. Lönena låga. Han vägrade hjälpa mej och jag kunde helt enkelt ej kämpa längre ekonomiskt.

Det känns fruktansvärt skrämmande att dels kanske inte kunna resa så ofta, kanske tror mina barn jag "byter ut dem" - de är trots allt barn och i en känslig situation med....

samt, om det finns ngt jag lärt mej så är det att livet ej har garantier - tänk om detta förhållandet ej håller, och jag separerar igen.... vad då? Ett barn i Spanien och 3 i Sverige, kommer jag någonsin kunna bo på samma plats med alla eller måste jag vara separerad från dem? Nu finns ju trots allt valet en återflytt om vi bryter...

Så, allt känns stort och svårt och ledsamt.... en dag kvar...

Funderar för fullt men inte bara jag involverad i detta...

Hämtade certifieringen nu, som behövs för att de skall göra aborten kostnadsfritt, och mår bara illa ....

Tidigt, enligt sista mensen är jag nu i vecka 6...
Problemet är att jag tror inte jag blir säkrare på en abort om jag skjuter på det, snarare tvärt om - fäster mig mer samt liten utvecklas mer.

Annat är att jag känner mej ensam i det hela, partnern undviker ämnet helt eller håller sej "för upptagen" med annat.

Suck. Nåväl, tack alla...

Jag förstår att det är svårt att greppa hur jag kunde låta mina 3 flytta, men den som inte levt i ett förhållande med psykisk misshandel, ekonomisk misshandel mm kan omöjligt sätta sej in. Barnen mår bättre nu iom att deras pappa lugnat ner sej tillskillnad från innan då han tog ut sina frustrationer över dem och försökte manipulera dem mm. De har lidit enormt.

Nu har de återfått stabilitet, relation till familjen i sverige och jag åker närhelst jag kan och finns där för dem. För att ta ett sådant extremt beslut har jag passerat på en än mer extrem situation under flera år. Polisanmälningar, rättegångar mm. Så, lätt att inte förstå och ber er ej att ni förstår heller. Jag vet, och alla runt om oss vet, att detta var det bästa beslutet för alla.

Sen att flyttankar finns, självklart, men inte heller lätt när jag bott i spanien i ca 12 år, mitt liv är här, även om mina liv är där. Vart jag bosätter mej den beror på hur situationen fortskrider och hur jag märker mina barn mår - fungerar det ser jag inte varför jag inte kan stanna, fungerar det inte så självklart flyttar jag dit. Men allt är relativt nytt så ger det tid. Än så länge fungerar det väl.

Ang abort, gick till kliniken, avokade tiden. Kan inte - åtminstone inte nu.

Jag tror det är värt att nämna att även om min exman var som han var emot mej, så är det inte samma med barnen. Jag läser av dem och de trivs där de är, och i det finner jag tröst.

Att det kan bli mer komplicerat att resa är en risk, ja - men det måste inte vara det ifall man planerar med framförhållning. Till alla val i livet finns det plus och minus, man får försöka finna vägarna och lösningarna för att hålla plussen uppe och minusen nere.

Varför jag, uppenbarligen innan jag testade positivt och allt kastades om helt, inte ville ha fler barn är just pga min tråkiga erfarenhet. Jag var ensamstående mamma i ett förhållande mer eller mindre och när jag valde att separera slog min exman bakut. Att inte känna oro för framtiden med fler barn i bilden vore naivt. Samtidigt vet jag att min partner vill ha en familj, och jag vågar lita helt på att han skulle vara en bra pappa, jag har sett hur han var med mina när vi fortfarande hade dem mesta tiden. Vore det ej för honom hade jag gått i grunden innan med alla utgifter som min exman ej stöttade upp med. Igen, Spanien är inte Sverige.

Varför ej flytta till Sverige? Min fråga är varför skall jag känna mej tvingad från mitt hem pga att, roten till det hela, min exman provocerar det? Direkt eller indirekt är samma sak och jag har tagit ett medvetet val i att ej låta han styra mitt liv mer. 13 år räcker.

För barnens skull? Nämner som jag redan nämnt, så länge de mår bra och det tycks fungera tror jag visst vi kan ha en fin kontakt trots avståndet.

Nu, hur de kan ta en nyhet om en liten till ÄR något som oroar mej. För jag bryr mej om deras känslor, tankar, funderingar och osäkerhet i det hela - men även här tror jag, eller vill jag iaf kunna tro, att vi har stor del i hur de hanterar situationen. Stöttar upp och försöker få dem säkra i att ingen någonsin kan ta deras plats. Ett arbete på sikt, säkerligen. Uppror när de är tonåringar och slänger ur sej vad som, högst troligt. Men om saker görs med hjärtat på rätt ställe så tror jag de själva kommer att inse när de är vuxna. Livet har inga garantier, man kan inte planera allt och hur nycket man än kämpar så blir inte allting som man tänkt, velat, önskat. Men, skall man sluta leva för det? Sluta hoppas, ej få en ny chans?

Tankarna flyger och hjärtat sitter i halsen. Det finns en lite i magen och allt som kändes solklart innan, gör inte det längre helt enkelt och jag kan knte bara "titta bort och ta bort".

Inte just nu.

@Anonym (Jenny),

Nej, såvida ingen olycka sker ser jag ingen eisk i med att eventuellt liten kommer växa upp utan mamma. Situationen är helt anorlunda och går ej att jämföra. Dels anser jag inte att mina växer upp utan mamma heller, jag finns här och de skriver, ringer, videosamtalar närhelst de vill utan restriktion till ämne eller klockslag. Samt att jag reser och så snart de är lite äldre kan även de resa hit mer fritt med.

Pappan är till slut anledningen till varför jag gick till kliniken, och vände om.

Jag har mina tankar men var beredd på att göra en abort trots sorgen, illamåendet, förvirringen mm... han bad mej vända om och gå hem - säger han vill vi kämpar.

Var det svårt innan, inbilla dej då hur det känns nu. Optimal situation? Nej. Optimalt läge? Nej. Optimala omständigheter? Nej. Finns massa nej, men det finns något inom oss människor som ibland gör att alla nej överkomms - och resultaten blir många ggr något vackrare.

Jag har en hel del att se över, tro mej , jag är medveten. Men jag kan inte bara stänga dörren utan att sett över hela bilden flera ggr om... o inte försän jag själv känner mej mer säker i hur hantera situationen...

Som sagt, förstår det inte är lätt att förstå. Samtidigt är det inte lätt att förklara en extremt komplex situation på ett forum med några få ord. Och en bok är jag inte intresserad av att skriva, inte heller var det syftet med denna tråden.

Jag vet vilket beslut jag tagit, varför och för vems skull. Och jag vet vad jag kommer att göra om jag skulle se att det behövs. Men så länge allt går bra, så fungerar det som det är nu. Och med "allt går bra" så menar jag "barnen mår bra".

Tack dock för era åsikter och tankar, och jag kan bara hoppas att ni aldrig behöver finna er i en liknande situation som jag själv. Skulle dagen ske, önskar jag ni har den styrka som krävs för att också ta rätt beslut oavsett vad andra kan anse runtom er. Inget i livet är definitivt och inget är ristat i sten, man kan bara göra det bästa för alla och anpassa sej till situationen som krävs samtidigt som man ser till andras och ens eget välmående.

Jag är inte efter att höra något speciellt och jag är mer än medveten om min situation och vikten här att ta ett genomtänkt beslut. Genomtänkt innebär även att inte rusa in i en abort när det inte känns 100% rätt.

För att ge dej lite svar på frågor, för att stilla nyfikenheten.

Mina barn är i åldrarna 6-10 år, relationen mellan min partner och mej, samt relationen mellan min partner och mina barn likaså som mellan mej och mina barn är mycket bra.

Vi har varit tillsammans i 4 år och båda är 34 med fast jobb. Han statsligt anställd, jag arbetar inom ekonomi. Boende är hyres, lönena inte de bästa - i Sverige hade vi fått ut mins trippelt per person. Familjesammanhållningen på hans sida är bra. Hans föräldrar fortfarande gifta och hans syster har man och barn i stabilt förhållande. Stöd finns om så behöves.

Boende? Här om möjligt men skulle det ej fungera är han en rationell person som man kan finna lösningar på situationer med. Om vi bryter skulle jag tvivla extremt på att han skulle ställa till problem ang vårdnaden då han är mer traditionellt inställd om att barnen behöver bo med sin mor - vilket är också varför han stod upp för mina barn och mej under många år innan jag fick ta det svåra beslutet (där uppenbarligen många faktorer vägde in)

Ang min exman. Hans beteende mot barnen är inte samma som mot mig. Han har även en ny tjej som hjälper med dem i Sverige och bor även med hennes son. Att han inte e den bästa pappan alla ggr, sure, men vem är det? Kommer sent, bryter ett löfte någon gång - ja, men han vet vad han förlorade när jag gick och kämpar för att inte förlora dem med.

Hur han skulle reagera, inget jag kan veta - kan bara hoppas han är trygg i sin nya tillvaro med sin nya tjej mm och att han tar det så väl han kan.

Tack, men nej nej har inte tagit ngt beslut ännu förutom att jag inte kunde genomgå aborten idag. Lämnat in alla papper på kliniken så de har dem ifall det blir tillfälle. Just nu måste jag ge mej, oss, tid att reflektera över allt. Mycket känslor och myket tankar i bilden som skall på plats.

Jenny, jag behöver inte övertyga mej själv om något - ej heller er.
Och inte heller kan jag rå på andras svårigheter att begripa en situation.

Men ni gör er egen bild av vad ni läser, för ni insisterar med att säga att han misshandlat mej psykiskt i 13 år - en uppfattning ni fått genom att läsa och tolka saker som ni vill. Har jag fel, citera mig, men vad jag vill minnas är att jag sagt att han gick bananas efter vi bröt, detta inkl. psykisk misshandel men jag har aldrig påstått att denna misshandel pågått i 13 år.
Däremot har jag påpekat att jag tagit ett medvetet val om att inte låta han styra mitt liv mer. För jag har pga det ena eller andra varit styrd, och fått anpassa mig till honom under alla år. Och därför kommer jag def. inte ta hänsyn till han när det gäller val som påverkar mej. Mina barn är en annan sak, för den som inte kan hålla isär saker och ting.

Iaf, jag tror jag har fått ut vad jag behöver av denna tråden - för öppnade den pga oro relaterat till aborten planerad för igår, inte för att diskutera andra beslut i mitt liv med de som inte kan se bortom sina egna bubblor och limiterade livserfarenheter.

Mina barn mår bra, jag är närvarande och de vet att jag finns där när de behöver.
Vill ni inte tro på det - shit the same. Antar samma gäller för alla barn med skilda föräldrar där boendet sker hos en förälder pga avstånd. Avstånd finns inom Sveriges gränser med. Tom med svårare komunikation än storstäder-storstäder över länder.

Och nej, jag har inte tagit ett beslut och tar jag det har inget med att "ersätta" någon att göra. Vore rätt tvistat... men men, tack för alla inlägg. Önskar er all lycka och gott i livet

Jenny, du får undra hur mkt du vill, men förstå att bara för att du, och ev andra, undrar och ej begriper så betyder det inte att mina val varit fel. Jag är fantiskt stolt att jag tagit mej genom allt så pass väl, höll ut o kämpade så pass länge både under förhållandet och efter.

Jag är även glad i att kunna vara stark att ta ett sånt stort beslut utan att tänka egoistiskt och slåss in i döden för att ha barnen här, när denna kamp påverkar dem så mkt som de gör.

De mår bättre nu, och det är ngt jag gett dem för att jag satte mej sj åt sidan.

Ledsamt med avståndet - ja, absolut, men det är bara ett fysiskt avstånd och med tiden kommer det inte bara vara lättare för dem utan de kommer kunna resa hit mm mer och inte bara vara jag som reser. Många barn bor med sina fäder - är det lika synd om alla?

Hans sätt emot dem är inte som hans sätt mot mej, barnen bor inte i en resväska med växlande boende, skola mm utan har en fast punkt. Närmare släkten, bättre språkutvecklingsmöjligheter samt studier. Men är man trångsynt och bara vill se "barnen bor i ett annat land än sin mamma så hela situationen måste vara hemsk och de lider" ja, då är det snarare dej jag tycker synd om. Född och uppvuxen i en liten ort i Sverige kanske?

Både min exman och jag har arbetat och bott utomlands, rest mm så kanske är vårt begrepp av avstånd inte samma som ditt. Gränserna är inte så stora, världen är inte heller den särskilt stor och på 4h kan jag vara där fysiskt när de helst behövs samt jag finns tillgänglig 24/7 och det vet dom. Att jag önsksr bädda om dem om natten och pussa dem god natt är en självklarhet men mer än det önskar jag dem stabilitet, utan växlande boende, diskutioner, bra utbildning och internationellt tankesätt. Om det gör mej till en dålig mor, så fine.

Min rädsla för hur de kan ta en nyhet är konstsant närvarande men det är vårt ansvar hur de verkligen upplever det. Om jag försvinner så klart de har all rätt men om jag forts finnas där och jobbar på en nära relation, så finns det ingen, inte ens du, som kan säga att de kommer ta det på det ena eller andra viset. Men igen, lönlöst att ha en konversation med någon som på en stor strand endast ser enstaka sandkorn.

Tack Jenny, det är lätt att tolka saker på ett annat sätt än vad den som skrivit försökt förmedla, detta gäller mej själv inklusive.

Och för att svara på denna frågan så nej, jag ser inte att det skulle vara ett helt olösbart problem om vi skulle separera. Rädsla för det finns, men som tidigare nämnt tvivlar jag på att han skulle hindra en flytt om det skulle bli aktuellt. Något vi pratat om innan nu tom. Men ja, saker kan ändras. Ett barn i Spanien klarar min lön om så måste på egen hand. 3, nej, inte utan stöd utifrån. Och nej, finns inte en chans i världen att jag skulle flytta ifrån liten om vi behåller och världen går åt skogen. Smärtan har jag gått igenom en gång redan och som sagt pga många faktorer, faktorer som i denna situation är icke existerande. Och nej, de kan inte uppstå heller.

Men igen, man kan aldrig veta hur något blir, det finns aldrig garantier till något. Men det gäller här som i alla andras liv världen runt. Man kan bara försöka se vad man har, analysera alla risker, se vilka potentiella lösningar som finns och se vilka "blockers" som är kvar. Och arbeta där efter. Risker finns alltid, frågan är vad som väger tyngst - och det är där jag befinner mej nu. Även om jag kanske låter övertygad om det ena eller det andra är så inte fallet, jag är livrädd ifall jag behåller och främst gällande hur mina barn skulle ta det...

tom ekonomin för om något så måste jag garantera resor till sverige, ensam eller med liten, men måste kunna åka utan undantag.

Jag förstår precis vad du menar, och det är just den typen av funderingar som slår mej, tillsammans med hur barnen i sej tar det, men jag har nämnt innan att min partner är rationell och skulle en situation bli så extrem så kommer vi ju självklart att antingen flytta, eller flytta hit barnen igen. Och när det gäller mej själv, så skulle det ske med eller utan honom om han nu skulle få fnatt och sätta sej helt på tvären. Om vi behåller tar jag liten med mej, har har tillräckliga motiv för att få det igenom i rätten.

Huvudet på spiken, precis så är det. Så rätt du kan ha, helt otroligt!

Ana ironin...

*suck*

Regndamen, Ledsen men folk som du får mej bara himla med ögonen.

Helt absurt... iaf, hoppas du har kul. Pass.

Jenny, tack.

Iaf. Lägger locket på nu och klurar ut hur göra. Min partner berättade för sin familj redan och de vart jätteglada... gjorde inte saken lättare. Iaf, allt ger sej, på ett eller annat vis.

Tack alla.

Regndamen, ingen kommentar.

Jenny, jo, blir lite svårare nu med press på sej från alla håll. Skönt att känna att de stöttar en ifall vi behåller dock. Men sen dess går tankarna i 180 och paniken stegrar... vi får se helt enkelt.

Nv, han berättade redan tidigare att jag var gravid, varpå de blev glada trots att han nämnde vi övervägde abort. Efter att vi ställde in tiden, berättade han att vi skall behålla, som om det vore ett fast beslut. Igår åkte vi dit och jag förklarade mina rädslor mm inför allt, med tanke på min situation mm men de höll sej positiva. De känner mina barn väl med och tycker som jag, att även om det är extremt ledsamt att behöva ta ett sånt beslut så var det det ända hållbara för att de skall få de mer stabilt. Den som vill tro att problemet låg hos mej, att jag övergav dem och att jag var självisk får gärna göra det. Jag och alla runt om mej vet den verkliga situationen. Varpå, min partners familj ej ser något fel i att vilja göra det bästa av situationen och tycker inte vi skall hindras från att få gå vidare om det blir en liten till. Samtidigt är de med mej att detta inte under några omständigheter får betyda mindre besök, samtal eller annan kontakt och närhet till mina barn. Men som sagt, vi får se - igen, svårare nu när familj blivit indragen i bilden med....

Tack igen alla, kanske skriver i framtiden och meddelar vad som hänt.