styvsonen vill vara bebis

Jag skulle faktiskt inte påstå att jag är särskilt okunnig för at jobba i förskola. Varför säger du så? Vad är det jag har fel om?

Jag säger ju inte att barnet SKA kunna dessa saker, utan att jag anser att det borde finnas ett större intresse av att lära sig själv. Självklart så uppmuntrar vi barnet till att lära sig dessa saker hos oss genom att hjälpa och göra det roligt. Men som sagt, det är inte bara kul när vi tillsammans har två i väldigt lika ålder varav den ena kan och vill allt medan den andra inte gör något själv. Den lite större undrar ju och kan ju ducka och säga saker såsom "men Ååh.. kan du inte klä på dig själv?"

Det är ju inte vårt fel. Vi vill ju killens bästa. Och vi båda vet ju att man BÖR klara av det i den åldern OM det inte finns någon "förklaring" till att man är senare eller kanske inte förstår. Det finns ingen sådan.

Förskolan är inte oroade då dem inte heller verkar bry sig eller förstå.. ja och mina kollegor däremot reagerar ju på barn som klarar mycket mer än såhär.

Ni tror inte man kan hämma barns utveckling? Man kanske som förälder kan få barnet att tro att dem INTE kan och därmed inte ens blir intresserade att vilja lära sig. Tyvärr har jag hört barnet säga detta "jag kan ändå inte." Och han säger ju att "mamma säger att jag inte kan/får" .. så är jag elak som mamma? Har inte sagt att allt är "puckomammans" fel. Den slutsatsen drog du själv.

Men eftersom jag själv inte TROR att det finns något "fel" med barnet.. (då han snabbt visar att han kan eller åtminstone försöker HÄR men tröttnar snabbt och det är borta när han kommer från mamman) så är jag såklart fundersam över vad som hämmar honom. Anledningen till att "beskyller" (elak som jag är!!!) mamman lite är pga att pappan själv säger att hon gör ALLT. Hon har sagt själv att hon vill ha sina barn små hela tiden.

DET oroar mig. För man är inte snäll som säger pr sina barn att dem inte kan/får när dem är såpass stora. Skillnad om det är en tvååring som vill torka sig när den gjort nummer 2. För en tvååring kan faktiskt inte det än. Men han KAN. Han är så duktig om han bara får chansen (duktig för att fp göra mycket första gången)

Ja pappan håller ju med mig, men är ju VAN att ha levt med denna mamma som gör allt oxh nästan vant sig med det. Men såklart insett att INGET går framåt fast barnet blir STORT. Ingen av oss vill beskyll eller bråka med mamman men vill ändå ha råd och tips..

Men ni tycker bara allt är konstigt?
Vad kan och FÅR era barn i åldern 5-6 år då göra?

Min sambo, dvs bonusens pappa jar levt med "mamman" för ca 3-4 år sedan. Den äldre brodern är bara mammans. Vad VI vet s finns inget funktionshinder där, men det är ju ingen omöjlighet för alla utreder inte sina barn och även OM så kanske inte vi får vetskap om det.

Men det handlar ju inte om att min bonusson INTE KAN. Jag säger ju att jag inte är särskilt oroad över att han har ett funktionshinder. Och har han det så skulle ju JAG vilja få det bekräftat så man kan anpassa sig bättre efter hans behov.

Jag är ju oroad över hans ovilja. Hans sätt att förminska sig själv, eftersom jag HÖR att mamman gör honom till flera år yngre än vad han egentligen är. Vi vill ju försöka innan vi börjar misstänka "fel" hos barnet. Såklart.. jah tror visst att en förälder kan få ett barn att vara såhär genom att bara aldrig låta den prova själv. Hur ska han veta att han kan eller ens bli intresserad av att prova om alla bara gör det åt honom? Någpt kanske får just honom att inte känna "jag kan själv" utan en push.

Jag jobbar som sagt i förskola. Jah har barn själv. Jag är omringad av barn, bla många syskonbarn osv. Jag påstår inte att jag är expert? Då hade jag redan löst dessa problem ju.

Detta "jag kan inte" är ju inget som uppstått NU? Det har ju aldrig funnits något "jag kan själv"

Men ju äldre han blir så blir vi ju mer fundersamma på varför det aldrig kommer.. när han var 4 år kändes det ju mer okej att inte kunna eller vara så intresserad av att kunna eller vilja vissa saker.. men NU? Snart 6 år. Snart storebror. Snart i förskoleklass-ålder.. vill inte ens kunna FÖR ATT "hos mamma gör mamma allt".

Skulle ni fått höra detta som förälder eller styvförälder jade ni säkert också känt som jag. Jag tycker ju att barnet i fråga blir förminskat och han tror att han inte får eller kommer klara av, så varför ens försöka?
Jag har ingen relation till mamman. Jag vill verkligen inte ta denna diskussion med henne, så jag framstår som elak och anklagar henne att göra sitt moderskap dåligt.

Jag bara anser att hon kanske inte bryr sig om att barn behöver utmaningar så dem också utvecklas och kommer framåt. För i hennes värd är det hennes småbarn.

Även om jag gillar småbarn och absolut inte har något emot att hjälpa dem med saker så för det mig ledsen att vara bonusmamma till ett barn som snart år 6 år men inte ens gärna äter med gaffeln själv.. medan den som är sex gärna skulle cykla till affären själv, om han bara fick.

Det handlar ju om att jag vill att han ska försöka och tro på sig själv. När vi övar åå grejer här hemma och han fixar dem eller är väldigt nära blir han så sjukt stolt och glad. Samtidigt får han mer svängrum eftersom det tex är svårare att lära sig cykla i denna ålder, då han kan tänka steget långt (tex, det gör jäkligt ont att ramla!! ) än vad det kanske var för min son som lärde sig vid 4 år typ. Han hade väl inte kommit in i samma
Tänk då så han bara hoppade ju upp på cykeln gång på gång med blödande knän, typ. För han skulle minsann cykla utan stödhjul. Det var viktigt att kunna själv tyckte han.

Medan bonusen hellre kollar åt sidan och inte "vågar" eller vill? För man kan ju lika gärna ha stödhjul eller bara INTE cykla. "Hemma hos mamma får jah sitta på hennes cykel bara? "

Ja men å andra sodan är det också bonusen som står och gråter när barnen ute på gården cyklar ifrån honom för han kan ju inte ens cykla. Han är ju stor och i behov att komma ikapp, man märker ju att han börjar bli ledsen över att inte kunna.

Så jah ser det som vårt ansvar att hjälpa honom då. Inte tvinga om
Han säger ifrån, men vissa saker är ju nödvändiga. Kanske inte att cykla, men att äta själv och kunna sitta vid matbordet. Eller torka sig efter toabesök. Det liksom hör ju till utvecklingen att börja lära sig. Sen förstår jag att saker tar tid, längre för andra än vissa och att man kanske behöver hjälp under tiden. Men att tydligt visa att man inte vill för "det är enklare när bara mamma gör.." känns liksom fel.

Som sagt, förut gjorde pappan kanske för mycket åt honom också. Det erkänner han, men nu senaste året tex har vi verkligen försökt uppmuntra att testa själv och våga prova. DeT ÄR OKEJ att misslyckas. Man kan öva och träna LÄNGEEE. Men man kommer inte lära sig om man aldrig försöker. Det kommer upprepas många gånger i skolan.

Kanske handlar det om tålamod? Barnet känner att det inte går direkt vilket resulterar i att han inte ens vill försöka. Varpå mamman är för rädd att se sin pojke misslyckas så hon "gör honom en tjänst" och gör det år honom. I mina ögon blir det en ond cirkel. Åtminstone NU. I denna ålder.. liksom
Barn börjar ju bli ganska självständiga nu i sexårsåldern. Dem brukar ju vilja tro att dem
Nästan är vuxna. Men om då han bara inte vill göra "nödvändiga" saker så får man väl uppmuntra till det.

Han KAN klä på sig. Jag låter honom alltid, kan visa hur eller berätta och förklara när han påstår sig inte veta eller så busar vi.. Och vips så är kläderna på. Men hos mamma klär hon på. Han liksom står som ett frågetecken om vi frågar "gör inte du det hos mamma"

Typ som att vi är helt från vettet.. så säger han själv att MAMMA gör allt. Men här fixar han ju massor bara man tillåter och uppmuntrar. Ibland blir set ju jobbigt och tråkigt, men så är det ju för alla barn. Även dem som KAN. Allt är inte roligt, men nödvändigt.

Vi utgår ju också från att förskolan viftar om dem oroar sig. Men enligt dem så är det "många som inte vill själva. Så då gör vi det"

Han kan j komma hem
Med teckningar som fröken ritat, för han "orkade inte" och fröknarna skrattar åt det.. men det är inte kul att ta bort kunskapen från ett barn. Barner äe inte stolt. Han är sorgset av att inte förstå varför han inte kan. Mer så känns det.

Har ingen annan tålamod att sitta ner och hjälpa till? Han behöver det för sin självkänsla. Få känna och se själv att han kan. Ibland visar han så stolt hur JAG lärt honom tex rita en streckgubbe.

Han kan liksom fnittra i minuter för HAN HAR RITAT DEN? En gubbe? Va?

För han är van att någon annan ritat åt honom eller plockat undan direkt han visar ointresse eller hör "men jag kan inte" ...

Det skär i mig för jag tror verkligen på honom. Jag vill bara att ALLA ska hjälpas åt så han får komma ifatt för sin egen skull. Det är så jäkla hemskt när han säger att han kommer få gå bredvid i skolan när kompisarna cyklar, för att han inte kan.. (detta är alltså något han tror kommer hända när han blir stor).

Jag är fel person att ta tag i detta mer än vad jag gör. Pappan tycker vi lyckas bra här och hoppas mest mamman märker av det och hakar på (så han slipper säga något. Dem jar ingen bra relation då allting alltid slutar i bråk. )

Vi säger ofta att hos mamma är mammas regler osv ich hos oss våra. Alltså att här får man prova, testa, öva, lära sig OSV. Och vi kan tyvärr inte bestämma hur mamma väljer att göra hos sig. Men att han såklart får fråga henne om han får prova osv. Så
Mycket mer vill vi inte säga, av flera skäl. Vi talar aldrig illa om mamman eller påstår att han MÅSTE göra saker där eller att det är mammas fel att han inte kan osv.

Vi tänker att det Borde ge lika mycket att vi ÖVAR och tillåter här, som att hon stoppar och gör åt honom - eftersom han är varannan vecka. Men tydligen är det som stoppar övertagande. Det får väl honom att känna sig dålig. Det är vad jag tror..

Jag håller med dig och vi försöker göra så. Men klart lite ledsamt om det är så att mammans ord där väger tyngre så att allt blir som bortkastat när han kommer tillbaka såklart.

Varför säger ni såhär? Jo klart pappan har del i det. Jag jar ju skrivit exakt hur det varit? Att han tillochmed erkänner att han gjort alldeles för mycket åt barnet förut men låtit han börja få göra och prova mer själv längre än ett år tillbaka. Då upplevde han det helt normalt/okej att barnet inte ville/klarade av osv men trots alla försök och all uppmuntran så händer inte särskilt mycket vilket oroar oss.

Hade pappan startat denna tråd, hade det vart andra bullar. För nu har dumma styvmamma som bara klagar på "puckomamman" till barnet. Men nej.. jag och pappan diskuterar, men jag är den som
Ber om råd.

Dumt att vara engagerad fast det "BARA ÄR MITT BONUSBARN"? Hade gjort samma sak om det gällde min egen son. Och det finns massor av saker att förbättra där också, som jag också tagit hjälp med eller så diskuterar vi ihop om det. Min sambo är hans enda "pappa" så det finns liksom ingen tredje part där.

Här uppstår ju ett problem iochmed att bonusen inte är vår gemensamma utan det finns en mamma som inte tänker riktigt som vi. För henne är det kanske inget problem eftersom han där kanske inte uttrycker sig som här (eftersom han inte gör särskilt mycket själv!) men för oss blir det jobbigt. Vi har ju här hemma två barn i typ samma ålder som är på helt olika nivåer.

Den ena behöver lite pusch och hjälp, det är den jag vill ha tips om. Och som ni kanske kan läsa er till så ber JAG om tips gör att JAG ska kunna göra det bästa av situationen. Jag kräver ingen lösning eller medhåll om att mamman gör fel eller att pappan inte gör sitt osv.

Jag är inte ute efter någon hobbydoktor som ska sätta diagnos eller någon som ska säga att jag är elak eller har för stora krav.

JAG OCH PAPPAN är ju överens om detta och vi båda tycker ser är jobbigt att det verkar som att mamma jobbar på ett helt annat sätt, där inte barnet får utvecklas och komma framåt. Det är ett problem att dem/vi inte har den relationen som krävs för att kunna diskutera ihop och försöka komma fram till gemensamma beslut och lösningar eller tillvägagångssätt. Därför vände jag mig hit. Inte för smutskastning eller medhåll.

Jag har bara förklarat situationen som
VI upplever den.

Ja, vissa saker kanske barnet ljuger om eller hittar på MEN pappan kan ju bekräfta ganska mycket gällande den äldre brodern plus att barnet också säger saker som sedan mamman sagt själv. Tex berättat om något som skett/hon upptäckte när hon klädde på eller torkade barnet efter toabesök.

Så i det stora hela så vet vi ju att barnet talar sanning. Och ja, vi ÄR medvetna om att barn i allmänhet ljuger för att spela ut ena föräldern eller styvförälder osv. Men det verkar dessvärre inte vara så gällande detta.

Varför blir ni arga och verkar vilja ha mammans parti utan att veta något?
Om nu utgår från barnet och historian jag ger er, så får ni ju lov att anta att det är såhär. Fakta alltså. Inte bli sura över att JAG skyller på mamman, och menar att "allt är mammans fel" åh jag är så dum nu. Annars finns ju ingen anledning för er att svara i tråden.

Jag vill ju BARA ha råd och tips om hur vi här hemma ska kunna fortsätta få barnet att vilja utvecklas och komma framåt, kanske även hos mamma, utan att egentligen behöva säga något till mamman. Klart pappan KAN säga att han tycker barnet behöver få lite hjälp från hennes sida (om han inte redan får det) för att börja göra mer själv. Men iochmed deras relation så har han valt att INTE göra det. Utan ta det med barnet själv och bara hos oss.

Tack. Blev nästan rädd ett tag att jag hade tappat det helt... MEN jag vet ju att detta är otroligt dumt.

Ja det är inte så ovanligt kanske. Att man som ensamstående mamma daltar barnen alldeles för länge och mycket. Man kanske är rädd att dem växer upp för snabbt och pang, så har man inga små barn längre.
Jag dömer inte mamman, om jag bara skulle få en vettig förklaring till detta så skulle av säkert köpa den. Om det var exakt som jag skrev ovan och at mamman tex inte tänkt på konsekvenserna för att hon faktiskt tyvärr är inne i att HAN ÄR liten än.. eftersom hon uppenbarligen gör så med den äldre också, så är väl detta inte alls konstigt för henne.

Eftersom barnet sällan hos henne ställs inför utmaningar så kanske hon inte heller upplever att HAN behöver utmaningar. Eller att han behöver lära sig mer för att fixa utmaningarna tex. Men detta är ju också bara en teori från min sida.

Pappan säger själv att hon gör såhär. Har alltid gjort även med det äldre barnet, och deras gemensamma. Tex när dem försökte ta bort blöjan så had pappan visat sms där mamman skriver själv att "han valde blöja direkt hemma hos mig nu. Så den åker på igen" ich han upplevde både DET och mycket annat som att hon inte orkar ta tag i saker och faktiskt inte riktigt bryr sig. För sen var pappan stenhård med att gå på toa osv så att han blev helt blöjfri på hans vecka, han verkligen berättade detta för henne så hon inte skulle ta på blöjan igen. Efter två dagar typ hörde hon av sig och tog åt sig äran,- att HON lyckades få honom blöjfri nu.

Fast hon i själva verket många gånger stoppat allt han påbörjat så att allt är helt förgäves när det är hans vecka igen.

Jag kan ju också intyga om att jag märkt detta på flera sätt. Många gånger. Därför litar jag verkligen på pappan och tror inte bara det är hårda ord om hans ex.

Hon klär honom ofta i för små kläder exempelvis. Hämtat på förskolan där byxorna inte ens räckt över fotknölarna och suttit tajt. Barnet klagar på att dem gör ont u magen. Påtalar detta för mamman och säher att OM det handlad om att hon inge vill skicka "nya" kläder så kan pappan stå för det MEN klä honom inte såhär. Det ser inte klokt ut och han klagar själv.

Mamman hävdar då att barnet valt själv och att kläderna hon lämnade i visst var lagom, dem sitter sådär. Han klagar aldrig hos henne. Om barnet nu har stlk 122, så är dessa byxor i stlk 98/104, utan att överdriva.

Ännu en gång försöker hon ha kvar sin bebis. Eller bryr hon sig bara inte riktigt?!

Hon luckas ju uppenbarligen forma honom tilö precis det hon vill, trots att vi förmodligen lägger ned mycket mer engagemang här hemma för att försöka göra helt andra saker.. men dem verkar bara BITA HÄR sen försvinner det. Som att hennes sätt att vara och göra med honom liksom väger tyngre. Kanske lathet från barnets sida? Bekvämlighet liksom. "Mamma gör allt? Jag bara finner mig" ...

Jag förstår..
fy, man vill ju även deras bästa och precis som du säger är jag ju rädd att han blir rent av mobbad i kanske lite högre ålder. I skolan liksom.. det är inte långt kvar. Känns skit. Så ska man handskas med det OCKSÅ. Han är värd så mycket mer och har mer att ge!

Kläderna är ett väldigt litet problem just nu då sommaren kom och shorts fanns i storleken tydligen! ;)

Men hos oss ser vi ju mig som väldigt mycket förälder..? Dessutom är ju jag och sambon överens. Från och med väldigt snart kommer jag vara mycket med barnet själv då syskon kommer. Då måste jag ju få ha krav. Vi har två stora killar och snart en bebis. Ska jag avbryta amning för att torka en sexåring eller sitta och mata, eller inte kunna trösta en skrikande bebis för en sexåring inte kan klä på sig själv? Det måste ju hållas inom det rimliga, det är orimligt att JAG som icke biologisk förälder ska hålla mig helt utanför. Han får pga min graviditet och sitt kommande syskon inte gå på förskola 100%, och pappan jobbar ju fortfarande. Så mycket hamnar på mig. Klart jag ska engagera mig!

Jag kör den många gånger men får ofta skratt tillbaka då. Kan också säga "du kanske inge ska vara ute och leka själv på gården, för det får ju inte bebisar" (han och min son brukar leka med kompisar här utanför oss)

Men då är han plötsligt VÄLDIGT stor.

Kommer Absolut inte orosanmälan mamman? Sen om pappan väljer det, får stå för honom men jag gör det INTE. Något sådant drar jag inte igång. Då kämpar jag hellre bra mycket längre och försöker prata med mamman om VAD detta innebär för barnet i fråga, samt hur henens handlingar faktiskt påverkar mer än hon verkar förstå i vår familj.

Hon skulle förmodligen inte bry sig, då hob tidigare sagt till pappan saker som "vad spelar det för roll om jag skämmer bort honom och hjälper till? Han vill ju det och jag får ha kvar min lilla" men vid nästan 6 års ålder så börjar det ju liksom bli mer allvarligt än så.

Ingen av oss vill ju heller att den äldre (min son) säger saker som att den lite yngre inte kan, vill, vågar eller liknande. Det är ju elakt. Samtidigt så är det sant. Han försöker ju inte ens. Min son satt inte och ropade efter hjälp att torka sig när han var 5,5år. Och OM han skulle gjort det och ingen kom direkt skulle han göra det själv.

Bonusen kan sitta LÄNGE utan att man hört honom och nästan bli arg/ledsen för att ingen torkar honom..?! Han skulle inte ens prova själv om man inte verkligen sa åt honom.

Tack för att du verkar förstå min situation.

Nu är det ju dock så att jag tycker väldigt mycket om min bonusson och VILL verkligen hans bästa. Jag VILL inte tjata och behöva göra honom ledsen genom att antyda att han är slö eller beter sig som en bebis osv. När jag dock gör det i ren frustration (vilket jag även gör med min egen son om han larvar sig att han inte kan osv!!) så tycker han ju mer att det är KUL att få vara familjens bebis. Tyvärr.

Enligt reglerna i vår kommun iallafall så är jag och bonusens pappa sambos och därmed får barnet inte vara på förskolan mer än 15h/vecka under den veckan han är hos oss. För att jag är föräldraledig. Även NU då jag vart föräldraledig med sonen och nu detta månadssnkift blir mammaledig pga graviditeten. Då har bonusen inte ena rätt till 100% första månaden bebisen är född.

Så oavsett vad så kommer barnet i fråga inte få vara mer i förskolan än 15h/vecka förrän kommande bebis börjar förskolan själv.. så detta är inte ens något kortvarigt.

Alltså egentligen inte. För jag vågar vara rätt bestämd.. men jag är såklart nervös över att han blir arg/ledsen eller inte tycker om mig pga att jag är hård och bestämd med honom. För tyvärr upplevs jag kanske hårdare mot honom med vissa saker än mot min egen, trots att jag egentligen verkligen inte är det.

Men jag jar lite högre krav på en snart sexåring än vad han faktiskt klarar av, vill och försöker med. Enligt mig är det också väldigt underligt att hans förskola inte regerat eller försöker uppmuntra honom att göra mer själv.. nu har inte JAG pratat
Med förskolan om hur dem försöker få honom att lära sig osv men han berättar ju hur dem klär på, hjälper till att mata in maten i munnen ibland (dock inte ofta säger han själv.) och tex torkar honom på toa. Detta med toa är sant eftersom jag kommit och hämtat vid flera tillfällen där personal och barn kommer ut från toan och dem säger att han blev torkad.

När min son gick på förskolan så berättade dem att dem uppmuntrade till att försöka torka sig själv redan vid 3,5 år (nu slutade han med blöja vid 2,5 år och är väldigt framåt och självständig.) då och då för att han skulle utvecklas och se det som en kul utmaning "att få bli stor" . Men på en Andres förskola är det tydligen inte ens något att snacka om att man torkar barn som är 5-6 år utan att ens tänka.. DET är konstigt. Vill man inte förbereda dem inför skolan?

Ska JAG bli den enda som förbereder min bonusson? Eller ja min sambo också.. men helt ärligt så blir jag ju hemma med grabben mycket mer och kommer få dra det största lasset.

Jag har ju ingen aning om vad han säger till mamma nu om att jag/vi "tjatar" om att lära sog själv, bli stor pch att leka bebis med allt vad det innebär INTE är okej hemma hos oss. Mest pga att det faktiskt snart finns en BEBIS och för att han ska förstå allvaret. För som någon skrev, försöker man knappt äta själv och ska bli servad med ALLT utan att ens prova och träna.. så ska man inte heller leka ute själv som stora barn, inte spela tv-spel eller sådana saker som vi hade satt stop för till en tvååring.

Jag blir väldigt glad över hur okej det känns nu. Jag kände mig så jäkla elak och ledsen över alla första svar i tråden om hur elak jag var, krävde mycket och skyllde på dumma mamman.

Det är kommunens bestämmelser INTE förskolans egna påhitt. Jag vet ju detta iochmed att jag själv jobbar på förskola också. Men jag kanske ska ta En närmare titt på detta. Jag vill ju påstå att förskolan kanske kan ge bonusen mer än vad jag kommer orka/ha tid med, när bebisen är helt ny. Men å andra sidan, ska förskolan också dalta och göra allt åt honom fortsätter vi med ett steg fram, två tillbaka. För så känns det verkligen! Vill inte dem känna att fokus ska ligga på SMÅbarnen och att dem stora får göra med själv? Är dem inte till för att hjälpa barnet att få framåt och utmanas?

Problemet med mamman som jag vet om är att, även om hon lika gärna kan säga "men du är ju mammas bebis" så kan hon också dra igång världens helvete pga att JAG då sagt något som i henens värld kan vara nedlåtande till hennes barn. Visst, en poäng kan hon ha med det. Men hon borde ju verkligen ta till sig VARFÖR.
Pappan säger ki också att han måste sluta vara bebis och säger faktiskt : SÄG TILL MAMMA ATT DU MÅSTE GÖRA SJÄLV! Det du inte kan får mamma hjälpa dig att lära dig, inte göra åt dig"
Han säger också saker som "hur ska det gå i skolan när su sitter själv i korridoren och ropar att du bajsat? Tror du fröknarna vill torka skolbarn i rumpan? Man kan inte vara kaxig och tro att man får bestämma, leka vuxen och visa att man lärt sog fula ord men inte ens vilja försöka torka sig när man bajsat. "

Så han försöker han med. Men jag vet också då han erkänt att han kanske inte alls skulle försöka såhär mycket utan mig. För han "orkar" liksom inte ta striden.. men han säger också att han bara önskar hans mamma kunde hjälpa till så det blev lite enklare. För ska han göra allt själv så känner han vissa dagar att han hellre gör det åt honom, eftersom barnet gärna blir arg/ledsen, påstår att han inte kan, inte får för mamma. Att mamma minsann är snällare som gör det osv. Jag kan nog ta DET enklare än pappan. För jag VET att han tycker mer om sin mamma än mig. Men jag vill åtminstone att han blir en självständig individ.

Nej det har inte vart några problem så, men VI får ju höra massa saker som barnet säger sägs hos mamma osv. Så vi utgår ju fr

Råkade skicka!

Vi utgår från att samma sak gäller åt andra hållet. Sen kanske inte allt, eller varje gång. Men vi måste ändå räkna med det.

Ja jag har verkligen tänkt på det. Klart jag kommer få ta och vara en del i barnets utveckling och uppfostran då jag är i hans liv lika mycket som mamman och pappan. Tycker det är mitt ansvar också, om jag ska kunna ha en talan. Kan ju inte kräva av andra att uppfostra sina barn så JAG blir nöjd utan att ge min del själv. Dessutom MÅSTE jag vara en del i det, om alla barn och vi föräldrar ska kunna leva och bo ihop. Detta är ju lika mycket mitt hem som pappans, så det är ju viktigt med regler som gäller ALLA i hushållet. Oavsett vem som är vårdnadshavare liksom.

Och ingen kan kräva av mig att JAG ska ha barnet hemma mån och frefag, samt "bara" 15h/dag de andra dagarna utan att få bestämma och påverka vad jag kräver att barner får/ska/måste göra osv. Der vore helt orimligt. Har jag som krav att man äter sin egen mat vid nästan 6 års ålder aå får samtliga bara anpassa sig, annars får man lösa det på annat sätt. Annat vore om barnet i fråga var 1, eller på sin höjd 3 år. Men nästan 6? Då FÅR (SKA)man ha krav, både som förälder och bonusförälder!

Hade barnet vart 1-2 år, då hade jag ju gjort det valet att skaffa barn medan det finns riktgt små barn. Och därmed är mer jobb osv. Då kan man inte ha samma krav. Men nu är det verkligen inte så!

Jag googlade lite och fick upp något gällande detta men det är högst otydligt och verkar vara en tolkningsfråga.

Nej varför skulle JAG i förskola som personal veta detta? Det styr kommunen helt och hållet. Jag har ingen större koll på priser och avgifter heller, mer än dem jag själv betalat med barn i förskola. Alla sådana frågor ifrånsäger vi oss i förskolan och hänvisar till kommunen, då det inte är vårt område.

Så där har du fel.
Dessutom kunde jag inte hitta något konkret att gå på. Någon länk till familjeliv är inget jag tänker ha som källa om jag skulle ringa kommunen här och ifrågasätta.

Sen tror jag dig och håller med!
Men vad ska jag göra? Kommunen har sagt detta till mig då jag frågade i samband med att min son började skolan osv.
Min inkomst räknas också in när förskoleavgoften ska betalas för sambons son. Också min avgift höjdes markant när vi blev sambos eftersom sambons inkomst då började räknas.. dem räknar ju hela hushållets inkomst, vilket i mina ögon är SÅ FEL. För långt ifrån alla har gemensam ekonomi. Då ska inte jag behöva betala mer oavsett vad min sambo tjänar, egentligen. JAG har ju inte mer pengar för det.

Nu är det inget problem för just oss.. men vet att jag reagerade förut.

Tack! :)

Jag hävdar inte att du har fel, utan bara att JAG inte kände till detta eller hittade någon bra information när jag googlade.

Såg däremot att vi får rätt till 25h/vecka from jan-18. Så det blir en kortare period (dock den värsta egentligen? När bebis är som minst) som bonusen måste vara hemma fredagar och måndagar hos oss.

Jag och pappan diskuterade igår gällande detta med just förskolan, och han kom då fram till att han nu ska söka pappaledigt åtminstone varje fredag som barnet åker från oss (eftersom mamman har rätt at lämna på förskolan den veckan vi ska hämta)
From att bebisen kommer. Får vi alla mer tid ihop och bonusen blir bara själv med mig och bebis på måndagar de veckor han är här, tills årsskiftet.

Ja, tänker man på vad förskolan är idag jämfört med vad dagis var förr plus alla måltider osv så är det VÄLDIGT billigt att ha barnen på förskolan.

Men jag har faktiskt inte förstått varför förskolan är "så dyr" och skola gratis. Har det med skolplikt att göra? Fritids är också mycket billigare än förskolan.
Missförstå inte mig nu. Jag klagar inte över priserna. Maxtaxan ligger på 1300kr och då för ett barn som ha rätt att vara där hela dagarna, får lära sig massor, får kompisar? Lär sig samspel, respekt, räkna, måla, bli en egen individ, lär sig vara en kompis. Massvis. Får frukost, lunch, mellis och frukt. Dessutom får dem leka massvis. Det är BRA! Man kanske glömmer det med jämna mellanrum..

Men utan maxtaxan hade jag kanske inte fixat det ekonomiskt när jag var ensam med min son. Hade aldrig haft råd att betala 3000kr för bara förskolan.

Vad menar du? Jag har aldrig påstått att JAG VILL ha bonusen på förskolan enligt pappans arbetstider? Det är alla andra som påpekat att jag BÖR ha det och så hävdade jag att det inte var sådana regler. Nu är jag motbevisad. Jag accepterade det..?

Däremot innebär inte det att VI kommer att ta den fighten med förskolan där bonusen går. Bara att han kommer få gå fem dagar i veckan 9-14 from jan -18 kommer ändra massor, till det positiva.
Jag hämtar och lämnar gärna för att underlätta för sambon som kommer jobba och komma hem till två vildar och en bebis varje dag. Min son går bara till kl 13.00 och får inte heller gå på fritids så, att hämta bonusen vid 14 är inte hela världen. Då kan dem roa varandra dessutom. Det blir ändå "bara" 1,5h tidigare än pappan hade hämtat. Han kommer ju dock börja senare.

Det värsta är ju om det daltas på förskolan också!! Jag som bonusmamma kandke inte kan/ska/vill gå dit och säga "jag tycker ni tar ifrån barnet sin kunskap att utvecklas eller göra sådant han kan själv genom att göra det åt honom. Han säger att ni matar, Torkar efter toan bara för att HAN vill det och klär på honom för att han VILL det. Vi är stenhårda hemma med att man måste prova och försöka lära sig själv nu. Det är verkligen ålder för det. Då blir det hemskt jobbigt dör oss om NI ska serva honom med allt. Plus att mamman gör ALLT. Då återstår bara VI som puschar.. till slut blir vi dumma och jobbiga. Kanske framförallt JAG som kommer spendera ner tid med barnet än pappan. Även om vi är helt överens och hjälps åt, det blir ändå den som spenderar mest tid med barnet som drabbas hårdast" ska jag OCKSÅ skita i att försöka få barnet att utvecklas så återstår BARA pappan... vilket blir ännu värre om vi gör HELT olika hemma. Dessutom VILL inte jag torka en nästan sex år gammal kille i rumpan, det är faktiskt inte fräscht. Det är inte mitt jobb eller mitt barn. Dessutom
Utnyttjar barnet en för att han själv "inte kan"

Ska jag klä på honom innan skolan? Bebisen också.. min son hamnar liksom i skymundan pga detta FÖR att den andra ska ha hjälp ned allt.. fast han egentligen bara kan lära sig själv. Han är ju som sagt inte sämre än någon annan. Bara bortskämd, fråntagen sin självkänsla att kunna själv och lat som få pga allt detta.

Jag är ju den som mest kräver en förändring för att orka och hålla tålamodet uppe. Jag vill inte ha två bebisar.. speciellt inte en "bebis" som kan bete sig som en dryg tonåring men ska torkas i rumpan av mig? Nää usch.

Hade han varit två-tre år hade ju allt vart annorlunda. Då hade vi vetat att vi skulle ha två barn som inte fixar mer. Men helt ärligt vet jag att dem allra flesta treåringar iallafall fixar mer än denna lilla snart sexåring.

Men de som inte daltar sina barn utan låter dem utvecklas och hjälper när dem inte fixad själva UTAN att ta ifrån dem hela kunskapen och säga saker som att " du kan inte själv och du får inte!" Dem får mer självständiga barn. Barn som åtminstone har en vilja att prova och lära sig, för någon tror på dem och vill hjälpa dem utan att ta över. Barn som daltas och får bli bebisar på nytt i såhär hög ålder, dem blir inte självständiga. Dem blir bebisar och bortskämda.

Har läst mer om just detta nu och verkar inte alls vara ovanligt att trots en stor insats från ena föräldern så tar daltandet över för det är mer bekvämt för det bortskämda barnet. Barnet som blir arg eller börjar gråta när man säger "nu får du klä på dig kläderna själv och torka dig efter toaletten" är ett barn som saknar vilja. Om det berorpå lathet eller att någon sagt att dem inte kan, det kan väl skilja. Men i mitt bonusbarns fall är jag övertygad om att han känner sig dålig och otillräcklig. Oduglig.. dels för att han är SÅ STOR att han fattar att mamma tar barnvagn ÄN eftersom hon förmodligen inte orkar med att han går sakta (och kanske alla gånger inte orkar springa ifatt osv), att han blir torkad trots att hans kompisar gör det själva, för att ingen tror att han kan, så han tänker inte ens försöka. Varför ska han klä på sig själv eller försöka När han redan förstått att mamma gör det för att det går snabbare och blir rätt på en gång. Då blir man även som barn tillslut så lat att även om någon säger "jag tror eller vet att du Kan själv " så orkar dem inte. För det KOMMER INTE GÅ BRA. Och så har han säkerligen fått höra "det är bäst att mamma gör dethär" typ.

När någon liksom tar ifrån mig kunskap och ska göra åt mig blir jag nog lite likadan. Då tänker jag minsann inte ens försöka, då kan dem göra det själva. I ren tjurighet. Alla har inte kämparglöden att orka/vilja motbevisa och visa att man visst kan. Dessutom krävs ju träning för alla dessa saker han gärna inte gör utan uppmuntran eller tjat.. har han fått träna och bli duktig? Nepp. Har någon låtit honom försöka trots att det inte gick så bra, och försöka på nytt eller förklarat att det är så man blir bättre? Troligtvis inte.

Så vad ska han visa oss för färdigheter? Inga. Plus att i skallen är han så klok att han liksom kan visa eller säga att han nästan skäms att han inte kan (vilket är självklart. Eftersom han inte FÅR göra själv) det tar nog hårdare än man tror på såhär stora barn.

Mitt barn kunde bli jätteledsen när jag sa att han inte skulle prova tex torka bajs själv när han var två år.. HAN ville ju, för han kände sig stor. Men han fick torka när han kissade och var så stolt. Direkt när han var blöjfri på riktigt fick han börja träna, för han ville. Även om jag ville vara där, hjälpa till och se till att händerna blev ordentligt rena. Inte kul med ett barn på 2,5 som tror han kan och så är det bajs på händer, kläder, kanske toarullen osv haha. Men en 5,5 åring SKA lära sig sånt.

I skolan är det nästan ett krav (finns såklart undantag) för barn som faktiskt är sex år och inte har funktionsnedsättning tex. Sen att alla inte kan saker bra DET är en helt annan sak.

Eller tycker ni att jag är helt ute och cyklar?