Bf juni 2018

Nej ínte alls faktiskt, men kanske är det så att magnesiumtillskott kan hjälpa?! Har för mig att det hjälper mot sendrag. Värt att kollas upp! :)

Jag åkte på influensan nu, hann inte ta någon spruta. Blev dock inte ens rekommenderad vaccination tidigare när jag var hos BM, kan ju tyckas lite märkligt när det är sådana tider?! Så nu har jag genomlidit en härlig vecka med influensan från helvetet, eller ja, riktigt än är den ju inte över tyvärr.

I morse vaknade jag av en extrem smärta i övre delen av magen, från sida till sida under revbenen och en bit under bröstbenet. Visste inte om jag skulle svimma eller spy - helt galen smärta och det släppte inte det minsta hur jag än ändrade ställning - ståendes/liggandes, smekte magen eller andades. Tog runt 20 minuter innan det lättade av och sen har jag känt av det till och från under dagen och nu börjar det eskalera igen. 

Undra om det har någonting med influensan att göra eller om det är graviditeten..?! Får ringa rådgivningen om det blir lika illa igen. Någon annan som varit med om liknande?

Jag vaknade av samma smärtkänsla idag igen, men nu gjorde det sådär extremt ont i ryggen på höger sidan, mot magen, istället för magens övre del mot sidorna. Fortfarande precis under revbenen.. Läste till mig att det kan vara lilleman som trycker upp rumpa/ben just där som kan ge sådan smärta?! Kan det vara så redan i vecka 22-23? (v 21+6 idag) 

Först var jag orolig för havandeskapsförgiftning då smärtan och dess område kan vara liknande som då, plus en massa annat då såklart, men det vill man ju helst inte tro att det är.

Jag la mig snett på sidan, nästan på mage, på vetekudden jag vikt dubbel i ena kanten. Då blev lillen sur och levde rövare ordentligt i magen (när jag väl hittade rätt punkt) innan han lugnade sig något. Smärtan var dock kvar en bra stund och det obekväma i kroppen, innan det gav sig helt. Så jag hoppas att det är han och att han inte gör sådär igen, får ju ingen sömn och det gör skitont(!). Det värsta är ju att det sitter i så länge..

På vilket sätt är era partners aktiva i graviditeten? Visar dom självmant engagemang, nyfikenhet och är förväntansfulla över förändringen som sker, eller finns det vissa som bara är och åker med bredvid?

Har ni barn sedan innan, eller är det ert första barn?

Tack till er, som hittills delat med er om hur er partner är under graviditeten :)

Jag frågade mest då jag tycker min sambo är väldigt "platt" gällande intresse och engagemang kring hela graviditeten - inköp, utveckling, sparkar i magen - ja allt faktiskt. Han känns nästan lite undvikande trots att jag försöker få med honom i tankegångar kring det som kommer, inköp och när bebisen sparkar. Lite för att göra det mera verkligt och höra hur han tänker och sådär, i och med att det är första barnet för oss båda, allt är ju nytt. 

Han säger att han tycker att det ska bli spännande, men han visar ingenting till det.

Jag är i v 26 nu och har förutom en superförkylning och efterdyningarna av en skada i högerbenet (som känns av både i benet och nu i samma sidas bäcken - mest troligt fått en förskjutning) som blev i augusti förra året, inte haft några större besvär (än så länge *pepparpeppar*). Känner mig otroligt skonad och är så himla tacksam för det! 

Däremot är jag väldigt påverkad rent allmänt i måendet psykiskt. Jag känner mig nedstämd och likgiltig till graviditeten eller ja, ska vi vara krassa så är det nog till det mesta. Även om jag i grund och botten är överlycklig(!) till graviditeten, så har jag svårt att glädjas och "dras med" i hela gravidresan och känner mig väldigt o-gravid i jämförelse med hur de flesta andra gravida är.

- När bebis sparkar och rör sig i magen så kan jag känna - ligg still och när han inte rör sig så vill jag att han ska röra sig. (detta har dock blivit bättre)

- Behöver och vill inhandla saker och kläder och grotta ner mig i allting, men samtidigt så känner jag att "jag är ju inte gravid, så det behövs inte".

Mycket konstigt och påfrestande att vara så motsägelsefull hela tiden... Ger en otroligt dåligt samvete och många funderingar över varför. 

Jag har retat mig på så otroligt på att jag gått upp 4 kilo, hallå, det är ju egentligen ingenting på 26 veckor?!! Men hjärnan verkar inte förstå det. Kan ha att göra med att 3 kilo kom inom loppet av 5 veckor kanske, med start vid superförkylningen och man redan då var nedstämd för att man var sjuk.. Haha!

I onsdags ringde jag in till förlossningen (fick inte tag på min BM), då lillen rört sig väldigt dåligt i några dagar, så vi fick komma in på en koll. Allt såg dock bra ut - mängden fostervatten, tillväxt, hjärtslag och mitt blodtryck osv. Jätteskönt!

Han var faktiskt lite större än beräknad vecka, då var vi i v. 27+3, men han var i klass med v. 29. Dom växer ju väldigt individuellt, men kul att få ett hum i alla fall. :) Han låg neråt med huvudet då och började röra sig ganska bra så fort han kom upp på UL-skärmen. Kameraakrobat! ;) Haha.

Samma kväll så började han leva rövare igen och sen dess har han liksom varit mer aktiv än någonsin. Slår vad om att i fall vi inte åkt in och kollat så hade "tystnaden" fortsatt, vi hade ju ändå väntat någon dag för att se så han inte ändrat mönster och rutiner.

Nu har jag dock fått världens molvärk och det kände jag bara av lite grann kring de första veckorna som gravid, sen ingenting. Det började igår under dagen och det sitter i än, just nu är det lite mindre i intensitet dock, skönt nog. Vaknade flera gånger under natten för att det gjorde så ont. "/ Hur länge brukar växtvärk sitta i? Gissar att det är det molvärken säger..

Jag hade en sådan period för några veckor sedan, där jag vaknade hur lätt som helst mitt i natten och förstod inte alls varför jag vaknade, men gissade att det var för att han rörde sig i magen. Sen kunde jag inte somna om på typ en halvtimme. Samma sak om jag lära upp och kissa - blev klarvaken!

Har dock inget tips om hur man kan göra.. Jag smekte magen lite och försökte hitta den absolut bekvämaste, "uppfluffade" positionen i sängen att gosa in mig i och sedan vänta där tills jag somnade igen. Man får nog vara envis och hitta en lugn rutin/trigger (lite som att borsta tänderna och släcka ner i huset när man ska sova för natten) och min blev att smeka magen = trigger för att "kroppen, vi ska fortsätta sova".

Tror kroppen vänjer sig, för nu vaknar jag bara vid halv sex, sex för att gå och kissa och då kan jag lika gärna vara uppe sen, lite beroende på dagens agenda. ;) Tror det är en övergående period, men det lär väl komma tillbaka senare igen skulle jag gissa, närmare förlossningen..

Jag funderade också ang. hur hicka kändes för ett tag sedan och för typ 2 veckor sedan, så har jag känt det du beskriver några gånger. Han ligger också neråt med huvudet. :)

Jag är i slutet av vecka 30 nu, men har från v 27 inte känt några förändringar på position, huvudet ner. Gjorde ju ett ultraljud i v 27 pga minskade fosterrörelser och då låg han ner med huvudet och hickan (nämnt i tidigare inlägg här ovan), har bara känts av nere efter det. Så han lär ju inte ha ändrat position sedan dess.. Men innan hade jag ingen koll alls på hur han låg. ^^