grästuva skrev 2018-01-12 05:25:14 följande:
Jag har en liten mage, barn nr 5 väntar jag och magen har kommit tidigt med alla förutom första barnet
Kan se om jag kan ladda upp en bild i eftermiddag.
Ni som känner er livmoderkant, hur högt upp går den? Hade svårt att känna min tills för några dagar sedan. Nu känns den jättetydligt.
Häftigt att det kan skilja från en dag till en annan.
Jag har jättesvårt att känna kanten, men jag kan känna att det ger lite mer motstånd efter ett tag. Så kanske att kanten är typ fem cm under naveln. Det första som händer när jag blir gravid är att kroppen samlar på sig lite extra fett, så det finns lite som en kudde ivägen nu.
Horisonten skrev 2018-01-12 07:02:19 följande:
Åh skönt att du blev sjukskriven att läkaren var så lyhörd. Tror du behöver då vila upp dig lite. På vilket sätt var hon orolig för bebisen? Hoppas du fick bra hjälp av kuratorn på mvc.
Själv funderat på att ringa bm och be att få prata med någon men jag vet inte riktigt. Tycker det är svårt och ta steget och vet int riktigt vad jag skall säga heller. Men hade varit skönt då jag ibland känner att jag har lite stöd runt mig,förutom från min man och bästa vän som är fantastiska men från resten av familj och vänner är de inte myclet. Och känner mig orolig inför förlossningen och rädsla. Men även orolig kring bebis i magen. Detta är ju mitt 3 barn men 5 graviditet. Hade 2 missfall innan min första. Så kan känna lite som vissa skriver,för varför skulle jag fö 3 fina och friska barn i rad. Märkligt tänkt men så tänker man. Jag är ju sjukskriven iallafall till början av februari pga illamåendet så får vi se sen. Foglossningen är inte rolig nu,blir vetkligen bara värre för varje dag. Suck... :(
Jag håller med, att ta första steget är verkligen det svåraste. Men jag tror samtidigt att de är väldigt vana vid det, och vid att det är svårt att börja prata.
Jag känner också viss oro inför förlossningen. Eller, inte för förlossningen i sig, men för vad som kan hända efteråt. Min första förlossning slutade i komplikationer, och jag blev sedan lämnad ensam, och det är jag rädd för att det ska ske igen. Jag tänker be om att få gå på Aurorasamtal den här gången.
Oj, ja, jag vill inte gå in på detaljer men anledningen till att jag var hos läkaren var att jag var med om en tragisk olycka på jobbet och hon blev då orolig för bebisen pga kroppens stressreaktion på vad som hänt. Sen var det väl en blandning av det och depression som gjorde att hon sjukskrev mig såpass länge ändå.