sorg

För de flesta är det jättestort och fullständigt absorberande att få sitt första barn. Det kan ibland vara så mycket man orkar med med amning, nattvak, kanske kolik. En ny varelse att inrätta sitt liv runt och kanske också så att man omvärderar sitt förhållande till varandra nu när det finns en tredje liten människa som ska passa in. 

Jag avskydde verkligen alla släktingar som kretsade som gamar (tyckte jag i min trötthet) runt mig och mitt nyfödda barn. Ville låsa dörren om oss och få vara ifred. Det skulle vara kaffe, mat, tack så mycket för (den fula) babykoftan du stickat (kommer aldrig att använda den) pratas, gullas, vyssjas -- usch, jag blev galen! mina vänner visste att jag ville vara i fred och ringde lite då och då för att kolla läget. De respekterade mig och mitt behov av tid och ensamhet för att lära känna mitt nya barn. Tids nog var jag redo att träffa dem.

Ni har ingenting för att pusha och pressa. Och är ni sådana som ständigt ska pussa och krama och bära barnet - skärp er!  Det är inte ert barn! Ni kan bara stillsamt säga att vi längtar efter att träffa er alla tre när ni har tid och ork att träffa oss.