sorg

låter jobbigt - för din bror, att ha så respektlös familj

För de flesta är det jättestort och fullständigt absorberande att få sitt första barn. Det kan ibland vara så mycket man orkar med med amning, nattvak, kanske kolik. En ny varelse att inrätta sitt liv runt och kanske också så att man omvärderar sitt förhållande till varandra nu när det finns en tredje liten människa som ska passa in. 

Jag avskydde verkligen alla släktingar som kretsade som gamar (tyckte jag i min trötthet) runt mig och mitt nyfödda barn. Ville låsa dörren om oss och få vara ifred. Det skulle vara kaffe, mat, tack så mycket för (den fula) babykoftan du stickat (kommer aldrig att använda den) pratas, gullas, vyssjas -- usch, jag blev galen! mina vänner visste att jag ville vara i fred och ringde lite då och då för att kolla läget. De respekterade mig och mitt behov av tid och ensamhet för att lära känna mitt nya barn. Tids nog var jag redo att träffa dem.

Ni har ingenting för att pusha och pressa. Och är ni sådana som ständigt ska pussa och krama och bära barnet - skärp er!  Det är inte ert barn! Ni kan bara stillsamt säga att vi längtar efter att träffa er alla tre när ni har tid och ork att träffa oss.

Ring din bror och fråga om han har tid att ses med barnet nån gång eller så frågar du varför de aldrig har tid att ses?

"undra varför"

Låter jättetråkigt! Tyvärr är det ju i de flesta fall så att släkten på mammans sida får mer tid. Kan det vara så att mamman är den som är föräldraledig och då har tid att träffa sin familj dagtid mycket mera? Kanske blir det bättre när din bror blir föräldraledig, om han nu kommer vara det?

Tycker du har fått onödigt mycket skit kastat på dig här i tråden, det är inte konstigt att ni i er familj vill träffa den nyblivna familjemedlemmen. Jag har så svårt att förstå hur man kan vilja isolera sig från sin egna ursprungsfamilj? Mer värme och kärlek åt folket säger jag bara!

Ärligt talat så låter det som att ni i familjen är lite "på"...? För barnets skull så är det knappast någon brådska... ni hinner lära känna hen och få en nära relation även om ni inte träffas så mycket de första åren. Om det var något sånt du tänkte på.

Kanske kan ni nöja er med telefonkontakt ett tag tills deras bebisbubbla släppt taget om deras tillvaro. Den kan dröja kvar länge för vissa.

Det är väl inte så att du tror att det pågår misshandel eller bråk eller att barnet far illa på något vis?

Förmodligen hade du inte alls accepterat hans raka svar, i och med att du inte accepterar att han visar praktiskt vad dom vill.

Fy vilka elaka svar här!
Ts jag förstår din sorg. Skulle vara förkrossad om mina bröder vägrade låta mig träffa deras barn. Älskar dem högt och vette fan vad jag hade tagit mig till om jag inte fick träffa dem. Dock så är det dumt att göra en cirkus av det för det slaget kommer du förlora stort på. Hur jobbigt det än är så försök att lägga locket på ett tag till. Tjata inte, låt glad och säg att du saknar dem men att ni har all tid i världen att träffas senare då de har fullt upp nu. Och hoppas på att det vänder snart.

6 gånger på 10 månader är väl inte så lite?

Ts: Då ställer man följdfrågan om varför sambons släkt är viktigare. Och förklarar att ni känner er åsidosatta.

Ja då får ni ju köpa det. Men, har ni också föreslagit att ni ska träffa barnet och pappan, utan att mamman är med?

Om pappan jobbar kan ni kanske boka en lunch ihop.

Men säg då till honom att det är uppenbart att sambon inte vill träffa er. Men att ni gärna vill träffa honom åtminstone.