tykor skrev 2017-10-23 08:43:31 följande:
Jag borde kanske inte svara eftersom mina barn inte är perfekta samt att de är så som de är utifrån sin personlighet, inte utifrån vår fostran. Jag har inte heller nån intention som förälder att barnen ska vara perfekta. Välfungerande människor, någorlunda lyckliga räcker för mig.
Innan jag fick barn trodde jag att mitt agerande mot barnet skulle betyda allt. Om jag gjorde si så skulle det bli så. Tydliga rutiner, konsekvens, allt på mitt och pappans sätt skulle forma barnet till ett väluppfostrat barn.
Det dröjde inte ens några veckor innan jag fattade att det inte var så enkelt. Mitt första barn har en stark personlighet och bestämde själv när han tänkte äta, sova, leka, umgås. Det var bara för mig som mamma att hänga på. Mitt andra barn 'r en betydligt mer följsam person. Han fann sig snabbt i våra rutiner för ätande, sömn, lek och umgänge. De är ganska stora nu, 12 och 10 år och är fortfarande sina personligheter.
Den äldsta får vi hålla ganska hårt för att han ska fungera i vardagen. Den yngsta får vi snarare putta framåt för att han ska ta för sig och utvecklas.
Vi som föräldrar har utvecklats massor under den här resan i vårt föräldraskap, och det jag framför allt lärt mig är att inte vara dömande mot andra föräldrar utifrån hur deras barn beter sig. Jag vet precis hur svårt det kan vara utan att man har nån skuld till beteendet, och precis hur lätt det kan vara utan att man har nån delaktighet i det heller. Barnets personlighet i kombination med förälderns lyhördhet och förmåga att fostra en individ.
Men perfekt är ju så olika. Mina barn är i mina ögon helt perfekta, jag vet att de har fel och brister. Men de är perfekta ändå. Jag skulle aldrig vilja ändra något, de är som de är och älskade just därför.
