Fler som planerar en liten sladdis?

Välkommen verkat som din kropp är på banan nu, håller tummarna att det tar sig nu när ni fått till det så bra!

Eftersom jag är hemma för vab idag tog jag med mig testen på toa.

Det jag hoppats på läääänge och misstänkt sen i måndags blev nu bekräftat!

Jag är gravid!

Dock kommer ju tankarna direkt, gör vi rätt som skaffar ett till, tänk om det är nå galet med barnet, tänk om det inre går vägen. Försöker djup andas och tänka positivt.

Hoppas ni andra får samma glada besked som jag inom kort!

God morgon tjejer! Ni vet att jag inte trodde att det blev något denna månad? Men jag tänkte om mensen blir sen så testar jag dagen efter och är på BIM +1 idag och döm om min förvåning??? Fick detta test (svagt men visst är det streck?!) jag har ändrat ljuset på ena..

God morgon! Jag vågade ta digitalt idag och titta <3 såå lycklig idag! Hoppas den lille nu stannar 9mnd!!!

Jag känner samma sak. Innan var det jätteviktigt för mig att bli gravid igen men allteftersom tiden går så blir det mindre viktigt. Jag tycker livet är rätt bra som det är och det känns helt ok om det inte skulle bli något. Och blir det så är det givetvis jättekul med. Men FÖR gammal vill jag inte vara... Fyller 43 snart...

Visst känner jag igen den där tvekan emellanåt. För egen del tror jag tillvida del den är en form av "självräddning" för att lindra besvikelsen och deppen som kommer med mensen. Har länge velat ha ett syskon till dottern som just fyllt 6 men maken har inte alls velat ha syskon förrän i höstas när han kände sig redo. Egentligen är jag äldre än jag hade velat vara för att skaffa ny bebis (är 36 år) men det skulle va så underbart ändå. Åldern är bara en siffra, man är inge psykiskt äldre än man gör sig

Alltså den här känslomässiga berg-och-dalbana gör mig så trött å nere.

Att pendla mellanhänder äntan, hopp, önskan, förtvivlan, besvikelse veckan runt BIM är hemskt.

För att sen inte tala om sexstressen inför ÄL. Räkna dagar, planera livet för att få till o ofta på rätt dagar å missar jag en dag känns allt förgäves.

Hade hoppet uppe inför denna gång, tror vi träffade ÄL hyfsat bra. Igår fick jag spottings, BIM - 4 (eller 3)... Bara lite rosa på papperet vid ett par tillfällen. Blev deppad. Låg å läste runt om nidblödningar = fick upp hoppet igen. Idag lite mer brunt på papperet vid några tillfällen, chansen för nidis är lite, blev nog inget den här gången heller = depp igen... Men hoppet är det sistasom överger mig. Fasta kommer bli så ledsen å besviken när mensen kommer än fast jag räknar kallt med att den kommer. *suck*

Att känna åldern spelar in känns för mig oxå. Haft nära som sagt. Jag blir 36 i år.

- Nu är smarta ni som inte börjat om å skaffa sladdis. Ni har de ju perfekt nu.

Nu är jag på dag 27 från sista BIM har vanligast 26. Är som en klocka vad gäller cykeln. Sen lägga till att ÄL gav utslag dagar tidigare. Har haft stickande å knolande i tjejmagen fram till igår lunch. Då slutade det. Känner inget speciellt nu. Negativt på gravtest i morse. Mysko känsla men får se vad som händer närmaste dagarna

Mensen kom tillslut

Vill passa på och uppdatera, nu har vi vart på RUL och här är hon vår alldeles perfekta lillasyster! Bakade en kaka och överraskade familjen <3

Har man rätt att vara deppig och ledsen när man bara har försökt sen januari och just nu blöder ut sitt första missfall (var bara i v4)? Är så ledsen... Hur orkar folk månad efter månad? Vill bara ge upp ibland. Ibland känner jag att det kanske inte är meningen att vi ska ha ett gemensamt barn :( Jag blir så nedslagen varje gång blödningarna kommer... Vet ju att det finns folk som kämpat längre men kan inte låta bli att känna mig mer och mer deprimerad varje månad... Är 33 år gammal så kanske är det för sent tänker jag :'(