Alltså den här känslomässiga berg-och-dalbana gör mig så trött å nere.
Att pendla mellanhänder äntan, hopp, önskan, förtvivlan, besvikelse veckan runt BIM är hemskt.
För att sen inte tala om sexstressen inför ÄL. Räkna dagar, planera livet för att få till o ofta på rätt dagar å missar jag en dag känns allt förgäves.
Hade hoppet uppe inför denna gång, tror vi träffade ÄL hyfsat bra. Igår fick jag spottings, BIM - 4 (eller 3)... Bara lite rosa på papperet vid ett par tillfällen. Blev deppad. Låg å läste runt om nidblödningar = fick upp hoppet igen. Idag lite mer brunt på papperet vid några tillfällen, chansen för nidis är lite, blev nog inget den här gången heller = depp igen... Men hoppet är det sistasom överger mig. Fasta kommer bli så ledsen å besviken när mensen kommer än fast jag räknar kallt med att den kommer. *suck*