Pappa med extra allt

Efter att ha levt i bonusfamilj i mer än 20 år med sammanlagt 8 barn så skulle jag inte rekommendera det för någon!

Vi har överlevt och alla barn är nu välfungerande vuxna och vi är fortfarande gifta och nu är det fullständigt fantastiskt med stor familj! Men vägen dit.... oerhört fasansfullt tungt! Jag förstår idag inte hur vi klarade av det.
Om ni går vidare med varandra så ge det lång tid innan ni ens funderar på att flytta ihop. Dina barn riskerar att altid vara i underläge. De är bara vana att kompromissa med varandra. Din partners barn är vana att konkurrera med 7 andra vilken ger en annan erfarenhet.
Alla barnen är dessutom i skolåldern med allt vad det innebär. Ingen är på väg att flytta ut de närmaste åren. Bor ni dessutom i en storstad så är bostadsbristen ofta så stor att barnen blir kvar hemma långt efter 20-årsåldern.
Som andra påpekat så finns det massor av viktiga frågor, ekonomi, boende, gemensamma regler?, olika regler, relationen till ex, fritidsaktiviteter, ev diagnoser  eller sjukdomar hos barnen, andra problem som behöver hanteras.

Min erfarenhet är att en av de absolut viktigaste faktorerna för att vi klarade av vår situation var att vi kunde skaffa ett nytt gemensamt boende som rymde alla barnen med egna sovrum plus att vi hade flera olika gemensamma utrymmen också. Dessutom har vi haft god ekonomi som gett oss möjlighet att göra massor av saker med antingen alla barn eller bara delar av barnaskaran. Utan dessa faktorer vet jag inte om vi klarat av det.

Skulle jag göra om det? ALDRIG! Även om jag älskar alla våra barn. Vi skulle ha varit särbos om jag fick göra om det.

Svarar utifrån min egen erfarenhet och inget annat. Vi hade varit tillsammans i 3 år innan vi flyttade ihop.
Det som varit tufft kan delas upp i två olika delar.

Det första är det som rör det sociala och relationsmässiga.
Det var endast vi två vuxna som valt varandra. Ingen av de övriga 8 hade valt varandra. När man är totalt 10 olika personligheter och vanor som skulle anpassa sig till varandra går det inte helt smärtfritt. Lägg därtill sammanlagt 3 expartners som på olika nivåer varit inblandade. Det var alltså massor av nya relationer som skulle hitta sin plats och som fungerade olika bra under olika perioder. Tonåren är för många tuff, det blir inte enklare av att leva i styvfamilj. Alla måste anpassa sig, kompromissa, avstå, ta för sig i en salig blandning. Någon behöver också ta på sig att projektleda även det relationsmässiga så att alla får något som kan betraktas som relevant utrymme. I perioder kändes det som att alla fick kompromissa så mycket att ingen var nöjd någonsin, inklusive jag själv. Som styvförälder är det bra att utveckla en extrem tolerans, acceptans, flexibilitet och allt som underlättar för barnen men det sker ofta på bekostnad av det egna måendet. Jag har varit på väg att ge upp flera gånger under åren men maken har varit mer envis (eller inte så utmattad som jag?) och velat fortsätta.

Det andra handlar om det rent praktiska
En familj som vår med 10 personer är stor. Med 8 barn så kommer också kompisar, pojk- och flickvänner. Att varje dag året om laga mat till mellan 10-18 personer när man kommer hem från jobbet kräver en del. För att inte tala om att köpa hem all mat. Detta var dessutom innan hemleverans av mat var möjligt på det sättet som idag. Maken som ofta varit borta veckovis har inte varit till så mycket hjälp i det vardagliga. Du kan inte heller kräva av barnen, som inte valt situationen, att ställa upp och laga mat till så många människor. Det är svårt för en vuxen van matlagare och blir inte enklare för ett barn eller tonåring. Att alla skulle laga sin egen mat var inte heller ett alternativ, varken av ekonomiska eller praktiska skäl.
Alla våra barn har idrottat på relativt hög nivå. Det medförde att vi under perioder hade upp till 45 idrottstillfällen/vecka plus 16 idrottslektioner i skolan. Ni kan ju gissa hur mycket tvätt det blir bara på det. Att barnen skulle tvätta sig egen tvätt funkar inte logistikmässigt då tvättmaskinen ständigt var upptagen med halvfulla maskiner. Med idrottande barn/ungdomar följer alla sidoaktiviteter som föräldrar förväntas ställa upp med. Fikaansvarig, cafeteriavärd, parkeringsvakt, funktionär, städa vägrenar, sälja blommor, bingolotter, strumpor, andra kläder, korvar, rengöringsmedel, vara hallvärd och sova över vid cuper, garderobsvakt vid evenemang och säkert 100 andra saker jag förträngt vid det här laget. Ta allt detta gånger 8 så har du bilden.
Ett stort hus kräver också mycket skötsel. Man kan köpa vissa tjänster men det måste fortfarande planeras och hanteras.
Under nästan 15 år hade jag exakt varenda vaken sekund uppbokad och inplanerad för att få ihop allt. Tur att inte sociala medier fanns så utvecklat då.

Lägg dessutom till att jag under dessa år också jobbade som chef med personalansvar för mellan 45-60 personer och lite pendling på det. Nu låter det som att jag gjort allt men det är inte sant. Mina egna barn har fått lov att hjälpa till massor men tyvärr har inte min man haft samma förväntningar på sina barn vilket var ett av de stora problemområdena under dessa år. 

Så nej, jag skulle aldrig göra om det! Ärligt får jag nästan ångest bara av att höra andra som är på väg in i det även om jag förstår att inte allas situation behöver bli så extrem som vår. 
Först nu, 5 år efter att sista barnet flyttat ut börjar jag på att hämta mig både privat och yrkesmässigt.