Skrik, utveckling?

Magen bubblar säger du. Skulle tro det är magknip av någon orsak som gör att han skriker.
Visserligen kan bebisar ha sina svängningar. Men om dom går från lugna rofyllda till gallskrik alla kvällar, då brukar det finnas en orsak.

Magknip är ju jätte vanligt. Rapar du honom efter att han fått mat? Viktigt att rapa så luften från magen kommer bort. Testa sätta honom över dina ben (så att hans mage är mot ditt ben) och guppa lite, det kan hjälpe en sjuk mage. Finns pysventil på apoteket som du kan testa, och även droppar som du kan ge för magen (fråga personalen). När du vaggar honom så håll honom så att magen är mot din arm (så han liksom tittar lite neråt), även det hjälper till att få ut gaser.

Om det inte slutar så kontakta MVC. Bebisar kan få tex reflux? Och då har dom en tendes att skrika någon-några timmar just kvällstid. Om han spyr mycket så kan detta vara ett tecken på reflux.

Om det inte slutar så låt MVC ta en titt på honom.

Jag vet exakt hur man känner sig som ensamstående mamma. Fick tvillingar och är ensam. Hade många små och större problem pga prematur barn. Och flickan skrek i 3 månader ALLA kvällar. Var inget fel på henne, mer än att dom mediciner hon behövde så gjorde magen hård. Och det gjorde ont. Men tveka inte söka hjälp om du känner något är fel, man får söka hjälp när man inte vet vad som är fel. Lite tryggare känns det också när man vet vad felet är, eller att någon kunnig har tittat på barnet.

Du kan också massera magen lite lätt i cirklar. 

Haha, jo tvillingar. Dom är 3,5 år nu så det "värsta är över" : ) . Men visst har det funnits perioder då jag på allvar trott jag kommer tappa förståndet eller dö av utmattning, men det hände aldrig. Första året minns jag inte så mycket av, så hjärnan fick väl sig en törn.

Men det blir lättare. Du lär känna ditt barn, och det finns så mycket att se fram emot. Tiden kommer rusa iväg, så ta vara på alla fina stunder. Bebis tiden kan vara rätt jobbig som ensam. Jag kände att jag blev rätt isolerad. Jag var så trött så jag hade svårt att orka med något annat än barnen. Och den där oron som nybliven mamma tror jag är större som ensam. Man hade liksom ingen att dela oron med bredvid sig, och att hålla barnen vid liv hängde helt på mig. Jag hade mycket rädslor.
Allt blev lättare destu äldre dom blev. Och mitt i allt kunde jag njuta av dem på ett helt annat sätt.

Jag minns den där första riktigt stora belöningen jag fick som mamma. Pojken hade varit några timmar med mormor. När hon kom hem med honom och jag tittade ner i babyskyddet så möttes jag av ett stort leende. Tror han var omkring 6-8 veckor, och det var första gången han log. Jag har nog aldrig känt mig så varm och uppskattad som jag gjorde då. Han kom ihåg mig, och var glad att se mig.

Det kommer gå så bra så för er. Men man får tycka att det är tufft, för det är det att vara ensam med en bebis. Det är ju inte bara det fysiska jobbet, utan även den där delen att inte ha någon att dela allt det fina med.