Jag känner mig som en dålig människa och mamma...

Vi fick vårt första barn (planerat) för två veckor sedan och jag mår ännu inte bra. Efter de första dagarna av gråt tänkte jag att ?det går nog snart över?. Min man är så otroligt hjälpsam med allt och han lider verkligen av att se mig så här. Jag gråter stup i kvarten och är bara nedstämd precis hela min vakna tid. Är detta normalt? Har ni andra upplevt detta, snarare än att lalla runt på rosa moln som ?alla andra? verkar göra när de fått barn? Jag orkar inte laga mat och ännu mindre bryr jag mig om att få i mig mat, jag har ingen aptit över huvud taget. Jag saknar min man och hans närhet. Han är här, men allt känns så annorlunda, så nytt och så konstigt. Jag är inte bra med förändringar alls och detta om något är ju en enorm förändring och omställning.

Jag ammar (helt) fastän jag inte tycker om det, bara för att jag vet att det är ju ?det bästa?. Allt tjat från barnmorskor om amning och att det inte finns några som helst skäl för mig att inte amma har ju också satt sig i skallen på mig. Jag älskar vårt barn och känner kärlek när jag tittar på henne, håller henne osv. men jag mår så dåligt ändå... Jag har ännu inte gått utanför dörren, för jag orkar inte...

När min man ska jobba (börjar igen kommande vecka) kommer han nog sova i vårt gästrum för att inte behöva vakna miljoner gånger under natten när han faktiskt ska orka jobba hela dagen. Jag kommer ju dö av saknad... Känns som att jag bara kommer gå runt och räkna timmarna tills han kommer hem. Får ångest över att inte kunna/orka/hinna göra matlådor åt honom, som jag alltid gjort. Han bryr sig inte, det är jag som bryr mig och mår dåligt över allt som går att må dåligt över. Jag saknar honom och allt det vanliga så mycket att jag går sönder inombords.

Finns det fler som jag? Som inte är sprudlande glada? Går detta över? Hur länge ska man stå ut innan man tar sig i kragen och kanske söker hjälp...? Jag behöver verkligen prata eller höra om andras erfarenheter. ????