Jag känner mig som en dålig människa och mamma...

För mig tog det nästan ett år innan jag kände att jag trivdes som mamma. Innan dess var jag nedstämd, kände mig så ensam och vilsen i själva rollen som mamma. När folk frågade så sa jag att jag var den lyckligaste människan på jorden, för det var jag ju någonstans innerst inne. Rent objektivt kunde jag känna lyckan men inom mig vad den väldigt svår att lokalisera.

Min dotter skrek de första fyra månaderna och sov otroligt dåligt. Jag flyttade hem till min mamma eftersom min man inte var i landet vid tillfället. Hon tog semester så hon kunde hjälpa mig med flickan men när hon började jobba igen minns jag hur fruktansvärt ledsen jag blev. Kvällarna var en enda stor plåga. Flickan skrek Och jag kunde inte tänka på något annat än vilken ångest det var att ha småbarn.

För varje månad så blev det bättre och bättre. Jag lärde mig och jag kom in i rutiner. Rutinerna tror jag är a och o. De skapar en trygghet både hos dig och barnet. Men det tar tid att bygga upp dem.

Nu har jag tre barn, varje graviditet har jag känt mig orolig och illa till mods när jag tänker på den första tiden i barnets liv. Den är fruktansvärt krävande både fysiskt och psykiskt. Men den går över fast man inte tror det när man är just i den.

Du är inte ensam om att känna ångest, det är bara det att folk inte pratar om det. Det är en skam att inte känna den biologiska mammarollen direkt. Men den kommer.

Lycka till, kära du!