Tycker inte om min sambos son

Jag ser honom inte som en inkomstkälla. Jag jobbar hårt för mina pengar. Men hans mamma däremot säger att hon inte "har råd" att dela barnbidraget. Barn kostar pengar. Mat kostar pengar. Det är ett enkelt fakta och rätt ska va rätt. Ska han va här på halvtid ska vi ha halva bidraget. Och jag förväntar mig att barn visar respekt och tacksamhet. Annars växer de bara upp till odrägliga individer. Jag sätter inte stopp för deras relation. De får umgås hur mycket de vill. Jag bjuder med pojken på allt möjligt. Så påstå inte att jag utesluter honom. Då hade vi kunnat resa utomlands utan honom och åkt på djurparker och lekland utan honom. Men han får alltid följa med. Lite tacksamhet är inte så mycket begärt.

Barnbidraget idag är en sån liten del av vad barn kostar så de flesta med ordnad ekonomi väljer att spara barnbidraget eller bara helt enkelt noterar att det kommer in, men du har fastnat på "rätten" att få denna extra 500-lapp. Gör det verkligen så stor skillnad i ert liv om fk betalar ut halva barnbidraget till er eller är det ren principsak?

Du tycker barnet ska visa tacksamhet, för vadå? Att han inkluderas i era gemensamma aktiviteter? Ska han niga inför dig och tacka så mycket för att han fick följa med utomlands fastän mamma inte betalar er pengar för hans uppehälle? Tacka för maten, absolut, men han är också ett barn och de glömmer ibland. Man får ha överseende och man får tjata ibland. Men prata inte om att han ska vara tacksam för att du låter honom vara med när du tydligt inte kan visa honom tacksamhet för att han finns i ert liv utan bara visa att han är till besvär. Då är nog inte den resan så rolig för honom heller.

Jamen absolut. Barnbidraget är dessutom enligt mig hur som helst minsta problemet. Största problemet är TS attityd gentemot bonussonen, på andra plats pappans relation till mamman.

Skulle du ha sagt tack till någon för varje sak den gör om den personen tydligt visar sin negativa syn på dig och att du bara är ivägen och till besvär? Pojken sitter ju jämt på sitt rum och spelar data. Vad ska han göra? Eller tycker du att han ska säga tack till TS för att hon ska bli nöjd/behandla honom bra? Och att istället då, som ditt råd var, att utesluta honom ÄNNU mer från familjen och aktiviteter... tror du pojken kommer säga tack för maten då? Vansinne.

Ge och ta är alltid A och O i ALLA relationer. TS tycker vi som inte håller med henne kör med bajskastning för att vi säger att hon behandlar ett barn illa, istället för att ta till sig det som konstruktiv kritik och vara den vuxna som kliver in och tar ansvar för relationen. Det är ALLTID den vuxna som ska ta det ansvaret. Barnet har inte valt TS, TS har valt barnet. När relationen sitter där, DÅ kan TS införa regler kring att tacka för maten m.m. Eller ska hon fortsätta med sin hieraki och förstöra pojken och hans självkänsla helt? "Du är inte välkommen här och känns som en inkräktare i mitt hem, du får följa med på saker men jag tilltalar dig inte för det är så svårt för du stör mig men du ska vara tacksam för att du får följa med"....

Alltså, när man väljer att ingå i en relation med en person som redan har ett barn så får man fan i mig finna sig i att det barnet förblir en del av familjen. Vad som helst kan ju hända, och din partner är pappa till pojken. Om mamman dött skulle han flyttat dit på heltid!
Du går omkring med en stor hemstickad offerkofta och skyller på andra för en situation du själv har försatt dig i. Det är inte pojkens fel att han finns, barn gör igenom faser där vissa är mindre trevliga än andra, han kanske är bortskämd, men det spelar ingen roll. Han är ett barn, han är en del av din familj. Allt det där borde du ha förstått från början. Antingen finner du dig i det eller så får ni separera, för DÅ (BARA då) är det endast ditt barn du behöver bry dig om.

Vilka saker du skriver... :(

"Personligen hade jag valt att betala för sonens spel, för då hade jag sluppit honom på kuppen. Pappan verkar inte bry sig heller om att tillbringa tid med honom, så för mig hade det varit värt de pengarna".

Har du ingen känsla för ett barn som blir så lite omtyckt, även om det inte är ditt barn. Blev verkligen ledsen att läsa att man kan tycka så... Släkt eller ej.

Visst är det så, att pappan har stort ansvar för att pojken ska säga tack och naturligtvis är det han som ska säga till och INTE TS. Men nu handlar ju tråden om att TS inte tycker om sin bonusson och utifrån vad hon skrivit ser jag inte att hon själv anser att det är pappans icke-ansvar som är problemet utan bonussonens existens.

Ts valde att ingå i relation med pappan och visste vid tidpunkten för sin graviditet att sambon har barn sedan tidigare. Då blev väl TS besviken när sambon inte valde att förkasta sin relation med sin son till förmån för sin nya familj. Vilket är väldigt vanligt och OCKSÅ en anledning till att många tycker illa om sina bonusbarn. Kan man då inte förlika sig med tanken att inkludera sambons barn sedan tidigare som en jämlik i familjen har man ingenting i relationen att göra. Barnen går alltid först. Har Ts försökt att få bukt med problemet? Nej, hon skyller på att hon inte vet hur man gör och att det är svårt att prata med sonen för hon tycker illa om honom samt att hon är ärrad av sin egen uppväxt och har svårt med sociala koder. Men ändå tycker hon att bonussonen ska tacka för maten och för aktiviteter. Hon begär av honom utan att ta eget ansvar och därför tror jag många reagerar för hon är den vuxna. Men hon får ha ursäkter men ingen annan. Hon säger att hon inte visar för honom att hon inte gillar honom, men barn känner sånt. Tro mig. Jag var själv ett sånt barn.

Men jag håller med om att TS bör prata med pappan och det är DÄR hon ska ställa krav. Inte på barnet.

Uppfostran känns ändå sekundärt här när pappan uppenbarligen inte bryr sig om sitt barn. Jag har gränser för mitt barns skärmtittande just för att jag har omtanke om honom, och vill honom väl. Hur ska pojken kunna bli uppfostrad om pappan skiter i grundläggande saker för att inte känslorna finns där?
Klart pojken känner av detta, folk är ju tragiska som påstår att ett barn inte märker om det är älskat eller ej.

Att barnet kostar ditt och datt kan man ALDRIG lasta barnet för. Alla problem i denna relation ligger på de VUXNA som inte klarat av den grundläggande omvårdnaden + det lösa det ekonomiska på ett bra sätt.
OM det drabbar barnen, gå skilda vägar för guds skull!

Mamman vill att pappa nu ska ha honom varannan vecka, men vill behålla pengarna. Pappan är inte engagerad i barnet, sambon tycker han är ouppfostrad och att det blir dyrt att ha honom där.

Och så skapar man en ångestfylld och deprimerad tonåring.

Just pga att ingen kan veta hur man börjar känna o tänka i en ny konstellation - inte pappan/mamman, inte den nya, o inte barnet/barnen - efter att man LEVT IN DEN en LÄNGRE TID, är det enl mig så oerhört viktigt att inte skaffa nya kärleksbarn för snabbt. Blir det så sedan, att nån mår dåligt är ju hela nyfamiljen på sikt ett minne blott. Byggs inte grunden rätt så faller hela byggnaden. Detta har alltför många svårt att inse idag, när man skiljer sig, träffar en ny, flyttar ihop med den nya o skaffar barn med den nya ....på typ 1-2ÅR. Det är väl nästan klart som korvspad att barnen spec inte hinner med här, reaktioner kommer o allt börjar svaja. Om det är den stora kärleken - vart hsr man då så bråttom????