Tycker inte om min sambos son

Han sitter inte och spelar och kollar Youtube på sitt rum utan i vardagsrummet för vi har inte så vi kan dra kablar till hans rum. Så det är irriterande ljud från spel och löjliga videor på Youtube från han vaknar till han somnar. Det blir också ett irritationsmoment för jag undkommer det inte. Sen tillkommer att jag får betala för allt. Han tackar inte för maten och tar inte ens av sig kepsen. Jag bakade och han går och tar utan att varken fråga eller tacka. Han petar konstant på mina saker och ställer miljoner frågor allt som är bagateller blir gigantisk irritation för att det bara växer och gnager i mig. En sån liten sak som att han leker med min sons boll kan göra mig jättearg och jag vill vara skrika att "Det där är inte din vill för helvete!". Jag vet att det är en liten sak men det blir så stort av allt underliggande...

Eller kanske såhär?

"Min pappa och jag har känt varann hela mitt liv och nu har han skaffat en ny kärring sen fyra år tillbaka. De har också fått en snorunge tillsammans som är ett år. Jag har aldrig lyckats tycka om pappas nya kärring, jag blir bara  irriterad på allt hon gör och tar mer och mer avstånd.

Hon har varit hos oss varannan helg men nu är det prat om att hon ska flytta in! Hon ska vara hos oss så mycket som det passar henne.

När hon är här sitter hon bara i soffan och kollar på telefonen eller målar naglarna. Hon lämnar skräp överallt och har sjal på sig vid matbordet! Jag tycker det är så skönt när jag åker till mamma för då slipper jag pappas kärring. Det låter hems,t. Jag kan inte förklara det. Men jag känner ingenting för henne och tycker mest hon är i vägen. Min pappa ställer inga krav på henne. Det känns som att hon kommit in i vår familj som en fripassagerare som bara finns där för att irritera mig. Det är konstanta saker och jag blir orimligt irriterad på allt hon gör."

. Han älskar sitt barn mest utav allt precis som han älskar sin andra son han har med dig, ingen skillnad. Min bonusdottern är 10 år jag älskar henne precis lika mycket som min som och skulle aldrig vilja leva utan henne. Jag gör inte skillnad, kommer heller aldrig att göra skillnad. Det är inte barnets fel, ställ dig istället frågan vad du och barnets papp borde göra för honom!

Ni kan kräva halva barnbidraget via FK, och ni behöver inte betala underhåll om barnet bor hos er varannan vecka, detta är inget ni ens behöver diskutera med mamman utan ni kan göra det utan hennes medverkan. Även om det naturligtvis är bättre om ni meddelar att ni tänker göra det.

Vad gäller barnet låter han som en fullt normal tioåring. Se det som en utmaning, en chans att träna inför ditt eget barns tweenie-år, de är spännande

Försök att se honom som ditt barns bror i stället för en odräglig gäst. Du behöver inte gilla honom alls om du inte vill, men du behöver hjälpa ditt barn att få en relation till honom, du behöver få lite pli på honom, och ni behöver bygga upp en barn och vuxen relation, för det gagnar ditt barn och din familj.

Regler hemma behöver ni ha uttalat. Ingen keps inomhus - utan undantag.
Sätt upp straff om man bryter mot reglerna.
Försök hitta på saker han kan hjälpa till med för att få utlopp för lite energi. Sätt upp maxtid med dator om du tycker det är för mycket.

Om min tioåring är uppkäftig och vägrar ta av sig kepsen/lägga undan paddan när jag ber honom/vad annat han kan hitta på så tar jag ifrån honom det föremål som tjafset handlar om. Han får tillbaks det när han visat att han kan bete sig som folk.

Ja, välkommen i klubben.

Här är en stolpskott till som skaffade barn med en man som hade två barn sen innan. Människan var helt ointresserad av sina tidigare barn. I viss mån tyckte jag att det var ok, då jag slapp bli någons bonus, ta ansvar där, ha kontakt med exeti och jag slapp vara svartsjuk, irriterad på bonusen mm. Jag Slapp att vara i din situation! Bra va?

Men sen när äktenskapet brast - tror du att människan tog ansvar för våra barn? Haha!

Han gick vidare till nästa. Skaffade ett till barn.

Sedan upprepades allt med ett till stolpskott som skaffade barn med honom trots att hon visste om att människan aldrig hade tagit något ansvar för sina tidigare barn!

Heeeeelt otroligt!

Vad jag vill säga egentligen är, att ja, vi kvinnor hoppas alltid och tror att just våra barn och vi själva är bäst, vi kan ändra våra män mm. De andra kvinnorna - alla ex är idioter. Men sen blir det exakt samma sak - allt upprepas. Hur mycket du än tänker älskar och skyddar din man är han och förblir han en man som INTE tar sitt ansvar.

Sorry!

Och ditt barn kan bli precis som hans bror. Ibland har halvsyskon väldigt många gemensamma karaktärsdrag. Vissa de är mindre önskvärda. Deras gener kommer ju från samma genbank.

Man tänker väl i första hand på barnen som vill ha en pappa?

Eh... då har väl barnet förlorat väldigt väldigt mycket skulle jag vilja säga... 

Om en föräldrapart bara bryr sig om barnen på premissen att jävlas med den andra föräldern tillika sitt ex så är väl barnen i allra högra ett slagträ som slår i luften - för sen när sanningen kryper fram så är det nog inte så roligt vare sig för pappan eller barnen... 

Om en föräldrapart bara bryr sig om barnen på premissen att jävlas med den andra föräldern tillika sitt ex så är väl barnen i allra högra ett slagträ som slår i luften - för sen när sanningen kryper fram så är det nog inte så roligt vare sig för pappan eller barnen... 

Du ska göra slut. Hade du velat växa upp med en styvmor som irriterar sig på allt du gör och önskade att du inte fanns? Som bara älskade hans halvsyskon, sitt eget barn?

Hur kan man någonsin tycka att det är bra att ens barn förlorar kontakten med sin pappa? Hur f-n är du funtad när du tänker så? Att din egen bekvämlighet att slippa tjafs skulle uppväga ett barns förlust av en förälders omsorg och omvårdnad.

När en förälder väljer att använda sitt barn som slagträ så kan det sluta ohyggligt illa. Det krossar liv.

Vad vet du om vad jag har upplevt?

Jag hoppas att jag valt en tillräckligt bra man till pappa så att han aldrig överger dem eller behandlar dem illa. Jag hoppas att om han och jag skiljer mig, att han inte träffar en ny donna som kommer mellan honom och barnen. Jag hoppas att både han och jag skulle vara mogna nog att vara föräldrar till våra barn oavsett nya relationer eller våra meningsskiljaktigheter.

Jag önskar att jag hade en pappa som inte bröt kontakten med mig när han träffade en ny kvinna. Jag önskar att hans nya kvinna hade varit mogen nog att acceptera att han hade ett liv och barn sen innan.